Hur fungerar Lena Andersson som Svenska Dagbladet-skribent? Vad händer med en människa som byter tidning? Och vad händer med tidningen?
Ty detta sker ju samtidigt som Ivar Arpi, Thomas Gür och Paulina Neuding lämnar ledarsidan för den nya nättidningen Bulletin. Det borde ju förändra klimatet och atmosfären på tidningen. Tyngdpunkten borde åter ligga självklart på liberalismen.
Och så nu Lena Andersson. Kommer hon att frondera mot dem som under moderaternas mest liberala period kallades knökarna. De som betonade den konservativa sidan av liberalkonservatismen. Eller kommer hon helt lugnt att utveckla sin liberalism utan att de konservativa direkt angrips.
I lördags (12 dec.) ägnade hon sig i stället
åt något som torde vara helt okontroversiellt i den gamla högertidningen. Det är socialliberalismen som angrips från nyliberalt håll. Det är skickligt och träffande, en förödande karaktärsstudie av folkpartitraditionen. Och detta gör hon utan att med ett ord beröra ekonomin. Annars kan ju konflikten mellan nyliberalism och socialliberalism beskrivas just som strid om den ekonomiska politiken.
Men man kan ju också se den som något annat. Socialliberalismen som en medvetenhet om den alltid stora frågan om makt. Makten hotar friheten. Och människans makt över människan finns överallt. ”Att använda denna frihet, så fram han inte gör sin nästa förfång”, står det hos Adam Smith. Maktfrågan kan inte förenklas till att bara handla om stat och individ, som nyliberalerna utgår från. Man måste använda politiken för att hindra individens förtryck av individen. Djungelns lag ger ingen frihet.
Och väldigt mycket av människans makt över människan handlar om ekonomin. Men i ett högutvecklat samhälle finns maktfrågan överallt.
Det är väl min huvudinvändning mot Lena Andersson. Hennes lätt parodiska framställning av folkpartitraditionen kan jag däremot roas av. Det är lätt hänt att man tror att man är liberal när man bara är en måttfull borgare. Folkpartiet är ju den stora kompromissen mellan liberaler och frisinnade. Om man med ordet frisinnad menar den mest frihetliga delen av frikyrkorörelsen. Ansvar, präktighet och omsorg kommer från den senare. Det finns dock en punkt som ger ett lite splittrat intryck åt det angrepp som Lena Andersson levererar. Det kan vara en rimlig kritik mot dessa företrädare för partiet att de mer ter sig som pissträngda calvinister än som liberaler. Det har jag tyckt hela livet. Men idag tycker jag att det finns en hel del gott i denna omsorg.
I Lena Anderssons framställning finns alltså på en punkt en brist på konsekvens. Samtidigt som hon ironiskt beskriver den småborgerliga präktigheten och beskäftigheten finns släng mot kulturradikalismen. Kulturradikalismen är problematisk därför att den tenderar till intolerans mot de som i stället väljer en borgerlig livshållning. Det tycks mig inte vara en kritik av kulturradikalismen som sådan, utan bara av när den slår över i sin motsats. Att man tror att friheten kan tvingas på människor.
Och naturrätten tar Lena Andersson för given. Men den är naturligtvis metafysisk. På sin höjd kan den betraktas som en nyttig fiktion. Men en sådan kritik av naturrätten kräver naturligtvis en mer utförlig filosofisk debatt.
14 dec. 20