Debatten om me too fortsätter vilket jag tycker är bra. Det har sagts både att det långsiktigt kommer att förändra något och att effekten snart kommer att klinga av. Jag hoppas och tror det förra.
Maria G. Franke i Sydsvenskan (27 okt.) skådar visserligen redan en manlig backlash. Har inte Erik Hörstadius, Alexander Bard och Leif G W Persson uttalat reaktionära åsikter. Det kan man tycka är ett starkt gäng. Eller ett inte så starkt gäng, kan man också tycka. Alexander Bard är en kuf med storhetsvansinne. Och Leif G W Persson är en man som blivit folkkär genom att vara politiskt inkorrekt. Erik Hörstadius har väl länge levt i en barmhärtig medial tystnad. Det var ett tag sedan jag hörde något av honom. Nu har man förmodligen letat upp honom därför att vettlösa åsikter anses ha en medialt uppseendeväckande chockverkan. En mental nakenchock så att säga. Ty det är i vår tid inte så viktigt att dumheten är ohållbar, det viktiga är att människor kan känna igen sig. Och hur många känner inte igen sig i dumheten? Och de andra kan ju ta det som underhållning.
På 70-talet förvånade jag mig över att män nonchalerade den högljudda feminismen. Att man inte ens gick i svaromål utan låtsades att den inte fanns. Jag kände mig rätt ensam, som man, i att intressera mig för den och reagera på den. Då ofta i stark polemik mot den erotiska puritanism som var ett starkt inslag i 70-tals feminismen. Jag var dock noga med att jag kritiserade puritanismen inte tanken på könens jämställdhet.
Eftersom me too just handlar om sexuella trakasserier berör det indirekt också sexualliberalismen. Jag retade mig alltid på när man från feministiskt håll fick höra att den gamla moralkonservatismens patriarkala kvinnosyn - präglad av ett hänsynsfullt gentlemannaideal - var kvinnovänligare än sexualliberalismen. Den tanken kommer tillbaka till mig nu.
Sexuella övergrepp har ju tidigare använts som slagträ av invandrarfientliga. Som om de sexuella övergreppen berodde på brist på anpassning till svenska beteenden. Därför jublar man nu i Dagens Etc och säger att me too – kampanjen indikerar att sexuella övergrepp ingalunda är ovanliga i Sverige. Dock förblir det väl en sanning att vissa kulturmiljöer är mer patriarkala än andra.
Men där kan man tänka tillbaka på 70 – tals feminismens påstående. Den som är klädd i burka och inte tar män i hand när hon hälsar är förmodligen mer fredad. Där kan det ju ligga något i att frihet kombinerad med fortsatt ojämlikhet är den mest förödande kombinationen. Det var jag troligen medveten om redan på 70-talet men menade att det i så fall var ojämlikheten och inte friheten som skulle angripas. Dock anade jag inte då omfattningen av översitteriet. Den som är fixerad till debatt och opinionsbildning kan lätt tro att världen är mera upplyst än den är. Att något är tabu i debatten betyder inte att det är tabu i verkligheten.
31 okt.17