En artikel i söndagens DN får mig att fundera på den där med svensk och arabisk antisemitism.
Jag, lilla 50-tals barn, växte upp i Sverige utan att någonsin stöta på någon antisemitism. Jag fann det också märkligt att nazismen var så borta. Det verkade ju slående att vårt land varit kompakt antinazistiskt, det demokratiska systemet ifrågasattes av ingen, och nazismen hade när det begav sig parlamentariskt varit svagare en kommunismen och alltså ytterst marginell.
Jag frågade mina föräldrar om inte några intellektuella eller andra framstående personer varit nazister. Till nöds fick de fram Sven Hedin, Fredrik Böök nämnde de inte. Och det är sant att högerpopulismen inte hade någon stor spridning bland just intellektuella, där man däremot kunde nämna åtskilliga som varit antinazister när det begav sig. Men det fanns naturligtvis fler undantag än de som redovisades av mina föräldrar.
Framlidne lektorn Bengt Hallgren, bördig från Arvika, brukar framhålla nazismen som en rörelse för konformistiska småborgare. Det är bara delvis sant, extremister är ofta egensinniga outsiders, Knut Hamsun, Ezra Pound och den bindgalne Celine. I Sverige halvkriminella och förvirrade utkantsindivider som Johnny Bode och Stig Cederholm (han som skrev Åsa – Nisse).
Vad hände med alla dessa nazister efter kriget? En del fortsatte väl som förr men deras röster nådde inte utanför köksborden. Skrev de något, så publicerades det aldrig. Andra mörkade fabulöst framgångsrikt sitt förflutna och alla respekterade deras stora hemlighet. Man kunde bli Högerpartiets chefsideolog, folkpartistiskt statsråd, affischnamn för Medborgerlig samling etc. Och medlem av Svenska Akademien som Per Olof Sundman.
Och naturligtvis var problemet inte nazisterna utan ädelnassarna (för att tala med Karl Gerhard). Den i stora svenska grupper spridda tyskvänligheten. Inte ens Böök var formellt nazist.
Hur var det då med antisemitismen? Varför märkte man i min barndom ingenting av dem som varit antisemiter under hitlertiden, nazister eller inte. Jag tror rätt mycket på en skammens tystnad. Det är lätt att säga, att de som säger ”vi visste inte”, ljuger. Det var ändå en betydande chock när lägren öppnades. Alla människor med någon sans kvar, måste ha tänkt: ”Var det så illa? Detta är ju bottenlöst.” Även för människor utan stark medkänsla måste detta ha framgått. Och skapat en skammens tystnad. Jag såg samma reaktion bland islamofober efter Anders Behring Breivik. Man var så angelägen att framställa honom som en ensam galning. Att hetsen mot muslimer hjälpt till att trigga denne galning, förefaller emellertid svårt att resonera bort.
Här har vi alltså tre grupper. De som fortsätter som förr men inte får komma till tals, de som mörkar av karriärskäl och de som verkligen drabbats av skam. Många som sympatiserade med nazismen, gjorde det utan att vara glödande antisemiter. Antisemitismen var snarare något som borde ursäktas Hitler. Skamkänslan var nog starkast hos dem som hade ursäktat.
Fördelen för en ung generation var att man kunde växa upp utan att stöta på antisemitism. Tigandet gjorde att giftet åtminstone inte spred sig. Kan den nyvaknande antisemitismen bero på att chockeffekten har avtagit, insikten och blivit nött och vand? Att den monstruösa verkligheten förvandlats till kliche?
Hur är det då med arabvärlden? Profeten byggde på kristendom och judendom. Han hade ingen konflikt med judarna däremot med araberna. Han syfte var att ena araberna genom att skapa en allarabisk religion de kunde samla dem. Men respekten för förfäderna var stark hos de gamla araberna. Vad gjorde man åt de människor som levt före profeten? Dante löste ju problemet med de ädla förkristna genom att placera dem i helvetets förgård. Profeten var noga med att inte retroaktivt frälsa någon. Därför fördrevs han från Mekka.
Kristendomen, däremot som är en judisk sekt, har en grundläggande konflikt med judarna. Det är så vi minns det ännu från 50-talets kristendomsundervisning. Den gode Jesus i ständig polemik med de lagiska judarna. Inte underligt alltså att muslimerna var tolerantare mot de andra abrahamitiska religionerna än de kristna europeerna.
Men överallt där folk lever samman uppstår motsättningar. Hitler hade sina arabiska allierade, som en framstående boråsjournalist har gett ut en bok om. Men troligen har väl arabisk antisemitism rötterna ännu längre tillbaka. Staten Israels bildande och den sedan dess pågående konflikten har naturligtvis underblåst hatet.
Idag är väl den arabiska invandrarantisemitismen ett större hot än den inhemska i Sverige. Att muslimerna är Sverigedemokraternas främsta hatobjekt hindrar ju inte att det ändå då och då sipprar ut lite antisemitism från det hållet. Har någon jude betraktat sverigedemokraterna med en viss välvilja, som ett skydd mot förföljande muslimer, torde hen vara tämligen desillusionerad vid det här laget. Och många högerpopulister utanför sverigedemokraterna riktar sig fortfarande främst mot judarna.
21 mars 18