Amanda Svensson är en märklig ung författarinna. Hon är både generationsförfattare och mer än generationsförfattare. Hennes berättelser pendlar mellan det vardagliga och det skruvade. Det är roligt, underhållande, vildsint. Och inte så lite kusligt.
Hennes senaste bok ”Allt det där jag sa till dig är sant” utspelar sig på en folkhögskola. Den muggiga miljön med dess unga individualister är närmast kusligt påträngande i sin realism. Den manliga huvudpersonen är ett mellanting mellan kuturman och näthatare. En misslyckad figur med kompensatorisk grandiositet. Han låser in henne i sina fantasier. Hon får bli musa åt de litterära genier som han identifierar sig med. Ena stunden vill ha att de skall vara Majakovskij och Lili Brik, andra stunden Ted Hughes och Sylvia Plath, nästa T.S. Eliot och hans hustru Vivian. Det är en fantasi som låser, en härskarteknik som reducerar.
Hur kan man stå ut med det? Attraktionen förstås att betyda något, att vara viktig. En galen och reducerande fantasi är bättre än likgiltighet. Det är hennes första försök med kärlek. Men det avancerar till våldtäkt och fysisk misshandel.
Vem känner inte igen detta? Projiceringarna i all kärlek, maktutövningarna i all kommunikation. Det är den igenkännliga kärnan. Men Amanda Svensson tycker om att ta ut svängarna. Det är också en roman om galenskap och gränsöverskridande. Överdrifterna tydliggör något. Inte alla fantiserar om Majakovskilj. Men våra tolkningar av varandra kan vara nog så instängande.
Men fantasin kan också frigöra. Den icke påtvingade fantasin kan ha en emancipatorisk effekt. Hjältinnan möter en kvinnlig själsfrände som hjälper henne att hitta en egen fantasiidentitet. Det är frihetens vind som sveper över kvinnan i ett uppgörelse med en hel, patriarkal, kulturtradition. Slut med kulturmännens våpifiering av kvinnan.
Jag skall inte avslöja hur det hela slutar. Christina och jag har diskuterat slutet. Är det lyckligt eller olyckligt? Hela boken är förstås en lek med sanningsbegreppet. Dess insisterande titel gör att man blir notoriskt misstänksam och undrande över var gränsen går mellan fantasi och verklighet. Är det huvudpersonerna som glider mellan fantasi och verklighet, som till sist förväxlar verkligheten med fantasin? Eller är det läsaren som tror för mycket på berättarrösten?
En spännande bok, rolig och svart.
Och det är ändå bara en av Amanda Svenssons tre lysande böcker.
21 aug. 14