När jag skrev om att åldras kom jag att tänka på en annan frågeställning. Vid vilken ålder är en människa mest sig själv? Det självklara svaret är naturligtvis: nu. Det är bara nuet som är, det förflutna har varit. Så kan det se ut ur ett jagperspektiv.
Det är jagperspektivet som gör döden så obegriplig. Att allting kan upphöra. Det går nästan inte att tänka. Funderar man däremot på vad man är för andra, på tidens och historiens gång, är det lätt att tänka sig en framtid där den enda skillnaden till en början bara är att man inte själv finns med. Som gammal student, som bott länge på studenthus, vet man att människor flyttar ut från korridoren. Men inte alla på en gång. När den siste av det första gänget lämnar, är man redan sedan åratal bekant med de nya. På samma sätt lämnar människor livet medan andra tills vidare är kvar.
Själv ser jag mycket gammal film med sedan länge döda aktörer. Kan alltså se deras första filmer och deras sista. När är Gunn Wållgren mest sig själv? Vem skall jag tänka på när jag tänker på personen? Hon som spelar i Flickan och djävulen, 1944, (den mest underskattade svenska filmen) eller i Fanny och Alexander, 1982? Att det i båda fallen handlar om lysande rollprestationer är irrelevant för frågeställningen. Inga Landgre, som alltjämt lever, är mycket betagande i en ungflicksroll i Hasse Ekmans Medan porten var stängd 1942, men har inte legat på latsidan på 2000-talet heller.
När är man alltså mest sig själv? Kanske när man var som bäst. Så långt handlar det ju bara om prestation, kan man invända. Men jag vill gärna tro att konstnärlig verksamhet inte bara handlar om att vara bra, utan om förmåga att betyda och beröra. Men det är så mycket annat än åldern som avgör när man är som bäst. Somliga konstnärer är påfallande mer kreativa under en viss period av livet. Men när denna period infaller växlar från konstnär till konstnär. Andra förblir kreativa hela livet och andra åter åstadkommer mästerverk med jämna, men kanske mycket långa, mellanrum.
Men när är man hyggligast och bäst för sina medmänniskor? Ofta är ju förutsättningen för den förmågan att man inte är alltför missnöjd med sig själv. Jag tror också, i enlighet med den psykoanalytiska traditionen, mycket på de tidiga årens betydelse för den man blir sedan. När man väl har blivit vuxen varierar väl inte människan så mycket på den punkten. Men ålderdomen har naturligtvis en tendens att skärpa ens värsta sidor. Betänkliga tendenser riskerar att skärpas till det parodiska. Det bör alla vi åldringar ha i minnet.
15 feb.17