Gunnar Hyltén - Cavallius har kommit med en liten bok om den kristna lundensiska 68- vänstern, Rännil blev till flod. En lite komplettering till Johan Sundeens bok i samma ämne. Nu intervjuas Hyltén - Cavallius i Kyrkans Tidning. Det är tråkigt att högerperspektivet måste leda till sådana förvrängningar. Det har ingenting med socialism eller 68 att göra att de mest profilerade bekännelsetrogna sitter trångt i Svenska Kyrkan idag. Det är liberalismens och demokratins utbredning som gör det svårt att vara mot fri abort och samkönade vigslar. Det går inte att skylla sitt främlingskap i den moderna, demokratiska och sekulariserade världen på vissa riktningar eller partier.
Och det är synd för 68 förtjänar naturligtvis att diskuteras. Och det är intressant med de socialdemokratiska studenterna vid den här tiden. De radikala socialdemokraterna gjorde gemensam sak med kommunisterna i studentpartiet SDS (Studerande för ett demokratiskt samhälle). Medan de mindre radikala socialdemokraterna bildade Lurd (Lunds radikala demokrater) tillsammans med liberalerna. Det var också vanligt bland intellektuella vid den här tiden att de flirtade med marxismen. De låtsades mer radikala än de var. Citerade Mao utan att mena så mycket med det. Vilket har gjort det möjligt att i efterhand påstå att de aldrig var något farligare än socialdemokrater.
Man talade vid den här tiden mycket om dialogen mellan kristna och marxister. Det tyder på att man inte ansåg att det var samma sak. Man tog fasta på drag i kristendomen som man menade var förenliga med marxismen. En solidaritet med fattiga och utsatta. Och ansåg sig kunna lära av marxismen ett mer strukturell och icke individualistiskt synsätt. Inte den enskildes skuld utan samhällets skeva strukturer. I dem fanns den vekliga omoralen, ansåg man.
Varför fanns det inga som opponerade sig mot tidsandan? Frågar Kyrkans Tidning. ”Det är inte så lätt att gå emot dem som är ens förmän” föreslår Hyltén – Cavallius som förklaring. ”De blev ju senare domprostar och biskopar”, tillägger han med en underbar tankeglidning. Men på den tiden var vi ju alla studenter. Kristen snällhet och en känsla av intellektuell underlägsenhet, är nog en rimligare förklaring. Och de är naturligtvis svårt för en kristen att ta avstånd från fattiga och förtryckta. På den punkten var ju den kristna vänstern äktkristen. Då är det inte så lätt att hitta angreppspunkter. Som ateistisk liberal gällde det att insistera på att den intellektuella prövningen och det individuella valet, föregår envar ideologi. Det ansågs mindre egoistiskt att inte lägga någon vikt vid detta, utan att snabbt besluta sig och sedan tjäna arbetarklassen och mänskligheten. Det stämde ju väl med kristen offertanke att inte lägga alltför mycket tid på betänkligheter när världen brann och led. Så kristendomen räckte nog inte som försvar, det krävdes både politiska kunskaper och en politiskt genomtänkt hållning. Men det fanns dem som opponerade som bekant.
19 nov.19