Hur skall män kunna prata med varandra? Vad gör man åt den knutne mannen?
Det var temat för Kristofer Ahlströms kolumn i DN i lördags (18 maj). Varför har män så mycket lättare att anförtro sig till kvinnor? Är det inte så att kvinnan alltid får rollen som tröstare? Och vem tröstar tröstaren?
Nu kan man inte bortse från att det finns en lust i att vara den starkare. Den kloka och genomskådande och tröstande. Den som betyder något för den andre. Den som är i den positionen att man kan vara överseende. Mycket handlar om hur egocentrisk man är eller hur relationsinriktad.
Könsrollsmönstret är ju inte alltid styrande. Vem har inte sett bortskämda och självupptagna kvinnor och oändligt tålmodiga och förstående män. Men det är rätt sällsynta undantag. Det motsatta mönstret är totalt dominerande.
Och där har väl männen mycket att lära av kvinnor. Det är bra att vara självständig och det läggs i vårt tid mycket krut på att fostra flickor till självständighet. Idén att man också måste tänka på andra och att det framför allt är pojkar som måste lära sig detta betonas inte lika flitigt.
Det finns något bekvämt i fasta roller. Där en är den starkare, en är den svagare. Att män gärna vill dominera intellektuellt känner vi till. Därför var dumhet eller åtminstone den väl dolda intelligensen hos kvinnor attraktivt på relationsmarknaden. Det ser man lätt om man läst gamla romaner, även om man är född igår. Möjligen kan man tro att det är omvänt när det gäller psykologisk intelligens. Attraktivast är de män som låter sig genomskådas. Att vara den förstående är inte bara en offerposition utan också en maktposition.
Idealt är väl det jämlika förhållandet. Där det inte finns någon stark eller någon svag. Det är måhända knepigare.
Vi har alla våra fel och brister och det finns en nackdel med alla karaktärer. Även den som njuter av att vara den starkare, tänker någon gång: Måste hen verkligen vara fullt så hjälplös?
Men Kristofer Ahlström berättar att knutna män, som har svårt att tala om sina känslor, ofta har haft knutna fäder. Och jag tänker på min egen patriarkala far som verkligen hade nära till sina känslor. Han kysste och han slog ihjäl med samma varma själ. Som Runeberg säger om Kulneff. Min far var kolerisk och sentimental, alltid öppen med sina reaktioner. Min mor var inte särskilt psykologiskt intelligent och det behövdes inte heller. De var humoristiska och sangviniska. Det var nog en miljö, som med alla sina inkonsekvenser, inte låste någon känslomässigt. Den var absolut inte skuldbeläggande. Den var för enkel för att vara psykologiskt finkänslig. Kanske har den hos mig skapat en viss oförståelse för ömtålighet.
Kan jag prata med män? Kan jag prata med kvinnor? Jag är definitivt socialt inkompetent. Med människor som jag inte känner kan jag inte prata. Jag har blivit öppnare med åren men är sannolikt fortfarande reserverad och sluten. Med vänner har jag ingen svårighet att prata. Och jag gjorde mig tidigt känt för att skriva öppet och uppriktigt.
Har inte också jag lättare att prata med kvinnor? Nja, vissa människor har genom sitt beteende lättare att locka fram förtroenden. De som utstrålar snällhet och omsorg kan inge förtroende även om man inte känner dem så väl.
Och det är ju i linje med den kvinnliga könsrollen.
Och något homosocial är jag säkert, fast jag försöker att motarbeta det. Man misstänks ju inte för skumma avsikter, för att vara en slem kulturman, om man berättar för en man att man just nu kom att tänka på Ingmar Bergman. Eller citerar Rainer Maria Rilke. Vilket ofta ter sig naturligt.
20 maj 19