Lars Westerbergs Blogg

Francois Ozons film Under sanden från 2000, är en film om förnekelse. Första dagen på semestern åker ett par ut till sommarhuset och beger sig till havet. Mannen badar och kvinnan ligger och slumrar i sanden. När hon vaknar kan hon inte få syn på sin man och blir mer och mer orolig. Till sist får hon tag på en strandvakt och polisen kopplas in. Men av mannen inte ett spår.
Och filmen handlar att kvinnan förnekar hans död. Befinner sig hela tiden mellan ett irrationellt förnekande och glimtar av medvetenhet. Hon låtsas för sig själv att allt är som förr. Och har mycket levande fantasier om hur hon träffar mannen och pratar med honom. När hon blir bortbjuden till vänner talar hon om mannen som om han var hemma och att de levde sitt vanliga liv. Hon träffar en ny man som hon så småningom blir motvilligt attraherad av. Men när hon inleder ett förhållande med honom så är det en otrohet mot en man som hela tiden finns i bakgrunden. Han är tillräckligt levande för att man skall kunna vara otrogen mot honom.
Hon övertrasserar sitt konto och får råd av en jurist att leva mer återhållsamt. Mannens konto kan hon inte röra. Han är ju försvunnen, ännu inte dödförklarad. Hon menar att han lätt kan ge henne en fullmakt. Hon erkänner inte ens att han är frånvarande.
Till sist börjar hon gå in i hans arbetsrum. Hon hittar hans gamla medicinrecept och försöker på nytt få ut hans mediciner. Vilket naturligtvis misslyckas, recepten är för gamla.
Hon blir efter lång tid uppringd av polisen som hittat hans kropp. Och vill att hon skall komma och identifiera honom. Det bryr hon sig inte om.
Hon uppsöker hans gamla mor som bor på ett hem. Som hävdar att mannen varit deprimerad. Mot detta medicinerade han. Men mamman förnekar möjligheten av att han tagit livet av sig.
Slutligen hör kvinnan av sig till polisen. Mannens kropp är stadd i stark förruttnelse. Det tycks vara en drunkningsolycka, inget spår av gift. Genom dna har man fått fram att det troligen är han. Hon känner igen badbyxorna, det kan vara hans. Men förnekar bestämt att klockan är hans.
Det sista man ser är att hon åker tillbaka till sommarhuset. Och tycker sig på stranden se sin man. Och man ser henne vandra bort mot honom. Kanske för att följa honom i döden.
Det är en gripande film. Det konstigaste är omvärldens reaktioner på hennes verklighetsförvanskning. Det som sker är ju att hon vägrar att inse att han är försvunnen. Det är inte bara så att han är borta, men lever och kommer tillbaka. Han är inte ens försvunnen. Omvärlden gör inget försök att få henne att välja en rimligare bortförklaring. Det går säkert att undvika att ta in en alltför plågsam verklighet. Men då brukar man ha listigare strategier. Och omvärlden brukar inte vara fullt så hänsynsfull. Man brukar vilja ge sina medmänniskor en så rimlig tolkning som möjligt.
Den plötsliga döden är väl alltid svår att acceptera. Hur kan någon som brukar finnas upphöra att finnas? Än svårare med någon som bara försvinner.
31 aug. 23

Vad utmärker en filmklassiker? Det är väl att man kan se om filmen med stort utbyte. I allra bästa fall blir den bara bättre ju fler gånger man ser den. Det samma gäller analogt vid läsning av litteratur.
Jag kom att tänka på det när jag såg om Francois Ozons film Swimming Pool. Jag mindes den som en mycket bra film. Men eftersom det är en spänningsfilm så förlorar den en del när man vet vad som kommer att hända. Hitchcocks Psyko håller bättre, liksom några andra av hans bästa filmer. Man grips av spänningen på nytt trots att man vet vad som kommer att hända.
I Swimming Pool handlar det om en kvinnlig succéförfattare av kriminalromaner. Hon är trött och på dåligt humör. Och hon söker stöd och omsorg hos sin förläggare. Han lånar ut sitt sommarhus till henne för att hon skall få ett miljöombyte. Filmen har ett ganska långsamt tempo men ändå undrar man vad som skall drabba henne. Ty något måste ju hända när hon är ensam på landet. Men den lågintensiva spänningen faller ju bort när man vet vad som kommer att ske.
Och det som sker är att förläggarens dotter dyker upp. Och kommer att dela huset med henne en tid. Hon är skilsmässobarn med ett dåligt förhållande till båda föräldrarna. Och hon skapar oro genom sitt vidlyftiga leverne. Drar hem den ena karlen efter den andra. Författaren försöker surt hålla sig undan. Och känner en rätt betydande avund till de unga. Träffar emellertid en trevlig kypare på ett matställe som hon tycker är en smula intressant.
Sedan sätter deckarintrigen i gång och det handlar mycket om svartsjuka. Jag skall inte avslöja mer. Och i slutet av filmen kommer också en vändning. Som kom som en total överraskning för mig.
Så visst är det en bra film. Nedtonat spelat av Charlotte Rampling i huvudrollen. Med små medel visar hon vad hon känner. Medan hennes motspelare Ludivine Sagnier, som den liderliga förläggardottern, kan ta ut svängarna.
Det är ett rätt underbart samspel.
30 aug. 23

Jag tyckte Francois Ozons film Kärlek tur & retur från 2004 var en mycket bra film. Så har den stannat i minnet. Men kanske blev jag förförd av ett berättargrepp. Den visar fem händelser i en relation, men i omvänd kronologisk ordning. Börjar med skilsmässan och slutar med det första mötet. Och däremellan bröllopet, barnets födelse och en berättelse om ett besök av mannens bror, som är inbjuden tillsammans med sin homosexuelle pojkvän. Och där man anar att förhållandet har börjat spricka.
Det är ett roligt berättargrepp och förhållandevis originellt. Men är huvudpersonerna tillräckligt intressanta, frågar jag mig nu. De är nyanserat skildrade, det är inga svartvita gestalter. Mannen ter sig svag men han är ömsint mot sin lille son. Han somnar på bröllopsnatten och den nyvigda får ge sig ut att vandra ensam. Och möter en främling som högst tillfälligt bor på det hotell där bröllopet äger rum. Man ser att de kysser varandra och jag förmodar att de också ligger med varandra.
När det berättas om barnets födelse håller sig fadern undan. Barnet föds för tidigt och måste förlösas med kejsarsnitt. Först jobbar mannen klart med ett ärende, sedan äter han och sedan sitter att utanför BB och väntar i sin bil medan regnet faller. Hustruns fader har gjort på samma sätt när hon föddes. Det är ett konstigt beteende och måste väl bottna i rädsla. Barnet kommer visserligen oväntat, långt före den beräknade tidpunkten och själv har jag svårt att handskas med det oväntade, det icke förutsägbara. Och det är kanske en manlig åkomma.
När paret har besök av de två bögarna
berättar man uppriktigt om sitt sexualliv. Och mannen berättar om den enda gång han haft sex med någon annan än hustrun. Det var på en fest och festdeltagarna beslöt sig för att ha gruppsex. Mannen gav sig in i detta medan hustrun tittade på. Man och hustru var verbalt överens om detta.
Vad man verkligen kände och ville är öppet för tolkningar.
Det är på natten efter detta som mannen hör sin lille son gråta och går och lägger sig hos honom. Vilket hustrun betraktar med ömhet när hon upptäcker det.
De tycks också vilja ha samlag efter det att de skrivit under skilsmässopapperna. Men hustrun vill säga stopp efter ett tag. Vilket gör det genomförda samlaget till mer eller mindre en våldtäkt. Mannen vädjar sedan om att de skall försöka stanna i relationen, ge den en ny chans. Men hustrun går sin väg. Det är förmodligen för sent.
Vad skall man säga om detta? Och vartill tjänar berättargreppet? Tanken är väl att man skall förstå mer och mer av gestalterna på vägen bakåt. Det är riktigt att det som händer är öppet för tolkningar. Men kanske för öppet. Så att det mest blir ett rorschachtest.
29 aug. 23

Man diskuterar mycket om skillnaderna mellan mänsklig och artificiell intelligens. Det har i debatten sagts många kloka saker om detta. Vi borde ta med oss några av dessa insikter till den övriga debatten.
Som till exempel fallet med Sophia Jarl i Norrköping. Varför kan nyliberaler inte förstå poängen med kultur? Jo, det beror just på att de har artificiell intelligens, de är inte programmerade för kultur. Deras intelligens kan inte handskas med dessa företeelser. Under mänsklighetens långa historia har kultur varit det som byggt samhällen och givit mening åt våra individuella liv. Att det inte längre bara har handlat om att leva utan också att söka svar på frågan varför vi lever. Men en maskin kan inte förstå detta hur väl den än fungerar. Den sympatiske Mattias Svensson på Svenska Dagbladets ledarsida fungerar alldeles utmärkt. Han är en god liberal i ett land där dum populism gör sig alltmera bred. Men han kan naturligtvis inte förstå kultur. Det kan man inte begära av en artificiell intelligens.
Och här skiljer han sig på en punkt från den Sophia Jarl han försvarar. Jag såg henne i TV och jag har för mig att hon tre gånger använde ordet elitism. Som skällsord! Förliten eder inte på maskiner! Här är ett sorgligt exempel på att den artificiella intelligensen spårar ur. Analogt med hur en grammofonskiva kan haka upp sig. För att illustrera med en teknik från min barndom. För börjar man förneka värdet av elitism så krackelerar högerns förtjänstmoral.
Nu kan det ju vara så att elitism fortfarande är bra. Och att den elitism som inte är bra är kulturell elitism. Att vissa förtjänar mer pengar än andra är däremot bra. Och beror på att de som gör det är extremt duktiga. Och Sophia Jarl vill kanske inte förneka att det hypotetiskt kan vara så att några på något sätt är bättre på att skapa stor konst än andra. Det är att överhuvudtaget ägna sig åt konst som är elitism. Och då blir det en djupare fråga. Den artificiella intelligensen rasar mot den mänskliga intelligensen. Men när den gör det kommer den artificiella intelligensen att sammanfalla med den form av mänsklig dumhet som vi kallar populism.
28 aug. 23

Fritz Langs film M från 1931 är en mycket spännande film. Den är ganska lugn i sitt berättartempo, åtminstone med nutida mått. Handlingen går framåt med obeveklighet. Men samtidigt utan att vara förutsägbar. Den har många pregnanta karaktärer och lysande rollprestationer. Och dessutom är den tänkvärd och aktuell.
Det handlar om jakten på en seriemördare, sannolikt en sexualbrottsling. En mördare av små flickor. Polisen står länge rådlös men anstränger sig verkligen för att stoppa galningen. På grund av utökade razzior lever också andra kriminella farligt.
Lite för farligt inser inbrottstjuvar och en del grövre brottslingar. De måste få polisen att lugna ner sig. Och då föds idén att själva jaga mördaren och oskadliggöra honom. Man behärskar gatorna, kan få hjälp av tiggare. Som skiljer sig från moderna tiggare, slår det en när man ser denna gamla film. Det är personer som tigger vid dörrarna eller sjunger och spelar positiv på gårdarna. Eller går omkring och säljer ballonger. Den som avslöjar mördaren är en blind ballongförsäljare. Som lagt märke till hans vana att vissla ”I Bergakungens sal”, när han köpt ballonger till sina småflicksoffer.
Sedan är man honom på spåret. Kritar ett M på baksidan av hans rock för att han skall vara igenkännlig. Och jagar honom länge innan man får fast honom.
Man släpar honom med sig och ställer honom inför en folkdomstol, som alltså består av kriminella. Och dömer honom till döden.
Men polisen har oförtrutet arbetat vidare på sitt håll. Och slutligen får man larm om oroligheterna i det hus där mördaren gripits. Som bland annat innehåller en bank. Man har lurat en man ur gangstergänget, som man gripit, att berätta var brottslingarna håller hus. Och kommer precis i tid för att rädda seriemördaren till en laglig rättegång.
Varför är denna film så aktuell? 1930 hade nazisterna gjort ett starkt val. Från 12 riksdagsmandat till 107. Ett gatugäng av halvkriminella med benägenhet för lynchjustice. I dag när högerpopulismen på nytt är stark, vädras åter krav på hårdare rättstillämpning. Man har svårt att inte känna igen tongångarna.
Rollprestationerna är lysande. Den tjocke polischefen Lohman, jo, han kallas Der Dicke, är i sin vardaglighet mycket trovärdigt skildrad. Jag gillar den scen när han halvligger i en stol och filmas snett underifrån. Han är barnsligt skadeglad när han lurat vittnet. Men rollgalleriet som helhet ger ett levande och naturligt intryck. Vi är mycket långt från Hollywood. Det är ett Berlin som lever och andas.
Men naturligtvis är det Peter Lorres film. Han som spelar mördaren. Han är på en gång kuslig och ynklig. Hans visslande av i bergakungens sal, hans kusliga inställsamhet. Och hans avgrundsdjupa dödsskräck, hans nervösa undanflykter, när han ställs inför avrättningshotet. Det är en unik skådespelarinsats.
Filmen inleds med små flickor på en bakgård som räknar Ole, dole doff. Dock med den kusligare ramsan: ”Vänta, vänta, inte ila, snart kommer svarte man till dig. Med sin lilla vassa bila gör han köttfärs utav dig”. Sedan börjar dramat.
25 aug. 23