Jag läser två artiklar i Svenska Dagbladet (18 juni) som på olika sätt handlar om sex. Det är skrivet av två kvinnliga feminister, Elaf Ali och Josefin de Gregorio. Den förra reagerar med rätta mot grabbiga raggningsstrategier. Det finns ett kvarvarande manligt önsketänkande att världen är till för männen, att det bästa, så att säga, är att köra på och inte onödigtvis ta hänsyn till vad kvinnor tycker. Det är som om vissa sanningar är alltför obekväma för att inses och att man vill leva kvar i en värld av obrutet patriarkat.
Så det enda jag vill invända mot Elaf Ali är tonen. ”Jag tror inte det kommer som en chock, men det är absolut ingen mänsklig rättighet att få ligga. Ingen tjej är skyldig att ha sex med dig oavsett hur snäll du själv tycker att du är. Och att ingen tjej vill ligga med dig är ingen anledning till att hata eller hämnas på kvinnor”.
”Varför manipulera någon till att falla för en tillgjord och icke genuin version av dig? Den som gillar den för den du är är den rätta för dig. Var dig själv. Eller fortsätt vara ensam”.
Hon har helt rätt. Om vi håller på människans fria val måste några bli bortvalda. Men det är givetvis inte roligt att bli bortvald och utstött. Det är detsamma för män som för kvinnor. Att det måste vara så bör nog inte betraktas som något som dumma barn måste lära sig att inse. Utan bör erkännas som en av livets ofrånkomliga inneboende tragedier.
Josefin de Gregorio oroar sig över porrvidoer på nätet. ”Som ung feminist inte bara kan man vara för prostitution – eller sexarbete, som det så elegant döpts om till - man måste vara det”, klagar Josefin de Gregorio. ”Annars är man osolidarisk, puritansk eller, värst av allt - sexnegativ.”
Det har gjorts en dokumentär om den beramade sajten Onlyfans. Och i dokumentären dyker Kajsa Ekis Ekman upp. Som en frisk fläkt, säger Josefin de Gregorio. Det kan man ju tycka, men ”frisk fläkt” betyder väl här knappast oväntad eller ny.
Det är väl i sin ordning att moralkonservativa ger uttryck för sina åsikter. Men dessa åsikter har varit rådande bland majoritetsfeminismen sedan 1970-talet. Så nu gäller det att slå ner uppstickare med en annan sexualsyn. Och då förvandlar man dem, medvetet eller omedvetet, till ett mäktigt etablissemang. Som det egentliga etablissemanget från en underdogsposition heroiskt opponerar mot. Att moralkonservativa problematiserar den sexuella revolutionen är inget konstigt. ”Vågar” skriver Josefin de Gregorio som om det skulle krävas att särskilt mod för att hävda en så etablerad åsikt. Det märkliga är att de tror sig slå ur underläge. Men kanske ligger en känsla av ohållbarhet i den egna positionen bakom. Kanske är den insikt man värjer sig mot denna. Vi hade inte sanningen. Vi hade bara ett av möjliga synsätt.
18 juni 21