Åsa Beckman tycks slutligen vara överens med sin dotter om att tjatromantik inte är bra. (DN 17 feb.). Frågan är dock om det inte bara är en skenbar enighet. Det är inte enträgenheten i den manliga uppvaktningen som Beckman tycker så illa om. Utan endast den uppvaktning som är på fel sätt. Men vem önskar sig en påträngande klumpighet, enträgen eller inte?
Så vitt jag minns var det Åsa Beckman som introducerade begreppet kulturman. Och hon hade svårt att vara lika entydig i sitt fördömande som eftersägande systrar. Bedräglighet är naturligtvis alltid av ondo men bedragare som utnyttjar sitt kulturella kapital i bedrägliga syften har för den intellektuella kvinnan en farligare charm. Tänk att väcka litterära associationer, att bli jämförd med romantiska romanhjältinnor. Tänk att vara sådan att man väcker sådant. Kanske är det bara fel när syftet är manipulativt.
Men är det alls bra med uppvaktning? Vad är uppvaktning? Och är det bara mannen som får, kan uppvakta? Det är väl den första frågan man måste ställa sig, innan man tar ställning till enträgenheten.
Är det inte snarare den ömsesidiga dialogen som är viktig? Är inte kulturmannens brister snarast självupptagenheten, förtjusningen över det egna snillet som utesluter ett allvarligt intresse för andra människor. Den som uppvaktar och uppvaktar utan gensvar är inte särskilt lyhörd.
Den, som fortsätter att uppvakta den, som visar tydliga tecken på att vara negativ, är en knöl.
Däremot är naturligtvis frånvaron av ett starkt positiv gensvar inte nog skäl att förtröttas. Att någon förhåller sig vänlig och en smula smickrad skall man visserligen inte dra för stora växlar på. Men det finns i det läget inget skäl för att inte fortsätta.
Jag tror att Åsa Beckman egentligen finner själva enträgenheten prisvärd. Att vara så angelägen att man fortsätter trots brist på tydligt gensvar. Det är något som tilltalar henne i detta, som hon, trots läpparnas bekännelse, har svårt att frigöra sig från. Att få tid att lära känna och komma underfund. Att från smickrad långsamt utvecklas till förälskad.
En bra fråga att ställa sig är: Vad söker han? Vad ser han av mig? I Amanda Svenssons ”Allt det där jag sa till dig är sant” blir kvinnan utsatt för en projicering, tilldelas en roll, blir en manlig fantasi.
Själv var jag som mycket ung offer för en annan romantisk fantasi. Att den uppriktiga, tålmodiga kärleken, skulle segra. Att framhärda trots hopplöshet. Kärleken var inte, borde inte vara, villkorad. Inte ens villkorad av ett gensvar. Men vad är den kärlek som inte baserar sig på ömsesidighet och samspel?
I dag ser jag det som en sorts självupptagenhet att inte vara förutsättningslös.
Det är viktigt att lära känna utan att störas av egna önskedrömmar och fantasier. Jag minns en flicka jag var förälskad i. Hon besvarade inte mina känslor men medgav att kanske ingen annat fått ett sådant brev som det jag skrev. Och jag minns att det föll i god jord att jag i en sommardikt jämförde henne med prinsessan Nausikaa i Odysseen. Men själv var hon försiktig med att berätta om sig själv. När hon äntligen berättade något personligt om sig själv, en traumatisk händelse, blev hon illa berörd när jag brevledes försökte kommentera den. Hon berättade den när hon var på väg till en fest och gick innan jag hunnit reagera på den. Det var tydligen något känsligt och bortträngt. Varför hon alls berättade det, vet jag inte. Kanske var det ett sätt att avbörda sig något inför festen hon skulle på. Kanske var hennes berättelse ofullständig, där fanns något som jag intuitivt borde förstå, men aldrig förstod.
En annan flicka som jag prisade i ett brev, framhöll att hon inte alls kände igen sig. Kanske var den bild jag gav av henne alltför långt från hennes självbild. Kanske var det mycket hos henne som jag inte såg eller ville se. Hennes ärlighet här var befriande. Vi umgicks dagligen och stundligen i två terminer. Var förhållandet till Nausikaa, som att jaga efter en skugga, var det här ett förhållande där det inte saknades material för reflektion. Men man kan ju se fel ändå.
Så jag tror man gör klokt i att inte vara enträgen. Att genom enträgenhet besegra motstånd är väl mest ett förlegat manlighetsideal. Även kvinnan är och bör vara en fri aktör. Det tror jag en ung generation har insett bättre än sina föräldrar. Heja, dottern!
20 feb. 17