Lars Westerbergs Blogg

Det vänligaste man kan säga om Harold Pinters Hemkomsten 1964 är att den har en oförutsägbarhet. En man ur engelsk arbetarklass, som brutit sig ut och blivit en framstående akademiker i USA, återvänder till sitt hem efter många år. Han anländer mitt i natten tillsammans med sin hustru, som också är mor till hans två barn. Som dock är kvar i USA.
Miljön är patriarkal. Den domineras av den sjuttioårige fadern. Modern är död. Här finns också en hunsad farbror och två yngre bröder. Kvinnoförakt präglar miljön. Sentimentalitet och cynism.
Detta gör att fadern far ut mot svärdottern och överöser henne med skällsord, när han först får se henne. Sonen har inte hört av sig på många år och ingen vet om att han gift sig.
Det som sedan händer är att hustrun blir populär hos fadern och bröderna. De vill gärna att hon stannar kvar när sonen reser tillbaka. Mellanbrodern tycker att hon kan bidra till familjens inkomster genom att prostituera sig. Han äger många lägenheter och det är tänkbart att han där också driver bordellverksamhet. Även svägerskan själv tycker att hon kan stanna. Till och med fadern tycker att den reaktionen är osannolik. Och undrar om hon riktigt har förstått villkoren. Hon resonerar emellertid krasst ekonomiskt och förhandlar med familjen om detta. Fadern misstänker att hon egentligen kommer att snuva dem.
Det kan hända att det också för henne är en hemkomst. Hon jobbade som fotomodell när hon träffade sin man. Och framhåller att hon var annorlunda då än hon sedan blev som akademikerhustru i ett främmande land. Kanske har hon tidigare erfarenheter av prostitution eller åtminstone halvprostitution.
Den yngre brodern tycks däremot förälskad i svägerskan. Hon har inte gått hela vägen med honom. Men ändå gjort honom lycklig, säger han.
Hon behandlar honom också med ömsinthet.
Hennes man reagerar inte alls på den konstiga utvecklingen . Han finner sig och åker tillbaka till USA. Förbindligt vänlig mot sin familj.
Författaren förklarar inget alls. Och avslöjar inte sina intentioner. Och avstår som vanligt från att berätta särskilt mycket. Kanske är den hemvändande sonen, som väl är den mest anonyma karaktären, ganska nöjd med utvecklingen. Kanske känner han att han lämnar hustrun där hon hör hemma. Och att det är hans sätt att slutligen bli fri från hemmiljön.
Sedan följer tre mycket korta pjäser. Landskap (67), Natt (69) och Monolog (72). I Landskap sitter en man och en kvinna och för varsin privata monolog. Man kan tänka sig att det egentligen är inre monolog. De är ett par som förestått ett pensionat. Kvinnan berättar att hon stått vid havet och att mannen har somnat i sanden. Och hon lägger sig alldeles nära. Mannen berättar en episod på puben, där någon har klagat på ölet. Och hur han förklarar för den missnöjde hur man förvarar öl på tunnor. Om hur han en gång sökte skydd under ett träd vid regn. Hur han reste bort med arbetsgivaren och var otrogen mot hustrun. Medan hon berättar om sina sinnliga havsupplevelser, hur någon en gång tog henne till en enslig strand. Och de båda monologerna slutar med att båda minns en kärleksupplevelse. Det tycks alltså som om monologerna till sist konvergerar.
I Natt försöker ett par komma ihåg sitt första ljuva möte. Men de är oeniga om detaljerna. Det kan vara andra möten med andra människor de minns. Eftersom situationerna liknar varandra, kan det vara situationerna de minns. Båda parter misstänker att det är så det förhåller sig med motpartens minnen.
Monolog är just det. En person riktar sig till en tom stol. Och det som berättas är en trekantshistoria. Två kamrater som tyckt om samma kvinna. Kvinnan är svart och den som för monologen förebrår den frånvarande kamraten för att han inte är svart. Hans vita ansikte är något som stör. Man får komma ihåg att den som för monologen inte behöver vara trovärdig. Det kan handla om hans fantasier. Det finns ju en smula skäl att misstänka det, när han sitter och talar till någon som inte är där om någon som inte heller är där. Kanske är han den övergivne.
24 maj 23
 
Bloggen gör ett uppehåll från och med i morgon (25 maj). Och är tillbaka måndagen 5 juni. Då kommer det mer om Pinter, aktuella debatter och privata funderingar. Välkomna åter!

Jag medger gärna att debatten om AI har varit väsentligare och mer intelligent än de flesta debatter numera. Men jag tycker inte det senaste inlägget, av idéhistoriken Johan Fredrikzon, tillför något (DN 22 maj). Ja, det har redan hunnit bli det näst senaste eftersom Fredrik Sandgren har ett nytt inlägg idag (DN 23 maj). Som dock flyter ut i nya riktningar.
Så jag nöjer mig med att kommentera Fredrikzon. Och inleder med hans kommentar till den tidigare debatten. Citat: ”Ta ord som ´förståelse` och `medvetande`. Häggström och Danielsson är oense av vad de betyder. Det har i själva verket varit avgörande för berättelsen om konstgjort intelligens att den sortens termer minskat i betydelse.” Problemet är i stället, menar Fredrikzon, att ”vi gått med på att justera vår syn på vad det innebär att äga ett förnuft och att använda sitt omdöme till att passa de förmågor som vi observerar i hos apparater.”
Äsch, jämförelsen mellan människan och maskinen är ju en gammal debatt. Det borde Fredrikzon veta som är idéhistoriker. Lamettrie skrev ”Människan – en maskin”, 1748.” Man har alltså länge funderat på vad som skiljer människan från en maskin. Frågeställningen har väl uppkommit av att man sett en maskinmässig aspekt av den mänskliga intelligensen. Men känsla och vilja kan inte förekomma hos maskiner. Och därför inte heller det intima samband intelligens hos människor har med känsla och vilja. Gör man skillnad mellan förnuft, känsla och vilja, så är det en treklyvning företagen i abstraktion. För att det skall gå lättare att analysera. I praktiken finns de tre aspekterna alltid sammanlänkade hos människan.
Så vad är medvetande? Hittills har det endast använts om ett mänskligt medvetande. Men när maskinerna blir alltmer komplicerade behövs det nya termer. Därför talar man om artificiell intelligens. Skulle man också kunna tala om ett artificiellt medvetande? Om språket är något i grunden konventionellt så gäller det bara att hitta en godtycklig term. Om det uppstått något nytt att benämna. Och sedan kan man diskutera likheter och skillnader med kända begrepp. Det är verkligheten som är det väsentliga. Inte vilka ord vi använder.
Maskiner har inga känslor och ingen egen vilja. Men har eller saknar de förmåga att reflektera över sig själva? Om så är vad skall vi kalla detta.
AI finns. Och uppenbart har den en förmåga att överträffa den mänskliga intelligensen. Annars skulle inte AI kunna vinna i schack. En aspekt av den mänskliga intelligensen kan den alltså överträffa. Att den aldrig kan bli mänsklig ligger i sakens natur.
Och en stor imitationsförmåga har den. En imiterad vilja borde teoretiskt kunna vara lika styrande som en äkta. Det är på det jag byggt mina farhågor.
Sedan är det mycket möjligt att det verkliga hotet är att maskinen är ett så användbart medel. Som kan användas av både onda och goda. Vad kan onda mänskliga makter göra med ett så fruktansvärt medel? Det är möjligen ett större hot.
23 maj 23

Ja, man försöker vrida och vända på verkligheten. Så att man skall komma fram till att man har rätt. Fast man har fel.
Nu är det Fredrik Johansson på Svenska Dagbladets ledarsida (19 maj) som oroar sig för polarisering. Vilka är det då som är konfrontativa på detta avgörande sätt. Jo, Sverigedemokraterna. Och Socialdemokraterna.
Men hur är det egentligen. Sverigedemokraterna är helt medvetna om att de representerar något annorlunda. Därför är de motståndare till det vänsterliberala etablissemanget. Det vill säga till alla oss andra. Som inte är främlingsfientliga, kvinnofientliga och homofoba. Johansson konstaterar helt riktigt att det finns krafter i det partiet som står för en starkt auktoritär agenda.
Nu har vi en borgerlig regering som stöder sig på och samarbetar med Sverigedemokraterna. Alltså Sverigedemokraterna polariserar, men det gör inte regeringen. De förnekar i stället att Sverigedemokraterna skulle vara så annorlunda. Hävdar till skillnad från Sverigedemokraterna själva att det är ett vanligt parti. De svarar på polariseringen genom att förneka den.
Det gör inte oppositionen. Det tycker fortfarande att det är viktigt att ta upp kampen med dem som förnekar tolerans och respekt för minoriteter.
Men kommer inte den socialdemokratiska polariseringen att rikta sig inte bara mot Sverigedemokraterna utan också mot dess borgerliga medlöpare? Sant, men den konflikten upphör när borgerligheten säger upp avtalet med Sverigedemokraterna. Att förneka att vi har ett stort parti med helt andra värderingar än vi andra får inte detta parti att upphöra att existera.
Därför borde ett samarbete över blockgränserna vara att föredra framför att ge sverigedemokraterna inflytande. Först då skulle den breda mitten känna sitt ansvar.
När demokrater och antidemokrater kämpar hukar regeringen. Se där, så icke konfrontativ den är! Hur den undviker polarisering. Medan oppositionen polariserar och är så fientlig. Det är Sverigedemokraterna också men det är det bäst att vi inte låtsas om. Väljarna får läsa på våra miner vad vi egentligen tycker. Men talar. Det gör vi inte.
Det är förstås fel att tycka personligen illa om sina meningsmotståndare. Det gör säkert bara fanatiker i skilda partier och jag tror inte att de är särskilt många. Inte ens bland Sverigedemokraterna.
22 maj 23

Det där med jämlikhet är inte lätt. Det tänker jag när jag läser intervjuer och recensioner med och av Johanna Frid. Hon har nyss givit ut en ny bok ”Haralds mamma” som fått goda recensioner. Författarinnan tycks insiktsfull ehuru inte särskilt sympatisk. Och när man läser hur knepigt hon har haft det så skäms man en smula för den reflektionen. Ett av stress framkallat epileptiskt anfall som medfört hjärnskakning. Och med det har hon fortfarande har bekymmer. Säga vad man vill men att under sådana omständigheter skriva en hyllad roman är ingen dålig prestation.
Det handlar alltså om en konflikt mellan en kvinna och hennes sambos mamma. Mamman tillhör 68-generationen. Så det är också ett generationsuppror. ”Vi måste höja våra röster för att höras”, sjöng 70-tals feministerna. ”Idag behöver några kanske sänka sina röster för att andra skall få höras”, konstaterar författarinnan bistert i en intervju (Svd 14 maj). Det har hon förstås rätt i.
Men. Rösterna som skulle höras var kvinnorösterna i ett manssamhälle. Det var alltså ett frihetsprojekt. Det var inte tänkt att de skulle tysta senare generationer. Men så är det väl. Den som är stark nog att slå sig fri är också stark nog att förtrycka. Och man kan bli så van vid att tala i frihetens sak att man inte märker när man börjar använda sin makt i förtryckets tjänst.
Och detsamma kan man väl säga om konflikten. Den är, säger författarinnan själv, en maktkamp. Vad man ser är två auktoritära människor som kämpar mot varandra. Då kan man knappast hålla på någondera parten. Än mindre handlar det om en generationskonflikt.
Och mannen, då? Han knullar sin mamma, konstaterar hans sambo. Hon har ofrivilligt tvingats in i ett förhållande där hon får agera mamma. Sådana förhållanden är inte sunda. Det är naturligtvis lika illa, ehuru kanske inte lika vanligt, med ett far – dotter -förhållande. Annars skulle nog inte äldre män så lätt kunna byta till yngre kvinnor. Det är beklagligt med människor som i sin partner söker en förälder. Men jag är rätt säker på att det är ömsesidigt. Föräldrarollen i ett förhållande behöver inte vara påtvingad. Den kan vara vald och önskad. Man dras till den som kan spela barnrollen.
Ty maktkampen mellan de båda kvinnorna handlar ju om en man. Vem skall ha omvårdnaden och makten över Harald? Han förvandlas till ett objekt, något man strider om. Infantila vuxna, liksom barn, kan vara irriterande med sina krav men ger i utbyte en känsla av makt och styrka. Och det är om detta de båda kvinnorna strider.
19 maj 23

Begås det politiska svek så finns det alltid ledarskribenter som är städslade för att försvara sveket. Deras trovärdighet är lika med noll. Men det kan ju alltid vara intressant hur de försöker ge sveket legitimation.
Nu är det Karin Phil på Göteborgs – Posten (16 maj) som är ute och försöker. Hon har kommit fram till att det där med att hålla på idéer är något religiöst. Religiöst i dålig mening alltså.
Överdrivet, vidskepligt. Partier måste förändras och är ansvariga bara inför sina väljare. Moraliska trossatser som står över tid och rum, som är större än att vara ett parti som vill få inflytande över Sverige, är rena vidskepelsen. Vad säger Karin Phil här? Jo, att makt är rätt. Det är religiöst att vara trogen sina värderingar. Det hela handlar ju bara om att få inflytande. Eller makt med ett ord som inte låter lika bra.
Detta säger hon därför att en lång rad tidigare inflytelserika ledare inom det liberala partiets föregångare, det som hette Folkpartiet, lämnat partiet. Det är personer med hög trovärdighet. Det är inte orimligt att det skär dem i hjärtat att ta ett sådant drastiskt steg. Desto starkare måste deras skäl vara.
Men låt mig säga något mer grundläggande. Det enda anständiga skäl som finns för att syssla med politik är starka värderingar. Makt och inflytande är bara till för att man bättre skall kunna tjäna sina värderingar. Är man liberal måste man tro på frihetens sak. Man kan naturligtvis ha helt andra värderingar, men då är man inte liberal. Och om man med tiden får helt andra värderingar så är man inte längre liberal.
Jag håller med om att liberalernas väljare inte längre är några liberaler. Ett partiledning som vill vara trogen sina väljare bör naturligtvis fortsätta sin antiliberala linje. Det är en illusion att tro, som Sakine Madon på Upsala Nya mycket riktigt påpekat, att partiet av väljarna skulle tvingas att återgå till liberalismen. Så ser situationen faktiskt ut.
Hur kan det vara så konstigt att liberalernas väljare är antiliberaler? Avliberaliseringen har gamla rötter. Det var Jan Björklund som började och sedan har antiliberalismen blivit alltmer rakryggad och konsekvent. Vilket naturligtvis lett till att partiet bytt väljare. Tills den nuvarande harmonin mellan väljare och valda har inträtt.
Och jag noterar Johan Pehrsons kommentar till Cecilia Malmströms avhopp. Hon uttrycker ett missnöje med att partiet försatt vänsterpopulisterna i opposition, menar Pehrson. Men vilka är vänsterpopulisterna. Finns det några sådana? Som hyllar folket vars inneboende klokhet är större än politikernas. Senast jag såg några vänsterpopulister var maoisterna under det galna kvartsseklet. ”På lång sikt är det folket och inte reaktionärerna som är de verkligt starka”.
Jag tror Johan Pehrson egentligen menar det vänsterliberala etablissemanget. Men det skulle se för illa ut om en liberal partiledare angriper liberalismen. Han kan inte vara lika uppriktig som sverigedemokraterna.
18 maj 23