Ebba Witt – Brattströms roman ”Århundrades kärlekskrig” har fått positiva recensioner. Men varför? Recensenterna känner igen sig, recensenterna får möjlighet att ta parti i könskampen. Det är en viktig bok därför att den bekräftar oss. Är det tillräcklig för en positiv recension?
Jag vet inte. Jag har vare sig läst Ebbas eller Horaces bok. Men när jag tar del av intervjuer och utdrag fyller mig båda författarna med beklämning. Verkligheten bakom böckerna tycks handla om självhävdelse, konkurrens och maktkamp. Om att vara bäst. Hade det handlat om två män hade jag talat om penisfäktning.
Nu är det naturligtvis väldigt lätt att få kvinnan i romanen att framstå som segrare, när kvinnan har förmånen att skriva mannens repliker. Lite mer eftertänksamma recensenter påpekar också försiktigt att mannen ter sig som en karikatyr. Ebba Witt- Brattström påstås dock vara rolig. För allt i världen, humor är mycket subjektivt, men av utdragen att döma är det inte så imponerande. Men det räcker kanske att det är bitskt och påstår något man kan instämma i? Jag hamnar naturligtvis i samma situation som nazisten som inte kan begripa brittisk humor i Pimpernel Smith. Och jag förnekar inte att det är lite kul på sina ställen. Men jag tror att hade jag varit Ebba Witt- Brattström och haft hennes syfte så hade jag varit roligare.
Ebba Witt- Brattström har jag känt till hela livet, ända sedan hon skrev i Kvinnobulletinen. Och jag har samma åsikt om henne nu som jag hade då. Min stora sorg och desillusion är Horace Engdahl. Jag har alltid satt honom högt men här har jag verkligen fått ändra åsikt. Jag har till och med gillat Svenska Akademien. På Strindbergs tid var det rimligt att skälla på den. Nu är det bara ett bildat motetablissemang till den verkligt inflytelserika maktgruppen, kultursidornas skamlösa tyckare. Men när jag läser intervjun med Horace i söndagens DN går det kalla kårar utefter ryggraden. Men jag skall återkomma till det i morgondagens blogg.
31 mars 16