Lars Westerbergs Blogg

Nästa dikt är inte en historisk dikt. En natt i Augsburg. Den är överhuvud taget besynnerlig. Diktjaget vandrar en natt i Augsburg och känner sig främmande. Men så kommer han att tänka på Gustav II Adolf. Och hur hyllad han blev när han erövrade Augsburg. Då känner sig diktjaget mer tillhörigt. Jag förstår inte detta. Augsburg är ju en sydtysk stad som visserligen erövrades av protestanterna men återerövrades av de kejserliga. Varför skulle man betrakta Gustav Adolf som befriare? Kanske är Snoilskys tanke att det är protestanterna som objektivt står för friheten och att Augsburg borde vara tacksam även om friheten var kort.
Den följande dikten är Lützen. Göran Hägg skriver i förtalet till den volym jag äger att den dikten är otrevlig och tafflig. Snoilsky gillar i motsats till Runeberg inte krig. Och därför undviker han som regel ämnet och när han söker sig på det misslyckas han. Det kan jag inte hålla med om. Jag tycker det är en lysande dikt. Just genom sin återhållsamhet, sin väl tyglade avsky. Det börjar med ”De drabbat samman med dunder och knall i höstdagens ljusningstimma. Det smattrar från gravar och dikesvall, det blixtrar i gulgrå dimma”. Och slutar med ”jag såg det – en blodig en dallrande syn som flyttades undan av vinden”. Otrevligt för visso. Men helt utan falsk försköning. Och här finns en medvetenhet om vem som är kanonmat och vem som är spelledare. ”Soldaten blint in i faran går att döda och dö är hans gärning men fältherren ser huru spelet står och kastar sin tunga tärning”. Och det skildras alltså hur Gustav II Adolf stupar. Och hjältekungen är tillbörligt glorifierad. Men att omständigheterna är vidriga döljer inte Snoilsky.
Nästa dikt ”Junker Ulf” tillhör det mer okända. Det handlar om hur en ätt utplånas. En gammal man har förlorat sin son i ett tidigare krig. Nu dör också sonsonen. Man ser honom i en vision komma ridande med ett gapande sår i huvudet. Det är väl något som hänt på slagfältet som visionärt visar sig utanför hemmet. Sedan är det bara att skriva in hans dödsår i familjebibeln.
31 mars 23

Nästa bild ur den svenska historien är Erik XIV och Karin Månsdotter på en romantisk roddtur i Mälaren. ”Sakta glida vimpelprydda båtar”. Dikten heter Kung Erik. Kungen spelar på sin luta för henne. Karin Månsdotter gråter. Vilket inte förundrar den som kan sin historia.
Han vill göra henne till drottning. Det enda skälet kungen kan se till hennes sorg är att hon fruktar hans bror, hertig Johan. ”Säg ett ord - och jag guldkronan ger dig att förblekna kring ditt gyllne hår. Jag är Erik, vackra drömmars kung: smidd av månestrålar känns ej kronan tung.”
Att dikten så länge varit en klassiker tror jag har bidragit till att förknippa Karins namn med månen. Men hon är helt enkelt dotter till en knekt som hette Måns. Så namnet bör uttalas med kort å. Måns är ett sydsvenskt namn, som kommer av Magnus, som betyder den store, och har ingenting med månen att göra. Att uttala namnet med lång vokal är möjligen uppsvenskt. Man kan jämföra med namnet Hans. Jag skulle tro att kort vokal är det ursprungliga uttalet i sydsvenska mål och götamål. Men uppsvensk uttal tenderar att få stort genomslag. Att uttala Måns med lång vokal känns för mig exotisk. Men man hör det ofta just i uttalet av Månsdotter.
De två följande dikterna Djursholm och Vita frun behandlar på olika sätt följderna av Linköpings blodbad. Och är vinklat från båda hållen. Djursholm handlar om när den avrättade Gustaf Banér förs hem till väntande hustru och barn. ”Att stöda en vacklande krona i delo med tiden han stred – sin trohet, sitt misstag att sona, den slagne sitt huvud lagt ner”. Den blivande krigshjälten Johan Banér, ännu barn, svär att hämnas sin pappa. Medan mamman tycker att inget hat  bör odlas på den dödes mull. Endast så kan försoning skapas.
Medan Vita frun i nästa dikt hemsöker den skuldtyngde Karl IX. Som kommer till sin borg med en sexårig Gustaf Adolf. När sexåringen hör att Vita frun har börjat spöka igen för att straffa fadern, beger han sig på natten till rummet där frun spökar. När den sömnlöse och skuldtyngde fadern upptäcker att sonen inte ligger i sin säng blir han rasande. Och väcker upp hela borgen, Men när sonen kommer ut från rummet och berättar varför han är där, blir han rörd. I båda dikterna handlar det alltså om fader son-relationer. Små söner lojala med sina fäder.
Man får också veta vad Karl IX tycker om de halshuggna vid Linköpings blodbad. ” De syftat åt Sveriges hjärterötter, och huvu´na lades för deras fötter”. Alltså en direkt kontrast till citatet om Gustaf Banér ovan. Det är dock kungen själv som tänker detta, inte författaren. Snoilsky var själv en Banér på sin mor sida, vilket kan ha bidragit till hans oortodoxa inställning till offren för Linköpings blodbad.
30 mars 23

Jag skrev i november förra året ett antal bloggar om Fritiof Saga. Och jag lovade återkomma med liknande klassiker. Alltså poesi som en gång varit mycket läst. Som var självklara för alla som genomgått svensk skolsystem och därför givit upphov till många bevingade ord. Fänrik Ståls sägner och Fritiofs Saga lästes ännu under min skoltid. Jag förmodar att det något tiotal år tidigare hade det gällt även Svenska bilder. Och den första kung som Snoilsky behandlar är Gustav Vasa.
Vilken bild ger Snoilsky av Gustav Vasa? En älskad och vördad far. Dikten heter ”Gamle kung Gösta”. Gösta är alltså en gammal intimisering av Gustav. Så nära står det svenska folket Gustav Vasa. Olle och Kalle kan man fortfarande kallas, Gösta för Gustav och Jerker för Erik är mer bortglömt. Nå, Snoilsky börjar med att kort prisa Göstas bragder, hur han befriat och moderniserat Sverige. Så kommer Snoilsky in på hans ålderdoms olyckor. Han hade bekymmer med äldste sonen Erik och dottern Cecilia råkade illa ut. Men den största olyckan var att han inte kände sig älskad. Med orätt, enligt Snoilskys dikt. Folkets kärlek trängde inte fram till honom. Och hur älskad han hunnit bli av eftervärlden hade han naturligtvis än mindre kunnat föreställa sig.
Hur sann är den bilden? Jo, Gustav Vasa, är naturligtvis superkänd bland alla gamla kungar. Och han moderniserade Sverige på det sättet att han centraliserade och byråkratiserade det. Han var en despot och tyrann. Befriade Sverige gjorde han bara i den meningen att han spräckte unionen med Danmark. Det var naturligtvis inte något nationellt befrielsekrig eftersom den knappast fanns något nationalmedvetande. Det var grupper som stred om makten helt enkelt.
Men en historisk kändis blev han. Han fanns länge på sedlarna. Och det måste sägas att hans språk har kraft och uttrycksfullhet. Genom sina till eftervärlden bevarade formuleringar, inte minst invektiv, blir han en levande person. Utan att vara det minsta sympatisk.
Men Snoilsky har naturligtvis sin tids värderingar. Och håller en sentimental och kärleksfull ton.
29 mars 23

Kalle Lind har skrivit en rolig bok om Hasseåtage. Den är ännu bättre än hans biografi över Hans Alfredson. Kanske tyngdes den senare av en viss redovisningsplikt. Det blir lätt så när man samlat på sig ett stort material. Den här gången verkar det mera smält och stoffet kan behandlas mer tillbakalutat. En redovisning kompletterat med analyser. Det är först när man ställer frågor till materialet som det blir verkligt intressant. Så lät och sjöng de, men vilka var de?
Är Hasseåtages humor av det bestående slaget? Som kommer att leva också hos kommande generationer. Det finns väl saker som är för tidsbundna. Å andra sidan ser man av Kalle Linds framställning att man han använda dem som vehikel för att förstå den tid som flytt. Den som är alldeles samtida med Hasseåtage, som minns från sin barndom Skillingspelet och Andersson i nedan, och började gymnasiet samtidigt med Gröna Hund, känner denna tid och känner det lustfyllt att få den repeterad. Kalle Lind tillhör väl den kategori av människor som vill förstå sina föräldrars tid. Och varför skulle inte andra kunna ha samma ambition. Man kan rent av vilja lära känna farfars tid om man är ännu yngre. Då är det en bra start att gå till Kalle Lind.
Tage Danielsson ville själv förstå och tolka sin egen farfars tid. ”Det fanns på farfars tid en romantik”. Kalle Lind tycker att Povel Ramels ”Varför finns det ingen is till punschen” är ännu bättre. Där är jag inte enig med honom, även om det är en lysande gestaltning av ett punschpatriotiskt Sverige. En svart bild av fattigsverige. Men Tage Danielsson får med mera. ”Våran Kalle P. fick TBC”. Vilket sjungs med en förment glättighet. ”Det var en härlig tid, när kungen kom och gjorde mor med barn, och vände om”. Men det handlar förstås om två glimrande bidrag till belysning av det oscariska Sveriges mörker.
Så man gläds åt det vidkommande såväl som det ovidkommande. Själv funderar jag på DN:s teaterkritiker Bengt Jahnson, som varken älskades av Svenska Ord eller av Ingmar Bergman. Själv häpnade jag över hans undermålighet när det begav sig. Inte för att han skulle varit skarp och negativ, för elak. Utan patetiskt slapp och orkeslöst nonchalant.
När började min beundran för Hasseåtage? Ja, när Gröna Hund kom 1962, kände jag sedan länge till Hasse Alfredson. På radio hade jag hört honom i små sketcher som illustrerade något i Pusslet och Vi som vet mest. Han trädde genast fram som ovanligt rolig. Jag minns att jag beundrande travestin på Min blommiga blå krinolin. ”I mitt blommiga blå margarinpaket” sjöng Hasse Alfredson. Så vitt jag minns förekom det blommor på något av de vanligaste margarinpaketen. Sedan var Hasse Alfredson ju med i ”Radio Mosebacke”. När jag såg honom i Karl Gerhards Jubelsommar där ”Guben i Låddan” förekom, var han redan ett inarbetat namn. Och Fingal Olsson var Martin Ljungs bästa monolog, oöverträfflig, ansåg jag. Utan att ha en aning om att Hasseåtage låg bakom. Skillningspelet som jag tyckte var kul, men Flickery Flies var ju inte riktigt Povel, men gott nog. Vilka författarna kände var kände jag inte till. Jag råkade se Lars Ekborgs Elivisparodi på Kademumma Revyn i Stockolm. Men uppfattade inte mycket av texten.
Radioprogrammet om den elviska sväljen, hörde jag också utan att reagera på upphovsmännen. Jag vet att Kalle Lind refererar till det, men kan vid genombläddring, inte finna det. Man hade kommit på att Elvis ofta sväljer den sista hälften av ett ord och påstod att den vanan spritt sig bland ungdomen. Det senare var väl tvivelaktigt, det första en bra iakttagelse. Sväljen förekommer numera ofta i slarvigt tal ”saldemokraterna” ”knprinssessan”. I slarvig danska är det notoriskt.
Men Tage Danielsson var fram till Gröna Hund rätt anonym för mig. Jag visste att Andersson i nedan förekommit i radio. Men lyssnade inte på det. MRA - visan i Gröna Hund var kul men inget toppnummer. Men debutboken Bok 1963 var en ohyggligt bra bok. Sedan har ju succéerna varit legio.
Så Kalle Linds bok bör man nog unna sig. Om man inte tycker om att ha tråkigt.
28 mars 23

Är det inte så att avund, missunnsamhet och karriärism präglar det svenska kulturlivet? Selma Brodrej i Dagens Etc är fräck nog att ta några skrivande personer på pulsen i det avseendet (24 mars). Och ingen gör något allvarligt försök att förneka att det är så det förhåller sig.
Själv kom det som en obehaglig chock för mig när jag insåg detta. När jag började läsa kultursidor tedde sig skribenterna som osannolikt belästa och djuptänkta. Och jag strävade ivrigt att bli så pass klok att jag kunde följa med i resonemangen. Det var inte alldeles lätt för en postgymnasist med borgerlig bakgrund. Jag kom inte från ett hem utan böcker. Men det var så att säga en bildning på borgarnivå. Klassisk svensk nationallitteratur. Men okunnig om allt annat, kontinental debatt, utländska tidskrifter och i stort sett hela modernismen.
Nå, så småningom förstår man gradvis mer. Men sådan hybris att jag föreställde mig att jag kunde nå upp till denna skyhöga nivå hade jag inte. Bli en av dem.
Jag började skriva i en studentnationstidning. Det var väl en lagom nivå. Den var ett informationsblad mest. Men man ordnade nationsaftnar. Det kunde jag skriva om.
Jag satt på denna nationstidning i tio år. Jag hade inte en tanke på att ta mig vidare. Men de intellektuella var vid den här tiden marxister. Efter fyra år tog marxisterna över nationen och förvandlade den till en politisk nation.
Det här kom att förändra mitt förhållande. Plötsligt var min läsekrets de intellektuella. Och nationstidningen var vänsterns svar på den traditionella och oftast högerinriktade kårtidningen.
Jag var inte marxist utan vänsterliberal. Jag tänkte att vilka fel marxisterna än hade så var de fria från borgerlig karriärism. Därför hade de fördrag med en ojämn och dysfunktionell skribent som jag. Det var en skyddad verkstad.
Men jag blev hårt angripen på ett redaktionsmöte och beslöt mig för att lämna skutan. Värvades av konkurrenten kårtidningen, tidningen som nådde alla Lunds studenter. I början var det mig främmande. Men jag hade under åren alltmer läst in mig på den klassiska lundensiska litteraturen. Och insåg plötsligt att jag skrev i samma tidning som en gång Frans G. Bengtsson, Hjalmar Gullberg och Ivar Harrie. Dessutom hade jag inte förlorat en enda läsare. Alla som läst mig i Dackekuriren fortsatte naturligtvis att läsa mig i Lundagård.
Men hur kommer man vidare? Inte lätt att säga. Jag hade väl samma illusioner som många. Det här kunde vara en väg att försörja sig. Att slippa bli lärare. Säkerligen är tillvaron som kulturskribent en syssla som kräver sin heltid. Men i så fall kan man inte försörja sig.
Men jag hade ännu en illusion att göra mig av med. Kulturens upphöjda andar var fria från alla småttigheter. Deras enda hängivenhet var kultur och kvalitet. Och en generös tacksamhet mot varje skribent som kunde få texter att lysa.
Men det visade sig till min förvåning att så inte var fallet. Och chocken gjorde att jag kanske blev onödigt hård i mina domar. En kulturchef vill rimligen att hens kultursida skall vara så bra som möjligt. Hen har en del andra intressen att beakta, men i övrigt. Men alla andra ser bara med sorg på att andra skriver bra. Helhetens kvalitet intresserar mindre. Går det som det skall kan man bli värvad till en större tidning. Och väl där gäller det att försvara sin position. Att andra tar glansen från en är inte bra. Inte på någon tidning. Om man inte har hunnit bli chef.
Det är kanske inte värre i kulturlivet än det är på andra ställen. Prestigebundenheten är stor. Det är kanske allmänmänskligt. Problemet var att jag trodde det var bättre.
27 mars 23