Jag boggade någon gång under julhelgen om Ann Heberleins artikel om gudstro i Dagens Nyheter. Jag borde inte återkomma i ämnet. Irreligiösa människor blir bara illa berörda och kan inte förstå varför man skall tala om en Gud, som inte finns. Och de troende har sin tro och säger någon något annat, så berör det inte. Somliga har sin ingång till religionen i moralen, andra i förundran över skapelsen, andra åter i ett sökande efter en möjlig lösning av livsproblemen. Och andra ingångar till religionen än de egna verkar enbart främmande.
När Ann Heberlein i går i Kyrkans Tidning kommenterar sina DN-artiklar nöjer hon sig med att bekräfta att hon engagerade. Jag är ändå lite förvånad över den uteblivna debatten. Om inte Dagens Nyheter ville fortsätta borde väl ändå Kyrkans Tidning ha varit intresserad. Hur svårt det än kan vara med frågor om tro.
Det var nämligen det underliga att Ann Heberlein utgick från Guds existens. Den betvivlade hon inte, utan förutsatte som sann. Vad hon däremot funderade på var hurudan Gud var. Detta är konstigt. Hur tom var egentligen hennes gudsbild? Att tro på något, men inte veta på vad man tror? Nu använder hon beteckningen du, vilket tyder på att det är en personlig gud. I själva verket är det säkert i någon mening den kristne guden hon tror på. Men hon vet inte hur denne kristne gud skall tolkas. Men han finns, har en objektiv existens och det finns i princip en riktig tolkning av honom. Även om kanske ingen människa kan veta vem Gud är.
Världen är ond. Det vet alla människor. Det borde ateister och kristna kunna enas om. Den kloke kristne bejakar inte det som är uppenbart empiriskt falskt. Då har ateisterna rätt, punkt. Utan erkänner enkla empiriska fakta, men hävdar sin rätt till en annan tolkning av helheten. Ateisten kan säga: Antingen existerar inte Gud eller också är Gud en demon. Eftersom världen är ond, är det den slutsats man måste dra. Men det är konstigt för en kristen att villkora Guds godhet. Hur kan man bejaka en Gud som inte är god? Hur kan man tala ömsint om en gud- som inte i vanlig, mänsklig mening- är god? Är det inte långt bättre att villkora allmakten.
En Gud som tar ifrån människan allt ansvar kan aldrig bli meningsskapande. Men att ge människor chansen som Guds medarbetare är naturligtvis bättre. Den som hävdar att Gud kunde besparat människor kampen genom att göra världen perfekt från början missar den dimensionen. Det har alltså en poäng att villkora allmakten i den meningen att man ser Gudsriket som något kommande, ännu inte färdigbyggt. Men något som kommer att förverkligas.
Men att villkora allgodheten är farligt. Det hävdas ibland med belåtenhet av konservativa tänkare. Du tror att Gud är god, men Gud är skräckinjagande och förfärlig. Alls ingen trivselgud. Säger dessa konservativa gudstänkare. Med uppenbar, ehuru återhållen, belåtenhet. Salig Leif Carlson i Svenska Dagbladet t.ex., brukade tala på det sättet.
I Ann Heberleins fall har det väl mer drag av masochism. Jag vet att du finns, stränge Gud, din mäktighet är imponerande men det är kanske si och så med din godhet. Men jag skulle aldrig önsketänka bort din hårdhet.
Det är ett kristet Abraham-Isak-komplex. Jag är trogen mot Gud också när han är kärleklös. Det är en hållning som kan drabba såväl barnflickor i Knutby som enstaka hårdkokta ägg i kulturdebatten. Och det drabbade filosofen Sören Kirkegaard. Men, som min kloke lektor i fiosofi påpekade, det skulle aldrig ha drabbat Immanuel Kant.
Det ligger något paradoxalt i att säga: Gud jag vet att du finns, men jag vet inte vem du är? Vem eller vad är det då som finns?
22 feb.13