Lena Andersson har på nytt skrivit en skarpsinnig artikel i DN (20 juli). Jag skulle rent av vilja kalla den lysande och svår att bemöta. Dock anser jag att hon har fel.
Hon diskuterar alltså den nya våldtäktslagen som hon anser basera sig på ett tankefel. Man jämställer sexuella handlingar med rån och mord, menar hon. Vilket är helt fel. Man vet i det senare fallet att man tillfogar obehag. Ingen vill bli mördad eller rånad. Men att ingen vill ha sex kan man inte förutsätta. Tvärtom. Sexualiteten är något mycket speciell. Framför allt liknar den inte rån och mord.
Hon utgår från ett fall där en man och en kvinna ligger nakna i en säng. Mannen genomför ett samlag, kvinnan förhåller sig passiv. Hon talar inte om att hon inte vill. Efteråt anmäler hon mannen för våldtäkt. Och han blir dömd.
Det kan man tycka är konstigt. Det är ju så lätt att säga ifrån att man inte vill. Eller åtminstone visa det. Ett tydligt nej eller ett tydligt ja gör situationen otvetydig.
Det är riktigt så långt. Det är när det inte föreligger någon tydlig markering som man måste bestämma sig för hur situationen skall tolkas.
Tidigare har man utgått från att ett inte uttryckligt nej är ett ja. Nu utgår man i stället från att ett inte uttryckligt ja är ett nej. Och jag vill hävda att den senare tolkningen är den rimliga.
Det är självklart att man inte vill bli rånad. Men är det lika självklart att man inte vill ha sex? Ja, faktiskt. Ta en slumpmässigt utvald människa och fråga dig ”Vill du ha sex med denna person?”. Då är svaret som regel nej. Jag tror det gäller också mycket sexualbesatta människor. Man vill alltså inte alltid ha sex. Bara med vissa personer och under vissa omständigheter.
Vad skall man då tro om det fall som Lena Andersson utgår från. Ja, i det fallet handlar det väl inte om någon som från början bestämt sig för att den här mannen vill jag absolut inte ha sex med. Utan hon vill pröva, se om hon känner att det stämmer mellan dem. Och då är ju passiviteten ett tecken på att hon inte tycker att det stämmer, att hon inte vill. Man kan med skäl klandra henne för att hon inte säger ifrån. Att hon i stället för att riskera att göra mannen missnöjd väljer att i efterhand polisanmäla honom. Men kanske fruktade hon att göra saken värre med ett nej. Väcka raseri och våldstendenser. Då var det bättre med den stillsamma protest som passiviteten innebar.
Min egen strategi har alltid varit att tala om att jag vill ha sex. Verbalt och utan något fysiskt närmande. Det har aldrig lett till någon framgång, vilket jag bara till mycket liten del skyller på metoden. Men det är möjligt att det varit en dålig metod, i den meningen att den har varit föga framgångsrik. När jag diskuterade saken med några lundagårdsmän så påpekade de det idiotiska i en sådan metod. Men viktigare för mig än att lyckas med mina avsikter var att motparten kunde göra ett nyktert val. Jag läste en glimt av förståelse i en av mina medbröders ögon.
Jag minns att under den sexuella revolutionen ansågs det självklart att alla alltid ville ha sex. Var någon tveksam ansågs det bero på hämningar. Förmodligen finns här ett mycket större frågekomplex. Hur förförståelse och föreställningar, konventioner och normer styr oss. Det moderna begreppet ”kränkthet” hänger säkert intimt samman med föreställningar om vad man har rätt att bli kränkt över. Här finns det mycket att fundera på.
22 juli 19