Lars Westerbergs Blogg

Det är inte klokt vilka artiklar man kan få läsa. Vad sägs om denna rubrik i Borås Tidning ”Är det jämställdhet ni vill ha får ni acceptera att kvinnor är svin” (19 Juni). Det är väl en sådan tillspetsning, kantänka, som skall få en att läsa artikeln. Bild-by-linen visar en valkyrialik ung kvinna. Så det är inte det vanliga gubbgnället. Men det måste vara svårt att argumentera för en sådan tes.
Det är föranlett av Johanna Frids bok ”Haralds mamma”. Och det angrepp på äldre feminister som finns i förlängningen av bokens innehåll. Annika Wall har i Borås Tidning instämt i att äldre feminister kan behandla unga kvinnor illa. Och denna artikel av Sara Nygren är väl tänkt att vara någon sorts försvar för de äldre systrarna.

Den gamla testen att det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra, är antifeministisk, enligt Nygren. ”Den fria kvinnan hjälper vem fan hon vill”, menar hon.
Tja, vad skall man säga. Nog är den en dålig liberal som bara försvarar sin egen rätt till frihet. Och struntar i alla andras frihet. Är hen inte snarare egoist än liberal.
Och på samma sätt med den feminist som bara kämpar för sina egna rättigheter. Men struntar i andra kvinnors. Hen är en dålig feminist. Könslojaliteten bör för all del inte vara utan appell. Alla skall ha lika rättigheter. Men det betyder förstås inte att ondska och småsinthet måste försvaras. Ty även bland kvinnor tör det finnas sådant.
Men det förklarar inte hur Nygren får ihop det med jämställdheten. Så här resonerar hon. Männen får vara självupptagna, konstnärligt begåvade svin. Och då bör också kvinnor få vara det.
Och här blir likheten med gubbgnället besvärande. ”Sådana män har vi otaliga exempel på och det är inte så att vi står ut med dem, vi älskar dem. Vi ger dem våra pengar, vår beundran. Vi vill ligga med dem trots att de väger, äter, dricker och pratar för mycket……..Vi älskar män som bara bryr sig om sig själva. Som donar med sin konst, sin musik, sin karriär”.
Det var ju ett glansfullt rytande. Det är bara det att det inte är sant. Männen är hårt kritiserade av feministerna av mycket obetydligare anledningar än de ovan angivna. Ibland kan man tycka att man borde lägga mera vikt vid de verkliga skitstövlarna. Sådana som beskrivs ovan. Men det vore väl att säga något alltför självklart.
Visst finns det kvinnor som älskar skitstövlar. Dessa är förvisso inte så totalt bojkottade som artikelförfattarinnan kanske önskar. Men skitstövlarnas beundrare är en liten och föraktad grupp. Det är bara bittra antifeministiska män som delar artikelförfattarens föreställning att det skulle vimla av sådana kvinnor. I den mån de finns har de väl fått sin sexuella driftsprofil präglad av överordnings-underordnings mönster. Patriarkatets sena offer.
Sedan är det en annan sak att de monomana och av sitt verk upptagna människorna ibland kan åstadkomma storverk. Det är ett erkännande man bör ge dem, vilka mänskliga brister de än kan ha. Och det gäller män som kvinnor.
Jag skrev i en tidigare blogg. Att den som har styrka nog att opponera mot förtryck också har styrka nog att förtrycka. Och att förtrycka bör man avstå från. Meriter från en tidigare frihetskamp ger inte carte blanche.
22 juni 23
 
Bloggen tar nu en lång semester. Reser till Norrland. Ingen blogg i morgon och en tid framåt. Återkommer måndagen 10 juli. Glad sommar, tills vidare.

Någon borde utreda förhållandet mellan Frank Heller och Fritiof Nilsson Piraten! Jag tänker på detta efter att ha läst en gammal årsskrift från Piraten Sällskapet, en sent fynd från torghandeln på Clemenstorget i Lund. Handeln är numera tills vidare stoppad. Mina fynd har också de sista åren och månaderna blivit allt glesare. Vilket jag förklarar med att dessa böcker alltid kommer från dödsbon. Och nu är det dags för min egen generation och den något yngre att lämna sin tribut. Och där kan det ju inte finnas mycket att hämta för mig.
Den årsskrift jag läst är från 2002. ”Saga väves på sanningens varp”. Och där hittar jag en sanning som förmodligen blivit saga. Det är Anders Frank och Magnus Öhrn som skriver om förebilden till Philip Strand i Piratens novell Elsa får piano i Småländsk tragedi. Det visar sig vara en märklig man vid namn Filip Liljeholm. Det står att han och Piratens vägar korsades i Lund i slutet av 1910-talet. Och så kommer det. En tredje yngling som syntes i deras sällskap var Frank Heller. Det måste vara ett misstag. Piraten kom till Lund 1914. Och Frank Heller flydde från Lund 1912, med polisen i hälarna. Därefter kunde han inte synas i något sällskap i Lund.
Egendomligt nog dras samma saga i det anonyma företalet till Frank Hellers memoarer i den upplaga jag har från 1962. Originalet kom 1940.
Förkrossande är Piratens replik. ”Jag kände inga författare under min lundatid. Jag umgicks bara med intellektuella”. Men när man debuterat som författare så är det naturligt att man kommer i kontakt med andra författare som legat i Lund samtidigt. Det var som bekant Frank Heller som rekommenderade Piraten till Bonniers när han skulle debutera. Så kontakten måste ha tagits tidigare eller börjar kanske där. Och det är väl troligt att de båda kände Filip Liljeholm från Lund. Årsskriften visar ett fotografi där Heller och Liljeholm promenerar med Piratens första fru. Så det är väl Piraten som håller i kameran.
Och än mer. Den fabulöse Sam Ask stod nära dem båda. Och båda har odödliggjort honom i sina böcker. Piraten och Frank Heller formades av samme Sam.
Och Piraten knyts retroaktivt till den lundensiska guldåldern. Frans G. Bengtsson, Hjalmar Gullberg, Tristan Lindström, Gabriel Jönsson. Relationerna finns, men ligger efter själva studenttiden. Har man legat samtidigt i samma Lund har man mycket gemensamt. Men det går att hitta ett författarporträtt i Tre terminer. Ola Ljunits förebild var Theodor Tufvesson.
Men detta med Lund är starkare än så. Lund är ett band som överbryggar decennierna.
Och har men sett på maken. När jag läser ännu ett exemplar ur Piraten sällskapets skriftserie den här gången från 2000 får jag förklaringen. ”Lars Tobak och andra havererade historier” heter den. Jag visste att Piraten varit gymnasist på Katedralskolan i Lund en termin. Sedan lämnade han skolan eftersom han riskerade att bli relegerad. Men jag tänkte att det var osannolikt att han umgicks i studentkretsar som försteringare. Men Frank Heller hade en del praktik som lärare efter examen. Frank Heller var alltså Piratens lärare. Om det nu var på Katedralskolan eller i Ystad, där Piraten senare gick. I Ystad lyckades han verkligen bli relegerad, men det är en annan historia. Om de umgicks mer privat, vet man inte. Men det var så de kände varandra.
Men så hittar jag i en äldre utgåva från Piraten sällskapet, ”Piraten och Lund”, som jag har i min bokhylla sedan den utgavs 1986, förklaringen till hela mysteriet. Det var mycket riktigt på Katedralskolan som Piraten hade Frank Heller som tillfällig lärare. Det finns ett brev från Piraten till Frank Heller som berättar en förunderlig historia. Det unge gymnasisten är ensam med sin lärare i klassrummet. Han hjälper sin lärare på med rocken. Och läraren sticker, möjligen tankspritt, till honom en tioöring. Piraten upplever det som en svår kränkning. Som vore han en rockvaktmästare. Men så kommer det ett Stadsbud och kräver Frank Heller på pengar till porto på ett brev han skall posta. Och nu har Frank Heller inga kontanter. Han uppmanar budet att försöka få pengar hos en bemedlad vän till Frank Heller, som bor på Grönegatan. Men budet kommer tillbaka med oförättat ärende. Nu är goda råd dyra. Då låtsas Piraten att han hittat den tioöringen, han nyss har fått, på golvet. Det har väl fallit ur lärarens ficka.
Därmed löstes den pinsamma situationen. Och Piraten påminner Frank Heller om detta i ett brev till sin gamle lärare 1936. Eftersom Bombi Bitt och jag kom 1932 måste vuxenkontakten ha tagits tidigare. Det räcker ju som förklaring med att Frank Heller var en beundrad författare som Piraten råkade ha haft som lärare en kort tid. Då kan man ta kontakt när man just börjat skriva. Men troligen bör man vänta med att relatera sagda episod tills man är något mer bekanta.
21 juni 23

Med tanke på sommaren och att jag hade rätt gott om tid tänkte jag läsa en omfångsrik klassiker. Men vilken? Det slog mig att jag hade många romaner av Dickens olästa. Jag vill inte stå i bibliotekskö för det gör jag redan. I hyllorna finns bara två verk av Dickens. Hårda tider och Lilla Dorrit. Så jag lånar Hårda tider. Och den är inte särskilt omfångsrik.
Till en början känner jag inte alls igen mig. Är detta den fryntlige Dickens, där det ena efter det andra händer. Stilens flackhet blir så tydlig när inte berättarfantasin tar över. Ändå är det en fruktansvärt aktuell roman. Som handlar om just det som just nu diskuteras på svenska debattsidor. Anknyter till vänstern klagan över nyliberalismen. Hamnar mitt i Lena Anderssons gröt. Och till fasan över AI intelligensen, rädslan för ett förnuft utan känsla.
Hur kan denna perifera bok ligga så rätt i tiden? Det handlar om den tidiga engelska liberalismen. Någon socialliberalism hade ännu inte märks av. Och industrialismen hade sina sidor.
Här är det alltså två huvudfigurer. En skroderande uppkomling, Mr Bounderby, och en person som beundrar honom, Mr Gradgrind. Den senare har barn som han uppfostrar efter strikt förnuftsmässiga principer. Idén att moral och känsla inte behövs, om man bara tänker förnuftigt. Och i denna realistiska och förnuftsmässiga modell ingår insikten att var och en strävar efter egennytta. Och det är gott så.
Mr Gradgrind gifter bort sin unga dotter med den med honom jämnårige Mr Bounderby. Hon går med på detta giftermål av kärlek till sin bror. Som är en tvivelaktig figur, som ägnar sig åt spel och dobbel och pressar sin syster på pengar. Så han har intresse av att systern blir rikt gift.
När systern inte kan furnera honom med tillräckligt mycket pengar begår han ett bankrån mot Mr Bounderbys bank, där han är anställd och skjuter skulden på en arbetare. Det är person som gjort motstånd mot en strejk och därför blivit utstött av sina arbetskamrater. Och som därför måste ge sig av långt bort. Och eftersom det sker i samband med rånet, har han sannerligen skenet emot sig.
Den utstötte arbetaren speglar väl ett tidigt vänsterliberalt dilemma. I kläm mellan skoningslösa kapitalister och kollektivistiska arbetskamrater.
Nå, till sist inser Mr Gradgrind det felaktiga i sin uppfostran. Sonen avslöjas och får fly utomlands och dotterns äktenskap upplöses. Det är lite intressant att Dickens kan förebåda en mer mänsklig liberalism innan John Stuart Mill har framträtt och slagit igenom.
Och det bör sägas. De förnuftsdyrkande liberalerna framställs inte som demoniska. Vissa av dem är inskränkt moralistiska. Men framför allt är de förvånade över att någon kan tänka annorlunda. Begränsade och offer för sin ideologi. Men utan illvilja.
Är det en bra bok? Knappast stor som litteratur. Men intressant ur andra synpunkter.
20 juni 23

Jag läste två besynnerliga artiklar på DN:s kultursida i lördags (17 juni). Jesper Högström skriver om författarbiografier. Och menar att när man berättar sanningen om en författares liv behöver man inte bry sig om huruvida det har relevans för författarskapet. Det räcker med det faktumet att författare är intressanta personer. Han tänker sig väl att kunskap om intressanta personer kan lära oss något om vad det är att vara människa.
Men varför skall man då välja författare som biografiobjekt? Intressanta människor finns det ju överallt. Man får förstås göra undantag för Povel Ramels Karl Nilsson. Men han är fiktiv. Men säkert inte helt ovanlig. Så tillräckligt många är nog värda en biografi. Dock måste det finnas ett källmaterial som är tillräckligt omfattande.
Nå, skämt å sido. Det är ett bättre argument att man aldrig kan veta så noga vad som är relevant för ett författarskap. Sambanden är ofta intrikata. Det finns många vidskepliga föreställningar här som man gott kan angripa. Bland annat föreställningen om de dödas integritet. Vissa sanningar får inte berättas om de döda. Eller är åtminstone onödiga att berätta. Vänner och anhöriga kan dessutom ta illa vid sig. När det gäller de anhöriga, om sambanden börjar bli avlägsna, kan det naturligtvis avfärdas som blodsmystik. Vänner och bekanta är ett något större problem. Men när tiden gått är de ju borta. Och jag undrar om det inte ligger något oanständigt i att hävda människans rätt att slippa obehagliga sanningar. Om det inte bara gör oss mer förljugna.
Så. Ju mer vi vet om en författare, desto större möjligheter har vi att göra kopplingar mellan liv och dikt. Det gör alltså ingenting om vi blir överinformerade. Dessutom är det en god insikt att författare inte är så speciella. Det bör inte som människor upphöjas till förebilder. Och de är inte bortom moraliska krav.
Så läser jag en recension av Rebecka Kärde som på ett olycklig sätt har motsatt tendens. En författare Johanna Frid har skrivit en bok ”Nora. Eller brinn Oslo, brinn!” Där hon skildrar sin svartsjuka mot sin pojkväns ex. Och nu har det kommit en motbok från pojkvännen. Och av etiska skäl tvivlar recensenten på om hon bör redogöra för vad som står i boken. Vilket gör att man som läsare av recensionen inte alls kan ta ställning. Frids bok har jag läst och jag tyckte som recensenten att den inte kräver någon motbok. Nora handlar ju inte alls om pojkvännen utan om författarens egna besynnerligheter. Men nu har alltså pojkvännen skrivit en egen bok om förhållandet. Och där kan man ju misstänka att han räknar med att åka snålskjuts på en redan uppmärksammad och omtalad bok.
Men man vet alltså inte vad som står i boken. Eftersom recensenten lämnar oss i sticket.
I stället resonerar hon allmänt om autofiktion. Och autofiktion skall väl betraktas som vilken fiktion som helst, utan ringaste sanningskrav. Bara ovanligt inspirerad av verkligheten, med även namn lånade från verkliga personer. Alla vet alltså att det inte behöver vara sant. Att man inte kan veta hur mycket sanning boken rymmer. Även om en sådan skildring är sann på varje punkt, skall vi alltså betrakta den som påhitt. Alla inblandade kan hävda att det är en ren saga. Och den skall bedömas efter hur bra sagan är och vad vi som läsare kan få ut av det hela. Hur mycket den stämmer med verkligheten angår oss inte. Därför hade det varit bra att få veta något om just denna bok.
19 juni 23

Nå, när jag skrev om pekoral senast hämtade jag en del av mina exempel ur en helt underbar liten bok ”Poesins udde”. Det är skriven av Daniel Hjorth och utgiven i Hjalmar Gullbergs sällskapets skriftserie 2010. Fem år senare såg jag för sista gången Daniel Hjorth. Han dog nämligen under pandemin.
Det här boken samlar alltså alla diktare som skrivit om Falsterbonästet. Och föga förvånande är Hjalmar Gullberg den främste. Han är också den roligaste. Den ende som riktig fortsätter fakirentraditionen. I en hyllningsdikt till Anders Österling gör han en rolig parafras på Österlings bästa dikt. Den om Ales stenar.
Där kusten glider ut i hav och himmel
har Anders köpt ett sommarhus av stenar
skönt på sin plats, där döttrars ljusa vimmel
med faderns skånska stillhet sig förenar
en sanndröm i förbund
med brus av Öresund,
som möter brus från hylleträdens grenar.
 
De vimlande döttrarna och den tryggt skånske fadern blir verkligen en rolig kontrast till det högstämda originalet. Och egendomligt nog blir Öresund komiskt. När Gabriel Jönsson skriver ”Själv sjöng jag blott en liten stund, sjung för mig evigt Öresund”, är det ju inte komiskt alls utan bara vackert. Tillhörigheten till platsen och evigheten. Men här är det som om Östersjön är det enda som är stort och mäktigt nog. Själva krympningen blir komisk.
Den unge Vilhelm Ekelund citeras från sin första diktsamling Vårbris 1910. Och det visar hur nära han i någon dikt står Ola Hansson. Det förvånar mig inte, det är ett väl känt samband. Men något som förvånar mig mer. Daniel Hjort citerar en dikt som kunde varit skriven av A.U. Bååth. Och det är närmast chockerande. Men det finns också exempel på när Ekelund frigjort sig från förebilderna. När han blivit helt och hållet Vilhelm Ekelund.
Anders Österling skriver också en lyrisk prolog till ett mysteriespel som Gullberg och Olle Holmberg skrivit tillsammans. Och som inleds med ”På detta soligt havsomflutna näs”. Och här känner man igen Heidenstams på ”vår levnads stormomflutna näs”. Och sannolikt också ekon av Shakespeare och Frank Heller. Och jag har aldrig tidigare tänkt på att göra den kopplingen till Shakespeare hos Heidenstam. Och kanske är det inte så. Heidenstam sägs ju ha varit obildad, så det är inte säkert att han hade Shakespeare aktuell. För lundensarna är det oundgängligt, tack vare Frank Heller. Liksom Heidenstam naturligtvis inte kan undgå att spöka hos Österling.
Men ”Poesins udde” är en väldigt fin liten bok. Den innehåller mycket mer och följer traditionen ända fram till Jacques Werup och Niklas Törnlund.
16 juni 23