Lena Anderssons senaste spalt i DN (16 april) om att skatt är den sanna girigheten har givit en del ringar på vattnet. Det är ett spalt som för imponerande skarpsinniga resonemang på basis av det som skribenten upplever som självklart. Och det självklara är god marknadsliberal ideologi. Skall man alltså angripa Lena Andersson får man angripa dessa förutsättningar som finns redan hos klassiska liberala lärofäder.
Roland Paulsen i DN (18 april) använder det gamla debattricket att låtsas att han tror att Lena Andersson är ironisk. Det är ju alltid kul. Men tyvärr är det många läsare som inte förstått Paulsens ironi.
Åsa Linderborg i AB och Eva-Lotta Hultén i Göteborgs – Posten (20 april) är dock försiktigtvis helt oironiska i sin polemik. Eva - Lotta Hultén påstår till och med att Lena Andersson är en dålig tänkare. Och avslöjar därmed att hon inte kan skilja dåliga idéer från dåligt tänkande. Vilket om något är exempel på dåligt tänkande.
Men Lena Andersson har också fått stöd. David Eberhard i Göteborgs- Posten (25 april) har upptäckt att vänstern och högern använder begreppet rättvisa på olika sätt. Och det är ju högern som har den sundare semantiken, tycks han mena. Förtjänstmoral är rättvisare än solidaritetsmoral, slår han fast. Men det ena sättet att prata är naturligtvis inte mer objektivt eller naturligt än det andra. Här kan man nog tala om dåligt tänkande.
Vad är det då för fel på marknadsliberalernas utgångspunkter? Ja, det är konstigt att tala om egendom som något heligt, lika okränkbar som en kroppsdel. Allt som har med ekonomi att göra är ju underkastat godtyckliga mänskliga överenskommelser. Hur kan man tala om rätten till sitt arbete när alla löner och priser är godtyckliga? Du betalas ju inte för hur mycket du arbetar (vad ”mycket” här nu skall betyda) utan efter godtyckliga värderingar. Och säljer du en vara, värdefull eller värdelös, så handlar det bara om vad någon är beredd att betala. Hur kan sådant som inkomst och egendom då betraktas som heligheter? Det är en helt annan sak med individens frihet och integritet.
Förtjänstmoralen faller ju på att vi utan förtjänst har fötts in i ett högindustrialiserat välfärdssamhälle. Man kan låtsas att detta samhälle inte existerar och att man inte har någon nytta av det, men man kan inte existera utan det. Det är bara korkat att låtsas att man kan ställa sig utanför det. Man har rimligen inte några okränkbara rättigheter, förutom andlig frihet och personlig integritet. I övrigt, varför skulle den ena mänskliga överenskommelsen vara bättre än den andra?
27 april 16