I går var det Mors dag. Åsa Beckman skriver av den anledningen i DN en liten hyllning till den ursprungliga modersinstinkten. Och hon ser i andanom att männen kastar sig på sina datorer för att utropa: ”Det är likadant för pappa!” Jo, man känner sina pappa-heimare. Jag tror henne utan vidare, avundsjukan mellan könen bara tilltar. Det är överhuvud något typiskt för samtiden att man inte kan höra talas om andras förtjänster utan att ropa: Jamen, mina! Jamen, mina!
Men Åsa Beckmans resonemang har andra problem. Jag blir alltid illa berörd när man prisar föräldrar. Åsa Beckman går med på att barn kan komma till av grumliga motiv. Och att man resten av livet kanske inte är så bra för sina barn som önskvärt vore. Men just när barnet är nyfött, då finns det ett kort ögonblick av ren självförglömmelse, då är man en kort stund av evigheten fullständigt altruistisk. Jo?
Men själv brukar jag säga att det är så oerhört lätt att älska sina barn, men betydligt svårare att älska sina föräldrar. Och hur ofta möter man inte människor som har lättare att kommunicera med djur än med människor. Förmodligen för att djuren kräver ens omvårdnad, men inte ställer några ytterligare krav. Man vet att det är så, här krävs ingen empati eller psykologisk intelligens. Det räcker med ens grundläggande välvilja. På samma sätt är det med de mycket små barnen. Det är en mycket tillfredsställande situation. Och man kan också utan risk att bli motsagd projicera fritt om man har behov av det.
Visst kan man se denna spontana välvilja som något fint. Men man bör akta sig för självbedrägeri. Så snäll är jag egentligen om jag inte hela tiden stördes av de andra. Och i någon mån är det sant. Man bör vara medveten om att man får en gåva, när någon får en att känna att ens egen kärlek räcker till.
Jag tänkte på kvinnan jag är gift med sedan 32 år. Jag insåg häromdagen att hennes finaste egenskap är att hon är och varit en sådan bra medförälder. Att bli hindrad i sin viktiga relation till barnen är något förfärligt. Det slipper ensamstående föräldrar men de får det å andra sidan tungt. Min beundran för dem är stor.
Det bästa är en bra medförälder. Om Christina är en bra mamma får barnen bedöma. Jag hade inga drömmar om familjebildning när jag träffade henne och jag har aldrig upplevt hennes som moderlig. Hon var ung och ljuv men jag såg redan då att hon var salt. Och det var redan då den egenskap jag uppskattade mest hos henne. Hon saknar kvinnlighetens alla kvalmiga drag. Det är en friskhet hos henne som hon delar med sina syskon. Syskonen har rimligt nog gift sig med själsfränder och så har jag en hel krets som jag gillar mycket.
Jag tänker att jag är en lycklig man. Relationer har alltid varit viktiga för mig. Under barndomen hade jag en enda vän, som jag var tillsammas med varje dag i sju års tid. Vänskapen bröts inte naturligt, utan genom att jag flyttade. Sedan höll vi kontakt i fyra år, träffades fyra veckor varje sommar och en del dessutom. En sådan barndomsvänskap är ovanlig, jag undrar hur ovanlig den är. Jag minns den som något mycket viktigt och det är intressant att han inte alls ser det på samma sätt.
När jag kom till Lund var det kärlek jag sökte. Det tycktes omöjligt att krossa glasväggen som skilde mig från det. Jag såg bara bortvända ansikten, vilket jag respekterade, men det bedrövade mig. Jag var 33 år när jag mötte Christina. Men jag skulle möta kärleken ännu en gång.
Och det var när jag höll min förstfödde i mina armar. Efter förlossningen måste Christina sys. En kort stund var jag ensam med den nye värdsmedborgaren. Och jag var yr av lycka.
Och mitt skrivande? Som är så viktigt för mig. Hur gick det med det? Jag trodde att jag skulle bli något stort och så blev det så här? Nej, jag blir för varje dag allmer övertygad om att jag hittat tillbaka. Jag skriver mig tillbaka till guldåldern. Genom denna blogg har jag återtagit den frihet jag hade i studentpressen. Lyckan bor inte i den uppmärksamhet man får utan i den frihet man kan förverkliga. Det är en sanning som många gånger har fördunklats för mig. Det är ointressant hur många läsare jag har eller vilka som läser. Den som vill får läsa. Och den som inte vill har, som Allan Fagerström sa, ”den oerhörda förmånen att kunna låta bli”.
27 maj 13