Anna Ekström är en energisk skribent med starka känslor. Hon har tidigare angripit påven för att inte tillräckligt reagera mot det våld som utövas mot de kristna runt om i världen. Nu är det den nyvalda ärkebiskopen i Svenska Kyrkan som står i skottgluggen (Kvällsposten 27 okt.). Fem hårda angrepp där ärkebiskopen i det femte angrips för samma sak som påven. Kyrkan försvarar främmande religioner när de utsätts för förföljelse, men Anna Ekström saknar samma nit när det gäller de kristna. Ärkebiskopen menar visserligen, det framgår också hos Anna Ekström, att det inte är bra när kristna förföljs. Så man tycker att allt skulle vara frid och fröjd på den punkten. Men Anna Ekström saknar kraft i indignationen.
På den fjärde punkten påstås ärkebiskopen i en internetsänd julhälsning ha använt julevangeliet till att väcka agg mot israeliska judar. Dessutom påstås hon ha arabiserat Jesus. En sådan kritik lämnar jag därhän. Men jag anar starka politiska övertygelser både i tolkning och uttryckssätt. Eftersom det talas om israeliska judar och inte om judar i allmänhet, anar man att det här finns politiska motsättningar.
De andra punkterna intresserar mig mer eftersom de handlar om teologi. Ekströms första fråga är om ärkebiskopen tror att Jesus är helt och fullt Gud och helt och fullt människa? Jag håller med om att det vore bra med ett kraftfullt ”Ja!” här. Tvivel på denna fundamentala dogm är ju vad man läst in i ärkebiskopens uttalanden. Det vore bra om denna tolkning, som ju hela tiden har varit en orimlig övertolkning, – vilket jag vi ett flertal tillfällen påvisat - definitivt undanröjdes.
På punkt nummer två visar Anna Ekström sin barnslighet och sin ovilja att tänka. Hon vill ha ett enkelt ”ja” på frågan om Jesus är vägen, sanningen och livet utan att Antje Jackelén relativiserar och slingrar sig. T.ex. genom att säga att Jesus inte menade att han var den enda vägen. Ty det vill Anna Ekström inte höra! Att bara svara ”ja” är i och för sig tillräcklig. Men tillägget utplånar inte eller villkorar ja-et. Utan är ett exaktare och fullständigare svar.
Tänk en yta som är till hälften röd och blå och du skall ta ställning till påståendet ”Denna yta är blå”. Svarar du då ja och endast ja så har du talat sanning. Men svarar du ”ja, men inte enbart blå” så har du varit tydligare. Liksom om du påpekar att det påstående du hade att ta ställning till, inte behöver tolkas som ”denna yta är enbart blå”. Man vinner alltså ingen ökat tydlighet med den kortare versionen och man förklarar inte bort något i den längre.
Som nummer tre har hon en roligare teologisk invändning. Om Gud är större än våra föreställningar, hur kan man veta något alls om Gud? Kanske Gud rent av är ond? Det är precis det argument jag brukar använda mot traditionalisterna. Om Gud är allvis, allsmäktig och allgod kan han inte vara dum och ond – och man kan knappast slingra sig med att säga att det som människor uppfattar som ondska är en form av högre gudomlig godhet. Att Gud är större än våra föreställningar kan alltså knappast betyda att vi måste avstå från att ha en gudsbild eller att vårt mänskliga förnuft och sinne för humanitet är helt ogiltigt. Utan att vi aldrig helt och hållet kan förstå Gud. Redan vid begreppen allvis, allsmäktig och allvis svindlar tanken. Eftersom detta inte är något vi har någon mänsklig erfarenhet av.
Så Anna Ekström försöker. Hon tar verkligen i. Det får man hålla henne räkning för.
29 okt.13