Lars Westerbergs Blogg

Finns det då inget positivt att säga om Runebergs ideologi? Jo, den är alldeles fri från hat mot fienden. Den ryske officeren Kulneff får en mycket välvillig beskrivning. Jag tror Victor Svanberg påpekade det groteska i raderna ”Han kysste och han slog ihjäl med samma varma själ”.
Det kan man naturligtvis tycka, men det känns också som om man träffat typen. Burdusa personer med enkla starka känslor. På gott och ont. Sten Broman, kanske.
I ”Den döende krigaren” uttrycks stor medkänsla med en döende fiende. Och man bör också minnas att i Runebergs enda dikt där det inte handlar om krigiskt hjältemod, utan om civilt kurage, ”Landshövdingen”, så vore dikten otänkbar utan en fiende som imponeras av och respekterar detta mod.
Nej, Runebergs hat gäller de på den egna sidan som på ett eller annat sätt sviker. Kungen som klär sig i Karl XII:s uniform förlöjligas. I dikten ”Konungen”. Fältmarskalken Klingspor som föga framgångsrikt förde kriget får en släng av sleven i dikten ”Fältmarskalken”. Han är dock för ynklig för att bli riktigt hårt bedömd. Och riktigt illa går det för den som lämnade ut fästningen Sveaborg till fienden. ”Tag allt var mörker finns i grav och allt vad kval i liv och bilda dig ett namn därav och det åt honom giv”. I dikten ”Bröderna” skildras hur en adelsman vägrar att ha någonting att göra med sin bror därför att han var en av dem som kapitulerat på Sveaborg. Det är en mycket grym scen.
Möjligen är det också sympatiskt att det ofta är enkla, fattiga människor som står för hjältemodet. Molnets broder är en av dem. N:o femton Stolt en annan. Och i Sven Duva, samlingens kanske allra mest bekanta dikt, skildras heroismen hos en person med klena fattningsgåvor.
Det folkliga greppet är naturligtvis använt för att skildra att det är hela det finska folket som är hjältarna. Och solidaritet över klassgränserna är också ett vanlig tema. Redan inledningsdikten Fänrik Stål, anslår det temat. ”Till flydda tider återgår min tanke än så gärna”. Som skildrar en övermodig student som kommer i kontakt med en veteran från Finska kriget. Från början är studenten hånfull men blir så småningom respektfull.
I ”Fänrikens marknadsminne”, i ”Von Konow och hans korpral”, i ”Von Essen”, visas samma respekt över klassgränserna. Von Essen är dock en otrevlig översittare och respekten för hans underlydande ter sig mest som en tillfällig glimt av humanitet.
28 april 23

Fänrik Ståls sägner är lysande dikt med ett kusligt innehåll. Kriget hyllas på det mest fanatiska och besinningslösa sätt. Men det är romantik. Krigsromantik. Runebergs hjältar ter sig sällan enbart löjliga. Selma Lagerlöf säger i En saga om en saga att det var Bellmans och Runebergs särpräglade personer som inspirerade Gösta Berlings saga.
Det är lätt att se när man har författarinnas ord på det. Selma Lagerlöf är ju känd för att kunna göra läsaren rörd. Jag upptäcker att Runeberg har något av den förmågan. Hur mycket jag än ogillar det ideologiska innehållet.
Det är glödande nationalism och krigiskt hjältemod. Fosterlandet är en mor att älska. Feg och föraktlig är den som sviker.
Meningslös heroism tycks bättre än rationella hänsyn. Att skona människoliv är föraktligt. Likaså att se till effekten snarare än till den tomma gesten.
Kusligast i dikten Torpflickan. Vars fästman har gått ut i kriget. Hon ser truppen marschera förbi och ser att hennes fästman saknas. Men hon tröstas av sin mor. ”Han lever än han tänkt på dig och därför lever han. Han tänkt på dig han följt mitt råd att ej gå blint mot faran”. Flickan går då bort till de fallna. Och söker honom där. Men finner honom inte.
”När skaran kom och han ej kom, begrät jag nyss hans öde. Jag trodde att han låg som man på fältet bland de döde; jag sörjde men min sorg var ljuv, den var ej bitter då, Jag velat leva tusen år att sörja honom få.”
”Nu vill jag icke dväljas mer på denna svekets ö. Han fanns ej bland de döda där och därför vill jag dö”.
På samma sätt i dikten ”Molnets broder”. En anonym gestalt stigen ur folkdjupet har utfört ett flertal hjältedater. Slutligen dödas han och sörjs av sin gamle fader. Men hans älskade är glad. ”Mer än leva, fann jag var att älska. Mer än älska är att dö som denne”. De runebergska kvinnorna tvekar inte.
Mer parodiskt är det kanske i löjtnant Zidén. En löjtnant som har för sed att rusa mot fienden. Hans lilla skara får hänga med så gott den kan. Lyckas de utropar han: Hurra det var flink manöver. Nu äro vi herrar, vi. Har de däremot svårt att hänga med säger han: ”Gud sig förbarme en sådan skam. Nu hava de gått som paddor, Nu blevo de efter igen”.
Men så kommer en gång när han är särskilt stridslysten. ”Men aldrig hade i sådant språng, Så blint han tillförne rusat Mot fiendens hop som då”.
Det kan bara gå på ett sätt. Han får bita i gräset. Men när han ser sig om har inte en enda av hans mannar kunnat hänga med. ”Hans gamle korpral vid hans sida låg, hans enda vasagosse, de övriga såg han ej”. Vasa syftar här rimligen på den finländska staden.
Löjtnanten utbrister i sin vanliga klagan. Men korpralen ber honom hålla inne med sådant tal. ”Gud give att alla, som vi, ryckt an, Då vore så mången ej fälld. Nu hava vi fallit till sista man, Och på oss gav fienden eld.”
Jag vill inte bespara läsarna de sublima slutstroferna:
Då höjde löjtnanten ännu sin arm,
Där på blodiga sanden han satt,
Hans anlete sken, hans sårade barm
steg högt i dödsminuten,
Han svängde sin slitna hatt:

”Och föllo de alla för ädla sår,
Förrn någon dem sprang förbi,
Och vore de främst i sin löjtnants spår,
Hurra det var flink manöver,
Nu dö vi som herrar vi”
 
Inget går upp mot att dö för fosterlandet, tydligen. Rörelsen man känner är måttlig. Och den hurtiga tonen kontrasterar mot en brutal verklighet.
27 april. 23

För drygt ett år sedan (13 april 22) bloggade jag om Silvia Avallones Stål. En skildring av kvinnlig vänskap i proletär och lätt kriminell miljö. Med många drag av Elena Ferrantes Neapelkvartett. En uppväxt i en norditaliensk stad med Neapel utbytt mot Turin.
Nu har jag läst en ny variant av kvinnlig vänskap av Silvia Avallone En vänskap. Den är så underhållande - och slutar dessutom lyckligt - att man frågar sig om man verkligen läser stor litteratur.
Nå, det handlar om en vänskap. Intensiv och livslång liksom i Stål och hos Ferrante. Två tjejer med problematiska familjeförhållanden, Elisa Cerruti och Beatrice Rosetti, men med en tydligare kontrast. Båda är ensamma, men den ena en utpräglad plugghäst, den andra glamorös. Den glamorösa slutar som hyperkänd influenser. Och ser tidigt datorernas möjlighet. Berättaren, som blir skrivande akademiker, känner sig alltid i underläge.
Hon är själv barn i en messallians. Fadern är en välvillig men tråkig akademiker, Modern en punk- och hippiemorsa. De skiljs tidigt men försöker efter många år lappa ihop sitt förhållande. Modern har levt med och vanvårdat sina två barn i Biella. Fadern bor i staden T.
När hopplappningsförsöket sker flyttar alltså modern med sina två barn till fadern i T. Det håller ett tag men slutet blir en ny skilsmässa. Och modern flyttar tillbaka till Biella. Tar med sig den knarkande storebrodern, som anses bortom räddning. Men dottern, berättaren och huvudpersonen, blir kvar hos fadern. Och älskar sin mamma och varken känner eller förstår sin pappa. Och så skall hon börja i en ny skola och ser sig dömd till ensamhet. Men så kommer den glamorösa flickan och sätter sig bredvid henne. Plugghästen har blivit vald.
Det visar sig dock att den glamorösa flickan också är en udda fågel. Hon skall förverkliga sin moders dröm om att bli framgångsrik och berömd.
Modern blir emellertid sjuk och dör. Och flickan flyttar hem till Elisa och hennes pappa. Han är en tidig datorentusiast. Och medan dottern finner detta urtråkigt blir den inflyttade mycket intresserad. Och utvecklar sig till en tidig kultfigur på nätet.
Det som utmärker vänskapen är att det är ett tydligt overdog – underdog förhållande. Med det inslag av svartsjuka och avundsjuka som verkar oundvikligt. De har var sin pojkvän. Men den glamorösa flickan bryter osentimentalt med sin när framgången så kräver. Och huvudperson bryter både med sin pojkvän och henne. När hon finner att de kysser varandra den kväll Italien blir världsmästare i fotboll.
Så det mesta av boken handlar om att huvudpersonen försöker minnas och beskriva en sedan länge havererad vänskap. Hon lever som akademisk lärare och har en son med sin före detta pojkvän. Och de här hon skriver om sitt liv med Beatrice Rosetti blir det första hon skrivit som författare. Och liksom hos Ferrante försvinner den hyperkända väninnan. Och hela Italien undrar vad hon har blivit av. Ty hon är plötsligt osynlig på nätet.
Men de träffas till sist på nytt igen. Och det blir en aning av försoning.
Nog ser man draget av konstruktion i boken. Underhållning för akademiker. Där titlarna på kända filmer och romaner droppas. Hjältinnan och hennes pojkvän kallar sig på nätet Moravia och Morante. Två stora italienska 1950- talsförfattare som var gifta med varandra. Och man sitter och ser Pasolinis Mamma Roma när fadern lyckas intressera gästdottern för datavälden.
Så Stål var nog en bättre bok. Hade mera nerv och liv. Utan att riktigt vara i klass med Ferrante.
26 april 23

När jag kom till Lund 1965 hade jag ägnat en sommar åt att läsa in mig på min nya hemstad. De första dagarna i Lund var fyllda av magi. Men det är femtioåtta år sedan och nog vet jag idag en smula mer om Lund. Men det är intressant att minnas denna första tid. Vad var det första som slog en? Hur reagerade jag när jag först uppfattade tonen från Lund. Och det är nödvändigt för att förstå dagens nykomna studenter. De som kallas novitier i Lund. På lundaslang aldrig annat än novischer. I Uppsala är beteckningen recentior. Recentiores i pluralis.
Vilken genomslag hade Lund i världen utanför Lund? Programmet Fråga Lund i TV hade drabbat hela Sverige. Och Hasse Alfredson var en stjärna på starkt uppåtgående. Han hade varit chefredaktör på tidningen Lundagård på 50-talet. Hade efterträtt Lasse Holmqvist som också var en känd programledare i TV. Och efterträtts av Gunnar Fredriksson som var chefredaktör på Aftonbladet.
På Aftonbladet hade Fredriksson sällskap med den vasse Dieter Strand. Och Allan Fagerström hade en kolumn i tidningen. Det var att dagligen påminnas om tonen från Lund. Gunnar Fredriksson och Dieter Strand som varje söndag skrev en spalt under signaturen Struve, namnet lånat från Strindbergs Röda rummet, var till ytterlighet respektlösa. Och samma anda odlades i Nordal Åkermans och Lars - Ola Borglids Lundagård. Ingen tvekan om att detta var lundensiskt studentikost.
Allan Fagerström låg ett decennium tidigare i Lund. Där hörde man tydligare ekot från en äldre lundatradition. Stilbrotten, den drastiska humorn, skepticismen och emfasen.
I Dagens Nyheter framträdde varje söndag signaturen Sander, Nils Eric Sandberg. En filosofiskt skolad antimetafysiker och vass satiriker.
I Expressen var Bo Strömstedt kulturchef. Och någon enstaka gång förekom gamle chefredaktören Ivar Harrie på kultursidan. Då är man tillbaka i 1920-talets Lund. Och av litteraturprofessorerna skrev Staffan Björk i Dagens Nyheter och Carl Fehrman i Svenska Dagbladet.
Detta var alltså vad som mötte den som ville lyssna efter Lund. Och hur är det idag? Var möter dagens lundastudent det lundensiska. Man blir lätt generationschauvinist. Visst hävdar sig Lund fortfarande bra i svensk press. Men finns det något gemensamt lundensiskt för dem som klättrar i träden?
Inte är det så illa. Dick Harrison skriver varje söndag i Svenska Dagbladet. Hans stil kan mycket väl beskrivas som lundensisk. Underhållande och vass. Gunnar Wetterberg är kolumnist på Expressens ledarsida. På kultursidan finns Jens Liljestrand, som väl vårdar arvet från Bo Strömstedt. Och Karin Olsson.
Och så finns förstås Patrik Lundberg och Björn af Kleen på Dagens Nyheter. Chefredaktören på Axess, som också är kolumnist i Göteborgs - Posten, PJ Anders Linder. Och Patrik Kronqvist på Expressens ledarsida. Uppräkningen skulle kunna göras längre. Av äldre lundensare kunde man tänka på Sven - Eric Liedman som inte så sällan får komma till tals på Dagens Nyheters kultursida.
Så tänker man efter är inte dagens lundastudenter så vanlottade.
25 april 23

Linn Ullmann är ingen dålig författare. Jag vet mig ha läst hennes debutroman ”Innan du somnar”. Men minns ingenting av innehållet. Men jag kommer ihåg att jag fann den förvånansvärt bra. En debutant som samtidigt är ett kändisbarn, kunde det verkligen vara något? Och så var det hög litterär klass.
Sedan läste jag förstås hennes bok om föräldrarna ”De oroliga”. Den var lysande. Speciellt hennes mor råkar illa ut i den boken. Med den säregne fadern har hon förvånansvärt överseende.
Och nu har jag alltså läst Flicka 1983. Hon ger bilder av sitt nu och okronologiska minnesbilder från sitt liv. Hon bearbetar en händelse i hennes ungdom. När hon som 16-åring for till Paris med en fotograf A, som skulle fotografera henne för stora magasin. Det var inte helt lyckliga upplevelser. Fickan, berättaren, bor med sin mor i New York. Och råkar stöta på A i en hiss. Sedan vill hon alltså fara med honom till Paris för att fotograferas. Mamman blir förstås orolig och vill hindra henne från att resa. Men hon reser ändå.
Hämtas på flygplatsen av fotografens feta underhuggare, Claude, som kör henne till hotellet och därefter omedelbart till ateljén. Där det finns fullt av fotomodeller och en skum typ Z, som det gäller att hålla sig väl med. Denne blir sedermera anklagad för sexuella övergrepp och trafficking. A försöker i möjligaste mån dominera flickan. Men hon ger sig av med de övriga flickorna för att dansa på några uteställen. Där blir hon tafsad på, så hon ger sig av. Och så är hon ensam i Paris och vet varken vad hotellet heter eller var det ligger. Men hon har A:s adress och får slutligen en vänlig man att följa henne dit. Och så kommer hon till A mitt i natten.
De inleder naturligtvis ett sexuellt förhållande. Det tycks handla om ömsesidig njutning, även om mannen är den verkligt aktiva. Ändå spyr hon på toaletten efteråt. Det är för mig lite svårt att förstå denna blandning av lust och äckel.
Det är bokens centrala episod och till detta återkommer författaren gång på gång. Berättar händelserna på nytt med små variationer. På nuplanet berättas om hur boken skrivs. En depression som inträder när dessa händelser skall bearbetas. Vilket väl alltid sker när man lyfter fram det bortträngda.
Man kan tycka att det blir lite tjatigt med dessa upprepningar. Men det är naturligtvis så man måste göra. Berätta det gång på gång, se det ur alla vinklar, för att komma underfund med vad som hänt. Vad det betyder.
Jag vet inte vad jag skall säga om flickan. Hon är förfärligt grym mot sin första, jämnåriga, norske pojkvän. Hon verkar också impulsstyrd. Driven av begär och viljor som styr hennes handlande utan att hon nödvändigtvis önskar det.
Att det värld hon hamnar i är en rutten värld, betvivlar man inte. Och får en att starkt känna nödvändigheten av meetoo. Och det verkar som om kvinnorna här internaliserat männens cynism.
Stilen är spänstig. Det är lättläst och engagerande. Men lämnar möjlighet till hur långa eftertankar som helst.
24 april 23