När Anne Swärd invaldes i Svenska Akademien förra året var hon inte en mycket känd författare. Jag hade dock läst hennes tre första böcker och nu har jag läst den fjärde, Vera. Författaren har i år kommit med en femte, Jackie.
Jag läste hennes första bok Polarsommar och gillade den mycket. Jag tror att den gick djupt i mig. I verkliga livet är vissa människor befriande, andra känns låsande. Detsamma kan nog sägas om litterära gestalter. Jag minns naturligtvis inte mycket av boken. Men bilden av en kvinnobarndom fascinerade mig.
Sedan blev jag besviken på Kvicksand. Den tredje boken Till sista andetaget undvek jag. Eftersom jag fått det felaktiga intrycket av några recensioner att det var en omdiktning av Godards film. När jag slutligen läste den fann jag att den inte lånat annat än titeln. Och det visade sig vara ännu en lysande roman.
Och nu har jag läst Vera, som måste betraktas som ett misslyckande. Det är en mycket osannolik skildring, som inte alls hänger samman. Full av ett hemlighetsmakeri som bara är avsett att kittla läsaren och leda hen på fel spår. Att döma av recensionerna av hennes senaste bok Jackie så tror jag att det var den boken som krävde att bli skriven. Jag tror hon försökte använda en del av sin erfarenhet när hon skrev Vera men att detta krävde en berättelse som låg närmare på verkligheten. Och som hon nu lyckats gestalta i Jackie.
Det är svårt att veta hur mycket man bör avslöja av handlingen i Vera. Även om mystifikationerna är billiga, vill man ju i det längsta vara lojal mot författaren. Huvudpersonen, som är Veras mor, råkar bli ingift i en dysfunktionell överklassfamilj. En familj full av pinsamma hemligheter som man omsorgsfullt sopat under mattan. Och med en kall och kontrollerande matriark. Miljön känns igen, man tänker på Siwertz Selambs och Krustenstjernas Fröknarna von Phalen. Och diverse andra skildringar av liknande skräckfamiljer. ”Råkar bli ingift” är tyvärr alltför träffande. Det händer mycket i romanen men människorna ter sig som zombies. De låter sig följa med händelsernas ström, men tycks inte ha något behov av att klargöra något för sig själva och varandra. Som om de levde i en dröm vars logik de aldrig ifrågasätter.
Det finns naturligtvis viktiga teman i boken. Som svårigheten att anknyta till ett barn som blivit till genom ett övergrepp. Eller detta att man stannar hos en förövare av rädsla och trygghetsbehov. Barndomsscenerna, förhållandet mellan huvudpersonen och hennes mor och hennes två systrar, är nog det bästa i romanen. Det påtvingade uppbrottet gestaltas dock inte trovärdigt. Det beskrivs inte med den smärta det måste ha inneburit.
Huvudpersonens minst sagt dramatiska liv berättas i återblickar. Inledningsscenen är bröllopet mitt i vintern på en ö. Och där huvudpersonen också föder sitt barn på grund av en alltför häftig dans med brudgummens bror. Ja, ni hör själva hur osannolikt och skakigt det låter.
Och det verkar som om författarinnan själv har haft svårt att hålla koll på den vindlande handlingen. Fast huvudpersonen har rökt åtskilliga gånger under romanens lopp står det plötsligt i slutet av boken att hon inte röker och bara för ovanlighetens skull tänder en cigarett. Och när hon förs bort av den läskige svågern och man anar det värsta, uppmanar han henne mycket riktigt att klä av sig medan han går ut därifrån. Men när han kommer tillbaka är han bara intresserad av att avpressa henne hennes hemligheter. Och hur en människa som tagit hand om ett barn från dess födelse till det är sju år, kan lämna bort det utan förklaring, överstiger varje förstånd.
Och när familjen med hjälp av husan sövs ner vid familjemiddagen för att hjältinnan skall kunna fly, tänker jag på Povel Ramels film Ratataa. Och inte minst på Fakirens handledning i konsten att sluta romaner. När handlingen blir för trasslig och romangestalterna för många gäller det att få slut på det hela. Då kan lösningen vara att låta åtta rabiessjuka hyenor som rymt från ett menageri anfalla de kvarvarande. Så får man äntligen ett slut.
Men språket fungerar bra också i denna roman. Det är stilistisk mästarklass.
20 april 20