Expressen är på ledarplats en tidning i förfall. Lydigt gör ledarsidans skribenter sina bugningar för Sabunis och hennes anhängares ambition att normalisera högerpopulisterna. Så här uttrycker sig t.ex. den förhoppningsfulle Arvid Åhlund (14 maj):
”När högerpopulismen bröt igenom på allvar 2016 delade liberaler hårdraget upp sig i två läger. Det ena såg de nya strömningarna som ett slags virus som måste hållas stången, det andra letade bakomliggande förklaringar och idkade rentav viss självkritik.”
Till detta har jag två, kanske tre, kommentarer. Vad betyder den prisvärda liberala självkritiken? Att man ångrar att man varit alltför antifascistisk? Eller för att undvika beskyllningar för brunsmetning alltför anti-högerpopulistisk? Men kan och bör man verkligen vara nyanserad i dessa frågor? Till det som är högerpopulismens värsta uttryck, utrotningslägren, torde det i varje fall vara omöjligt att förhålla sig nyanserad. Och jag kan inte tänka mig en främlingsfientlighet så mild att den kräver någon förståelse.
Men kanske skall den liberala självkritiken tolkas på annat sätt. Att den nyliberala politiken skapat ett missnöje, som förklarar sverigedemokraternas framgångar. Men att vara mot nyliberalismen är inte liberal självkritik. Det är att ansluta sig till en förnuftigare och humanare liberalism, mer kritisk mot ekonomisk makt och social ojämlikhet. Och för övrigt: säger man att högerpopulismens framgångar beror på nyliberalismen, så är det helt enkelt inte sant. Det är en myt som med förkärlek omhuldas av vänstern. Men det samband som kan finnas är att ekonomiskt och socialt missnöje gynnar missnöjespartier. Men det förklarar inte varför sverigedemokraterna är ett av våra tre stora partier. Medan vänsterpartiet tillhör de medelsmå. Varför inte tvärtom? Vad har sverigedemokraterna som vänsterpartiet inte har? Ekonomiskt missnöje gynnar missnöjespartier, men det finns fler anledningar till missnöje än de ekonomiska. Att ogilla förändringar och att ogilla främlingar bottnar inte i ekonomin. Att utpeka kapitalets strukturella makt är en abstrakt och komplicerad förklaring. Mot att hitta en konkret mänsklig syndabock: invandraren. Det kräver ingen tankeansträngning, men kan omedelbart få respons i känslolivet. Jag ber om ursäkt om någon sitter på en djupare och mer sann förklaring.
Nu skall det sägas att Arvid Åhlund markerar sin anpassning i en bisats. Men det är symptomatiskt för ledarsidan. Med Alice Teodorescu Måwe som ny kolumnist på ledarsidan är Expressens kamratbädd med Göteborgs – Posten fullbordad. Nu bör de äntligen få samma opinion emot sig.
Tove Lifvendahl i Svenska Dagbladet (16 maj) skrev och fördömde det försåtliga föraktet. Utgående från Hillary Clintons förakt för trumpväljarna. Det låter förstås inte bra med förakt. Men samtidigt varje människa har ansvar för sina åsikter. Är förakt aldrig befogat? Men bör inte generalisera, alla människor med samma åsikt är inte likadana och är det inte av samma skäl. Men dock, det finns åsikter som är skrämmande inhumana och empatistörda. Och som ofta leder till våld och översitteri.
28 maj 21