Jag tror bestämt att det är felaktigt att se Handke- skandalen som en fortsättning på kulturprofilskandalen. Det är nämligen helt olika saker. Den som ser det som ett uttryck för samma ruttna elitism som medför samma inomakademiska motsättningar misstar sig säkerligen. Att försvara och förringa övergrepp är en sak och att ha en viss litteratursyn en helt annan.
Jag finner inget konstigt i att man kan vara oense om valet av litteraturpristagare. Det är väl ingen som tror att valen alltid har skett under total enighet. Jag hade visserligen föreställningen att medlemmarna hade närmast vetorätt. Men så tycks det alltså inte vara. Det har ju talats om att Arthur Lundqvists starka motvilja mot vissa författarskap var anledningen till att vissa högt förtjänta författare aldrig fick nobelpriset. Medan Peter Englund och Gun – Britt Sundström helt enkelt måste ha blivit nedröstade. Och Leandoer led av att inte kunna argumentera mot eftersom han inte hade de erfarna medlemmarnas mångåriga kunskap. Den som har ett längre medarbetarskap i utsikt har åtminstone förhoppningen att så småningom komma ikapp.
Jag vill upprepa att ingen förnekar att Handke har magstarka hållningar. Vad man diskuterar är om dessa hållningar är tillräckligt avskyvärda och tydliga för att diskvalificera honom till nobelpriset.
Det är därför vi har denna intensiva och svåröverskådliga debatt. Jag kan inte se, som Björn Wiman påstår i DN (8 dec), att företrädarna för Svenska Akademien verkar särskilt förvånade eller indignerade över kritiken. Men hårda ord genererar naturligen hårda motord. Och lika naturligt är det akademiens motståndare som står för de hårdaste orden. Den som är offer eller identifierar sig med offren blir naturligen hårdare i tonen än den som tonar ner och nyanserar.
Själv tycker jag det ligger mycket i Ingrid Elams påpekande att det alltid är en person som får nobelpriset. Inte texterna utan upphovsmannen till texterna. Och texterna har en upphovsman, det tror man numera, 80-talets tvivel på det överlevde inte många decennier. Så vem är personen man på detta sätt skänker prestige?
Jag tror inte på konst för konstens egen skull. Jag tror det är en omöjlig dröm. Men jag tror inte heller på konsten som de rätta idéernas tjänarinna. Konsten skall vara enkel och begriplig och tjäna arbetarklassen, hette det i min ungdom. I dag skulle man väl snarare säga att den bör stå i humanitetens och demokratins tjänst. Men konstens uppgift är inte att göra oss till bättre människor utan göra oss klokare, insiktsfullare. Inte till bättre människor utan till bättre rustade människor.
Och här kan diskussionen fortsätta om vad den mänskliga intelligensens är för något. Själens rika landskap är större än det som kan mätas med intelligenstest. Det är en svårfångad och svårdefinierad kunskap som litteraturen skänker.
11 dec.19