Ja, så var det ännu en intervju med kulturkvinnan Ebba Witt – Brattström (Aftonbladet 28 juni). Och hon är synbart förtjust i att stå i rampljuset. Tack vare att Knausgård gjorde debatten till en världshändelse.
Stor sak i det. Jag unnar var och en all möjlig uppmärksamhet. Så när hon påstår att Horace Engdahl inte stod ut med att de delade en första sida i Månadsjournalen, så är det kanske sant, men han tycks i varje fall inte vara ensam om åkomman. Och jag kan tänka mig många andra skäl att reagera mot en bild på ”Kulturens kungapar”. Det upplevdes kanske som en vulgarisering och intimisering även om jag själv knappast skulle vara så fin i kanten.
Men det jag egentligen ville säga handlar om den officiella bilden av Ebba och Horace. Vad som händer privat i ett äktenskap, kan man som utomstående inte veta och det angår en inte. Att en skilsmässa skapar ömsesidig bitterhet är oundvikligt och var och en har naturligtvis rätt till sin subjektiva bild. Men den officiella bilden?
Ebba Witt – Brattström skrev i Kvinnobulletinen. Denna feminism kunde ses som en del av vänstern, även om man där betonade kön, som de värsta liberaler. Men förutsättningen för att man skulle få göra det, var att man kopplade kön till klass. På så sätt kunde feminismen bli socialistisk. Ebba Witt- Brattström blev doktor på Moa Martinsson. Det var den politiska, proletära litteratursynen – tydligt förenad med ett kvinnoperspektiv.
Horace Engdahl, den patetiska figuren, kom i sina trasiga jeans till Ebba Witt – Brattström, berättar intervjun, och hade inte förstått att hans artiklar måste vara läsbara. Men vi som läste Kris såg den som en reaktion mot en populistisk litteratursyn. Det var en svårläst tidskrift, men intelligent. Den som skriver för ”the happy few” gör det sannolikt inte av oförmåga. Horace Engdahl var denna riktnings store kritiker och inte Mats Gellerfelt i Svenska Dagbladet. Vilket bekräftades när Horace Engdahl blev Dagens Nyheters chefskritiker. Hans originella doktorsavhandling skriven som en essä väckte beundran och uppmärksamhet. Invalet i Svenska Akademin var bara logiskt.
Naturligtvis reagerade många mot att han var alltför high brow, Björn Nilsson i Expressen t.ex. Men någon patetisk figur var han sannerligen inte. Snarare det årtiondets ledande intellektuell. Senare när han slipat av elitismen och visade han sig vara både underhållande och pedagogisk. Få har större förmåga att engagera envar för litteraturen. Detta uppnådde han med eller utan hjälp från Ebba Witt – Brattström.
Det är allt jag har att säga. Och får väl sluta med att moderligheten är en förbannelse för kvinnan och en fälla att se upp med. Och sannolikt en ännu större förbannelse för de män som drabbas av den.
29 juni 15