Så fick Kulturprofilen föga oväntat sitt straff förlängt. Inte mycket att säga om det. I Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Sydsvenskan säger man att nu måste verkligen Katarina Frostenson och Horace Engdahl lämna akademien ty man kan inte försvara en dömd våldtäktsman utan att skada sitt och akademiens anseende. Själv bryr jag mig inte så mycket om det juridiska. Den största fördelen med domen att det slår hål på argumentet att kulturprofilen inte är dömd. Ty redan från början stod det ju klart att kulturprofilen hade begått massor av oegentligheter och sannolikt en hel del som var straffbart. Katarina Frostenson, som var hans förbindelselänk till akademien, borde, om hon varit klok och normal, omedelbart avgått. Och Horace Engdahl borde ha hållit tyst. I stället för att gång på gång diskreditera sig själv och akademien.
Nu tänker vi ju alla att Katarina Frostenson är otillräknelig. Är medberoende, har tappat kontakten med verkligheten i en folie à deux. Att avgå vore att erkänna den verklighet, som måste förnekas.
Och jag undrar hur det kan kännas för Horace Engdahl? Men all sannolikhet har kampen för att klamra sig fast vid den position i vilken han haft sin glädje och ära, övergått i den rättshaverism som uppstår när man får alla emot sig. Han kan inte rimligen tro att han har något mer att förlora. Kanske underskattar jag hans inflytande, kanske har han fortfarande vänner inom akademien. Det var dock tre som röstade mot uppmaningen till Katarina Frostenson att avgå. Så länge Horace Engdahl hamnar i ohjälplig minoritet får man väl vara nöjd med det.
Lars J. Eriksson på Skånska Dagbladet gjorde ett konstigt ledarstick på sin tidning (26 nov.). Han påpekade att även Sara Danius hade hyllat Kulturprofilen. Visst, hela akademien har skuld, Dagens Nyheter har skuld, hela det svenska kulturetablissemanget har skuld. Hur kunde kulturprofilen, så länge, få härja så fritt? Det kan man så klart fråga sig. Det centrala är att vissa, när saken blev uppenbar, har velat rensa upp. Här gick Danius i spetsen. Medan de mest belastade har framhärdat i synd.
Den dokumentär som TV visade i onsdags tillförde inget nytt och var vinklad (5 dec.). Som Åsa Linderborg i Aftonbladet konstaterat (6 dec.) och Ulrika Knutson också menat (Expressen 9 dec.). Det ena är förmodligen en följd av det andra. Har man inget nytt att komma med, kan man i alla fall framställa det som alla redan vet på ett så tillspetsat sätt att alla känner att saken nog är ännu värre än de insett. Den största bristen var väl att dokumentären bortsåg från tidsaspekten. Det är dock ett faktum att åtta personer röstade mot Katarina Frostensons uteslutning. Medan långt senare - och efter mycket bråk - det bara var tre personer som röstade mot det mildare beslutet att uppmana henne att frivilligt avgå. Det var visserligen ett beslut som togs under galgen och i kompromissens tecken. Men det är inte orimligt att se det som att den mest rabiata falangen, med Horace Engdahl i spetsen, har isolerats. Dock hade Maria G. Francke i Sydsvenskan (6 dec.) ett viktigt påpekande. När sekreteraren Anders Olsson tiger, medan Horace Engdahl intervjuas, framstår den senare som akademiens röst. Det är dock föga troligt att detta var avsiktligt från Akademiens sida. Om det var en miss av akademien eller bara skedde med dokumentärernas goda minne, vet man inte. Anders Olsson teg därför att han ansåg att alla borde tiga. Och Horace Engdahl talade därför att han ansåg att Horace Engdahl borde tala. Så kunde dokumentärerna lugnt konstatera att den tigande Anders Olsson tillhört kretsen kring Horace Engdahl, när det begav sig. Underförstått, han är ingenting annat än Engdahls marionett. Det är nu inte så säkert.
10 dec.18