Jag finner det en smula obekvämt att låna böcker på biblioteket under coronan. Man får beställa på nätet och sedan komma och hämta den framplockade boken. Det gör att jag hellre läser böcker som finns här hemma. Sådana som förblivit olästa eller som förtjänar att läsas om.
Så jag har läst Lars Anderssons debutbok Brandlyra för första gången. Jag har aldrig tidigare läst något av denne författare. Numera är han, om inte bortglömd, så något förbisedd. Läsningen visar sig ha oväntade poänger. Den är skriven 1974 av en tjugoårig författare. Christina läste den när den kom ut och var då jämnårig med författaren. Hon har skrivit kommentarer med blyerts. Så jag får alltså ett verk skrivet av en tjugoårig författare kommenterat av en annan tjugoåring.
Jag läser att Andersson blev beskylld för att plagiera Aksel Sandemose när han skrev denna bok. Jag är inte så beläst i Sandemose heller. Jag läste Det svunna är en dröm, när jag läste norska, och den gjorde ett ganska starkt intryck på mig. Sedan läste jag långt senare hans stora verk, som är en kultbok för många: Varulven. Men jag blev, kanske på grund av mina höga förväntningar, lite besviken. Man säger i Brandlyra att Sandemose upplyser läsaren om vad denna inte vill veta. Jag är kanske för god eller för självgod eller bådadera för att det skall fungera på mig. Men jag uppskattar viljan att borra i själsdjupen.
Brandlyra är en kriminalgåta om vem som har anlagt en mordbrand. Christina skriver i sin slutkommentar att hon genast förstod vem som var förövaren Och att författarens tillbakablickar på huvudpersonernas förflutna egentligen är irrelevanta när det gäller gåtans lösning. Det är förstås sant. Men det är inte det som är poängen med boken.
Gåtan finns väl mest till för att ge boken en framåtrörelse. Det är människornas psykologi som är det väsentliga. Och de delvis essäistiska resonemang som bokens personer för. Det är en stilistiskt mycket kompetent bok, trots en och annan misslyckad metafor, som Christina slår ner på. Och fint och roande är en ung förälskelse skildrad, som det berättas om i en tillbakablick.
Det slår mig att det är en ovanligt homosocial bok. Att de manliga vänskaperna är betydelsefullare än kärleken mellan man och kvinna. Det är ju också tankar som man möter hos dagens feminister. Sammanhållningen hos kvinnor blir ett korrektiv till förhållande till mannen. Väninnekören kallas det hos Lena Andersson. Vidare kan man tänka att det gäller att stå så stark som möjligt inför en ny kärleksrelation. Att det är bra om det finns andra band. Även den som inte är djupt beroende av sina vänner har sin ursprungsfamilj att tänka på. Den nya relationen måste infogas i ett befintligt mönster. I Brandlyra handlar det om tre män, nära relaterade till varandra, som är intresserade av samma kvinna. Och att hon slutligen väljer en av dem. Men vänskapen mellan de fyra är i stort sett bestående. Och kärleken till det uppväxande släktet gemensam.
Är det hela psykologiskt trovärdigt? Jag vet inte. Men man accepterar på något sätt upplägget. Romanen har en sådan prövande ton, som var det hela en gestaltning av något möjligen möjligt.
Så den tjugoårige debutanten klarar sig med heder.
23 april 21