Visar inlägg från juli 2023

Tillbaka till bloggens startsida

Prekopic om samlevnad

Det har talats en viss pessimism om heterosexualitetens förmåga att skapa ett lyckligt samliv (Lucas Gottzén i Expressen 25 juli). Vesna Prekopic i Dagens Nyheter har naturligtvis rätt i att svårigheterna med ett äktenskap mellan man och kvinna i första hand beror på samlevnaden och inte på könen (27 juli). Hon talar om det stora egot som inte är beredd att göra kompromisser. Kanske ser hon det som ett tidstecken. Att man protesterar mot att egots envälde rubbats.
Jag håller alltså med men tycker att hon är onödigt moraliserande. Det är bättre att tala om den eviga konflikten mellan frihet och gemenskap. Man måste offra något av det ena för att få det andra. Jag kan inte se att man nödvändigtvis måste anse gemenskapen för finare och mer altruistisk. Det verkar ju inte så ädelt att med berått mod begränsa en annan människas frihet. Låt oss alltså avstå från att moralisera och låta det vara ett val för var och en.
Hur undviker man då detta? Kanske är det äktenskapet, samboendet, som är problematiskt. Man kan ju tänka sig en mycket djup och varaktig gemenskap även om man bor isär. Men är det inte bäst för barnen att man sammanbor? De många skilsmässorna med gemensam omvårdnad av barnen tyder ju på att många löser problemet just genom att upphöra att sammanbo. Och kanske är det inte så dåligt tänkt. Men är det inte mycket sämre för barnen? Jag vet inte. Barn vänjer sig vid mycket. Det är troligt att dagislivet har berikat en uppväxt snarare än att ha gjort den otrygg. Och daghemmens självklara plats i samhället var ju en väldigt stor förändring. Å andra sidan var ju 50-talets hemmafruinstitution inte heller något historisk enarådande. Kanske skulle barn vänja sig vid och betrakta som normalt att växla mellan föräldrarna. Många har redan fått göra det.
Men det är naturligtvis så att könstillhörighet spelar en roll. Det spelar ingen roll om skillnaden mellan könen är naturlig eller konstruerad. Det intressanta är hur stark den är. Och det problemet kvarstår alltså efter Vesna Prekopics enkla påpekande.
31 juli 23

Magnusson om Frid och Lykke

Lisa Magnusson skriver idag en mycket intressant artikel på DN:s ledarsida (28 juli). Hon har sett mycket men verkar inte riktigt klar över vad hon ser.
Först belyser hon det faktum att enkla iakttagelser eller enkla beskrivningar av det som pågår kan ha ett upplysningsvärde. Att självständigt förmå säga det som samstämmigheten fördunklar. Att brutalt uttrycka det som ingen vågat se eller säga. Att lyfta fram förtigna självklarheter. Vad är det de många orden söker dölja?
Och sedan naturligtvis att dessa enkla iakttagelser som är så nödvändiga i en debatt sällan räcker till för att skapa en roman. Man kan inte bygga ett litterärt verk på en blixt av klarsyn. Detta förklarar varför Lisa Magnusson blev så upprymd över en intervju med Nina Lykke. Och sedan så besviken på hennes roman ”Vi är inte här för att ha roligt”.
Me too var ett väldigt uppvaknande. Man såg en förtryckande attityd, ett vanemissbruk så ingrott att det behövdes en väckelse. Och alla rättfärdiga uppror triggar naturligtvis också dem som njuter av att ha rätt. Som kan hävda sig genom att ta ut svängarna. Och publicister som kan koppla en opinionsvåg också till andra områden. Till maktmissbruk i största allmänhet. Och skuld har inte bara förövare utan också de som låtit förövare hållas. Men det är inte lätt att vara chef och få ett maskineri att fungera. Och hur handskas man bäst med problematiska medarbetare? Och när är någras missnöje med chefen verkligen ett tecken på kvalificerat maktmissbruk? Fallet Benny Fredriksson var väl en kraftig urspårning.
Sedan tar Lisa Magnusson också upp Johanna Frids angrepp på 68-feminismen. Frids iakttagelse är väl att personer som har styrkan att göra uppror också har styrkan att förtycka. Att ha kämpat en kamp och ha vunnit skapar också en viss självbelåtenhet. Jag hade själv ett kort ögonblick av detta. Vänstern hade besegrats. Men snart kom den konservativa revolutionen och satte på nytt liberalismen i underläge.
Allt nog. Johanna Frid är en besynnerlig författare. Och det är något typiskt för vår tid att man kan bli hyllad bara genom att vara besynnerlig. Magnussons karaktäristik tycks mig träffande ”ett främlingskap så kompakt att inget längre betyder något; allt blir tomma klyschor”.
Och för att lösa konflikten mellan de två kvinnogenerationerna har Magnusson ingenting annat att komma med än en missvisande metafor. Systerskapet bör utbytas mot moderskap hos de äldre feministerna, är hennes förslag. Men systerskap och broderskap är ju bara ett förinnerligande av jämlikhetstanken. Att byta ut syskonrelationen mot en föräldrametafor är att förneka jämlikheten. Vare sig det betyder överlägset överseende eller något värre.
28 juli 23

Ferrante "De vuxnas lögnaktiga liv"

Elena Ferrante är absolut, jämte Knausgård, 2020-talets stora författare. Jag har läst ännu en suverän bok av henne ”De vuxnas lögnaktiga liv”. Själv tvivlar jag i och för sig på att jämnhet skapar en stor författare. Begreppet brukar ju förekomma i nobelprissammanhang. Svaga böcker försvårar möjligheterna att få nobelpriset. I själva verket far ju tiden fram med verken på ett betydligt mer hårdhänt slag. Till och med mycket bra böcker får skatta åt glömskan. Kvar står bara några få klassiska verk. De blir det enda som historien räknar.
Så när jag nu säger att Karl Ove Knausgård pågående serie inte är fullt lika bra som Min kamp medan den bok av Elena Ferrande som jag nyss läst är i klass med neapelkvartetten så säger det inte så mycket. Neapelkvartetten är ett större verk man får följa personernas utveckling under en längre tid. Möjligen är den också sociologiskt intressantare genom sin ingående skildring av en proletärmiljö som lever under trycket, domineras av, gangstervälde. Och socialpsykologiskt hur man anpassar sig till det.
Men De vuxnas lögnaktiga liv är en lika känslig tonårskildring där huvudpersonen har en far som är akademiker, men kommer från en arbetarfamilj. Och genom den faster som av föräldrarna utmålas som en ond genius kommer hon i kontakt med även den miljön. Familjen har brutit med fastern, men huvudpersonen blir intresserad av henne, genom att hon hör fadern jämföra henne med fastern. En dag när han är missnöjd med henne. Det leder till ett intresse som förmår henne att söka kontakt med den demoniserade fastern. Det blir på nytt en skildring av dubbla världar.
Ferrante är en mästare i att blanda ont och gott i sina gestalter. Är fastern en uppriktig människa som genom sin frankhet hjälper huvudpersonen att avslöja sina föräldrars hyckleri? Eller är hon bara en illvillig och förtalande person, som utnyttjar huvudpersonen för att komma åt föräldrarna. Men även huvudpersonen har denna svävning mellan gott och ont. Hon reagerar mot andras hyckleri men kan också bedra sig själv. Både Ferrante och hennes kollega Silivia Avallone är bra på att skildra den kvinnliga sexualiteten. Utan romantiserande slöjor men i hela dess komplikation. Driften styr mycket. Men också behovet av bekräftelse. Avallone håller sig i hög grad till lusten, som hon skildrar förföriskt. Ferrante verkar mer intresserad av dess samspel med den mänskliga psykologin.
Så den här boken är en läsupplevelse man kan unna sig. Man sitter inte trollbunden i fyra böcker. Men är man osäker på om Ferrante är så bra som det sägs, kan man ju börja med den. Eller om man har läst kvartetten för att lindra sin abstinens.
27 juli 23

Frank Heller och Schweiz

Frank Heller -sällskapets senaste årsskrift heter ”Frank Heller och Schweiz”. Föranlett av Frank Hellers sista bok ”Resa i Schweiz”. Före denna resa hade Frank Heller inte intresserat sig mycket för alplandet. Värdeomdömet att det blev hans bästa bok framförs på olika ställen i skriften. Om jag håller med om detta vet jag inte ty det är en bok som jag missat.
Nå, årsskriften har egentligen två ämnen. Dels Frank Heller och hans speciella relationer till Schweiz. Och dels Schweiz rätt och slätt. Vi får alltså initierade redogörelser för Schweiz historia, Schweiz statsskick, Schweiz författare genom tiderna. Det är intressant, världen består inte bara av Frank Heller. Speciellt är jag glad över den eleganta essän om Schweiz litteratur. Skriven av Göran Wessberg.
Men framför allt gillar jag Ivo Holmqvists essä om Frank Heller och Fredrik Böök och deras förhållande till Schweiz. Det är två stora resenärer med lundensisk bakgrund. Och båda har de alltså givit ut en bok som heter Resa i Schweiz. Bökks bok kom 1932 och Hellers 1948. De båda resenärerna var studiekamrater i Lund. Medan författarna från Lunds litterära guldålder, som var något yngre, redan hunnit få Böök som professor.
Så Holmqvist beskriver inte bara Hellers bok utan låter författaren speglas av det han säger och det han tiger om. Boken kom 1948 och djup versaillesfred vilar inte över världen. Men nog är det efterkrigstid. Heller talar om att IG Farben förlorat sin ledande roll i Europa men nämner inte dess mörka bakgrund. Att IG Farben producerade giftgasen till utrotningslägren.
Böök tiger om bokbålen på sin tyska resa, ”Hitlers Tyskland maj 1933”. Vad beror författarnas respektive blindhet på? Hos Frank Heller kan det ha varit en skygghet i att gräva i det förflutnas skuldfrågor. En sorts verserad artighet. För Böök som skrev sin bok om Tyskland före kriget, stod nog mer på spel. Han kände nog starka förhoppningar på småborgarnas konservativa revolution. Bokbål är inte trevligt och svårt att försvara. Men ändå, om det framför allt rörde sig om dekadenslitteratur? Jag citerar Bööks omdöme om Heinrich Mann: ”Hos honom ärr den moraliska indignationen, pacifismen och internationalismen löst påklistrade, och därunder döljer sig inte annat än giftig hätskhet, fräck perversitet, den artistiska övermänniskans sjuka förbittring mot alla borgerliga moralbegrepp.” Sammanfattande omdöme blir ”den hätskaste och hjärtlösaste av alla tyska skriftställare”.
Iwo Holmqvist pekar på Bööks moraliska indignation när han besöker Rivieran. Heller kommenterar inte Böök på den punkten. Men det moralkonservativa äcklet över mellankrigstidens frihet var en viktig drivkraft för nazisterna konservativa revolution. Man får hoppas att den gamle libertinen Frank Heller inte fullt ut delade den hållningen.
Ivo Homqvist nämner i förbigående fler och bättre svenska böcker om hitlertyskalnd när det begav sig. Själv erinrar jag mig en samtida klippbok av Harald Schiller, som var betänkligt positiv till den tyska nyordningen.
Det är sådana kritiska infall från sidan som gör äldre litteratur så spännande. Att Böök är snål mot Hjalmar Söderberg i sin resa kring svenska parnassen bottnar nog i gamla motsättningar. Kallas han inte för docenten Löök i Den allvarsamma leken?
26 juli 23

Läckbergs flygtur

Camilla Läckbergs tilltag att i uppfostringssyfte låta sina barn åka vanlig turistklass på flyget medan hon själv åker affärsklass har skapat en av våra oväsentliga men ibland roande debatter. Hon har fått oerhört mycket kritik för detta. När antalet läckbergkritiker börjar bli för stort återstår ingenting annat än att försvara henne. Jens Liljestrand i Expressen hamnar i detta obekväma position (20 juli). Ty annars vill ju ingen publicera hans inlägg. Och att vara tyst vill ju ingen debattör.
Nå Camilla Läckbergs tanke är ju att barnen genom hennes uppfostringsgrepp skall förstå pengars värde. Pengar får man endast genom att slita för dem som mamma har gjort. Nu är det många som skriver böcker utan att vara lika framgångsrika. Det är inte framför allt Läckbergs flit som skiljer henne från mängden. Utan hennes dåliga smak. Uppenbart delas hennes dåliga smak av en stor mängd läsare. Det är alltså många som har del i denna kulturförskämning.
Stor sak i det. Jag kommer osökt att tänka på Blandarens ”Mina barn skall minsann inte få ha det så djävla kul, som jag har haft det”. Jag finner det komiskt med denna mamma som vräker sig i affärsklass och inte unnar andra detsamma. Och det sägs ju att det är inte vilka uppfostringsprinciper man tillämpar som är utslagsgivande. Utan hur man är som förebild. Är inte risken betydande att barnen lärdom här blir: ”Tänk inte på andra. Ta hänsynslöst för dig och strunta i dina medmänniskor.” Och det tycker kanske Camilla Läckberg är bra. Om livets mål är att tjäna pengar så man kan kosta på sig den attityden.
”Vilka plebejer ni är!” vill man utropa mot en förflackad samtid. Jodå, läser man dålig litteratur så blir man väl till sist en andlig stackare.
25 juli 23

Äldre inlägg