Jag vet inte om någon har lagt märke till hur mycket Peter Handkes begravningstal över Slobodan Milosevic påminner om Marcus Antonius liktal i Shakespeares Julius Caesar.
Hanke:
Världen, den så kallade världen, vet allt om Jugoslavien, vet allt om Slobodan Milosevic. Världen, den så kallade världen känner till sanningen.........Jag känner inte till sanningen. Men jag iakttar. Jag känner. Jag minns. För den saken skull är jag närvarande idag, nära Jugoslavien, nära Serbien, nära Slobodan Milosevic.
Marcus Antonius:
Men Brutus säger att han härsklysten var och Brutus är helt visst en ärans man. Jag vill ej vederlägga Brutus tal. Men står här för att säga vad jag vet. Ej utan skäl var han er fordom kär. Vad skäl kan hindra er att sörja honom?......Mitt hjärta är på båren där hos Ceasar.
Marcus Antonius upprepar flera gånger att Brutus är en ärans man och det ter sig alltmer ironiskt. På samma sätt talar Handke två gånger om den så kallade världen. Han vederlägger inte världens tal men står liksom Marcus Antonius där för att säga vad han vet. Han har egna kunskapskällor (iakttar, känner, minns). Och hjärtat är hos tyrannen.
Är likheterna medvetna eller omedvetna? Hanke är i en liknande situation som Marcus Antonius. Han har en opinion emot sig, som det kan vara otaktiskt att direkt motsäga. Man får behandla den med ironi och deklarera var man själv har sitt hjärta. Så likheterna kan vara omedvetna. Men jag gissar att de är medvetna.
31 okt.19