I söndags var det mors dag. Det tål att tänka på.
Det är något konstigt med roller man ärver. Min egen födelsedag får sin laddning av att jag minns den lycka och spänning den var förknippad med i barndomen. Därför tycker jag att jag har hamnat på fel dag när det är Fars dag. Och där uppstår också en annan paradox. Sina barn älskar man förbehållslöst medan föräldrarna aldrig kan bli föremål för samma entydiga kärlek. Jag minns inte att jag under barndomen upplevde Mors dag och Fars dag som särskilt viktiga dagar.
Och hur skulle de då kunna bli det idag?
När jag tänker på Christina är det inte i första hand som mina barns mor. Men hon är naturligtvis det också och det är en stor lycka att ha varit medförälder med henne. ”Min bättre hälft” är ju en gammal skämtsam kliche som stämmer rätt bra med min bedömning. Hon har samma hållning som förälder som jag, men hon är förnuftigare, tänker längre, tar större och mer övergripande ansvar. Hon har både möjliggjort och tillåtit mig att fritt utveckla min relation till sönerna. Också på detta indirekta sätt har hon skänkt mig stor lycka.
Men mors dag var förstås i barndomen förknippad med min egen mamma. Hon var till skillnad mot min far ingen stor berättare. Därför vet jag inte så mycket om hennes barndom och ungdom. Det var ett barnrikt hem och välbeställt. Hennes pappa var handelsadvokat, hade varit vice häradshövding och borgmästare i Sigtuna. Han var sträng och konservativ, religiöst var han fritänkare, frimurare. Jag har aldrig fått någon klarhet i vem han var. Det är det öde som drabbar många av oss. När vi är döda lever vi bara hos dem som minns oss och få är tillförlitliga vittnen. Om mormor vet jag inte ens så mycket. Jo, bonddotter från Västmanland och vid upprörda tillfällen kunde västmanländskan bryta igenom.
Men hur var det med mamma? Munter, nöjeslysten och snäll, ett barn av det muntra 20 – talet. Hon var hemmafru och att det inte var någon rolig roll, märkte jag tydligt. Det är en viktig del av föräldraskapet att släppa taget när barnen blivit vuxna. Hon dog när jag var 17, så riktigt vuxen var jag ännu inte. Men jag upplevde tonåren som ofria. Jag hölls fast i någon sorts inlärd hjälplöshet. Det är kanske det det handlar om när jag talar om att jag var överbeskyddad. Och kanske har detta också med inre bundenhet att göra. Man lämnar inte fängelset trots att dörrarna är öppna.
Men som en hyllning till den gammaldags hemmafrun och modern vill jag citera grönköpingsskalden Nils Hasselskogs bästa dikt.
 
Å Mors Dag
Ej lyser ditt namn i bemärkt ”Vem är vem?”
ej heller i ”Rikstelefon”.
Men jag kommer ändock å var årsdag hem,
så förunderligt dragen din son.
Den doftande Peter på sängen
och tårtans och blommornas prakt
behålla kring känslosträngen
sitt grepp med rent säregen makt.
 
Ack, mor, där omkring mig bland rosor och blad
du ömhänt och ömfotad går,
jag ville, jag visste jag vet inte vad
att säga, så bäst du förstår.
Hur varm känns min tacksamhet icke,
var gång jag blir bjuden så här,
att mor, när tillbake vi blicke,
du gjort mig till den som jag är!
 
Väl skakar du mor, ditt försilvrade hår
och min lyra dig helt slår ifrån.
Och dock huru gått med den hela furor
därest du icke fött mig till son?
Vad diktkonstens glansperioder
av tysta små mödrar berott!....
Ack, mor, lilla mor, lilla moder,
du väger långt mer än du trott.
 
Här har vi kulturmannens grandiositet. Kvinnan har stor betydelse genom vad hon indirekt betyder för mannen. Och kanske kan vi också se det som en spegling av allas vår egocentricitet. Att se medmänniskans uppgift i att tillfredsställa vårt bekräftelsebehov. Det senare tycks inte ha blivit förlegat, det är på det högsta a la mode.
30 maj 17