Så är det första advent. Det är ju bra, det. Då kan vi tända ett litet ljus och pröva om det hjälper.
Under min tid på Obs hävdade jag alltid att påsken var det stora kristna högtiden, inte julen. Det sa jag varje jul, som vanligt hemfallen åt truismer. Men på den tiden var också de intellektuella religiöst oskyldiga och okunniga. Så det kunde ju gälla som anspråkslös folkbildning.
Sedan har jag kommit att uppvärdera julens religiösa betydelse. Allt hänger ju samman. Utan Betlehem inget Golgata.
Men julen är viktigare än så. ”Jesus är vägen till Gud och den enda vägen till frälsning”, ropar kristna traditionalister nervöst, slagna av den hemska insikten att muslimerna tror på samma Gud som de kristna. Det traditionalisterna säger är förstås obegripligt om man tolkar det bokstavligt. Den som redan tror på Gud behöver ingen väg till Gud. Och frälsning? Det finns en del kristna och muslimska paradisföreställningar. De tycks variera inom och mellan religionerna. Religionens bästa försäljningsargument verkar inte helt lätt att tro på och ju konkretare man tänker sig det hela, dess mer komiskt blir det. Att vara god och kärleksfull är en honnett ambition hos envar, kristen, ateist och muslim. Om det är frälst från synden det gäller att bli.
Men också ateisten slås av att det är en fantastisk tanke att Gud har blivit människa. Den som kommit på en så bra tanke borde inte använda den för att avskilja sig från andra. Det handlar nog inte så mycket om att få en korrekt gudsbild. Mer som att något blir tydligare och begripligare. Hur kan man förstå en Gud som saknar mänskligt ansikte? Heliga män är goda förebilder, profeten t.ex. Men att gud är människa är något annat. Är detta sant, är det ingen liten sak att det föds ett barn i Betlehem.
Vad gör man medan man väntar på en ankomst. Man tänker på Maria, Jesu moder, fjärde advent. Eller på hans föregångare Johannes Döparen, tredje advent. Men första advent, erinrar sig den åldrade hedningen, handlar det om Jesu intåg i Jerusalem. ”Nu begynner vårt jubelår”, står det i julpsalmen, men det som begynner första advent är början till slutet. Så knyts början och slutet ihop. Intåget var sista gången man hade ett jordisk hopp. Sedan börjar ett mörkare och kusligare drama.
Och andra advent? Det handlar om gudsriket, den rättvisa som slutligen skipas. Moderna kristna vänder sig mot domsföreställningar. Det verkar vara alltför mycket straff- och hämndföreställningar inblandade. Men det har förstås en ironisk poäng att ingen på förhand kan veta vem som kommer att drabbas av havets och vågornas dån. Det gäller att ha tillit till Guds intelligens. Möjligen är den större än bibelförfattarnas.
Och den som inte kan få religionens tröst får trösta sig med tomtar och julklappar och inte minst TV:s julkalender. Det brukar inte vara så dåligt. I år är julkalendern gjort av författarna till ”Tjuvarnas jul” och den minns vi som utomordentlig. Så det är inte så illa. Vi gamla hedningar är så förnöjsamma.
25 nov.16