Lena Andersson tycker att man skall kalla en smålänning för en smålänning (DN 18 jan.) Det är en sak att vara smålänning och en annan att för tillfället bo i Småland.
Det kan hon ha rätt i. Men man kan ju göra vissa invändningar. Ett är att den regionala identiteten är svag i Sverige. Den var det redan på 50-talet när jag växte upp. Det var ingen stor skillnad mellan att bo i det ena landskapet eller det andra i Sverige. Landsbygd var en sak, småstad en annan och storstad en tredje. I dag skulle man kunna tillägga orten, d.v.s. förorten. När den som har vuxit upp i Sävsjö i Småland under 50-talet läser en skildring från Grums under samma period är det svårt att inte känna igen sig.
Vilket också betyder att man i det här fallet bättre känner igen sig i tiden än i rummet.
Man präglas av sina erfarenheter. Själv tillbringade jag hela min barndom i Småland. Men har som vuxen bott i Skåne. Både det ena och det andra har rimligen påverkat mig. Är jag smålänning eller skåning? Jag skulle naturligtvis svara: jag är lundensare.
Men om man präglas av sina erfarenheter, finns det då en regional mentalitet man kan bli präglad av? Det har jag svårt att tro. Det är väl därför som Lena Andersson tenderar att betrakta det som en tyst kunskap. Men för att det skall ligga något i denna kunskap måste det finnas en regional mentalitet.
Det finns en kulturell prägling. Man är präglad av att vara en västerländsk – kanske rent av europeisk – 2020-talsmänniska. Och i någon mån finns det en specifik skandinavisk mentalitet.
Präglad av välfärd och socialdemokrati. Säkert finns det en protestantisk förnuftstradition. Och en stark konformism. Men att gå ner på landskapsnivå är att ta i.
Men låt oss fundera över skillnaden mellan att vara infödd och att vara inflyttad. Räcker det med att vara född på en plats och ha bott där hela sitt liv för att förstå den bättre än varje inflyttad. Jag kan inte tro det heller. Kunskaper om Sverige kan ju hos en invandrad vara skyhögt över normalsvensk nivå. Vem är då mest svensk? Den som kan och förstår mest, kan man tycka.
Och jag tänker på den svarte afrikanske man på min studentkorridor som sa: ”Det finns ingen värld utanför Lund”. I Lund kommer alla studenter som inte är lundabor utifrån. Men man kan ta till sig vissa sanningar vid Alma Mater.
Och Lena Anderssons exempel med göteborgaren. Någon gång, det var väl med den där fotografen, uppstod föreställningen om göteborgsvitsen. Sedan har man odlat detta i Göteborg. Är man inställd på att vitsa kan man uppnå stor färdighet i det. En kollektiv föreställning som blir en självuppfyllande profetia.
På samma sätt är det med det lundensiska. Hos författarna från Lund kan man känna igen vissa stildrag, vissa hållningar, vissa sätt att skämta. Det kan ju var och en sedan tillämpa i samtal. Svårare än så är det inte. Det vill säga så gott som omöjligt för den obegåvade.
20 jan. 20