Lars Westerbergs Blogg

Är det inte så att avund, missunnsamhet och karriärism präglar det svenska kulturlivet? Selma Brodej i Dagens Etc är fräck nog att ta några skrivande personer på pulsen i det avseendet (24 mars). Och ingen gör något allvarligt försök att förneka att det är så det förhåller sig.
Själv kom det som en obehaglig chock för mig när jag insåg detta. När jag började läsa kultursidor tedde sig skribenterna som osannolikt belästa och djuptänkta. Och jag strävade ivrigt att bli så pass klok att jag kunde följa med i resonemangen. Det var inte alldeles lätt för en postgymnasist med borgerlig bakgrund. Jag kom inte från ett hem utan böcker. Men det var så att säga en bildning på borgarnivå. Klassisk svensk nationallitteratur. Men okunnig om allt annat, kontinental debatt, utländska tidskrifter och i stort sett hela modernismen.
Nå, så småningom förstår man gradvis mer. Men sådan hybris att jag föreställde mig att jag kunde nå upp till denna skyhöga nivå hade jag inte. Bli en av dem.
Jag började skriva i en studentnationstidning. Det var väl en lagom nivå. Den var ett informationsblad mest. Men man ordnade nationsaftnar. Det kunde jag skriva om.
Jag satt på denna nationstidning i tio år. Jag hade inte en tanke på att ta mig vidare. Men de intellektuella var vid den här tiden marxister. Efter fyra år tog marxisterna över nationen och förvandlade den till en politisk nation.
Det här kom att förändra mitt förhållande. Plötsligt var min läsekrets de intellektuella. Och nationstidningen var vänsterns svar på den traditionella och oftast högerinriktade kårtidningen.
Jag var inte marxist utan vänsterliberal. Jag tänkte att vilka fel marxisterna än hade så var de fria från borgerlig karriärism. Därför hade de fördrag med en ojämn och dysfunktionell skribent som jag. Det var en skyddad verkstad.
Men jag blev hårt angripen på ett redaktionsmöte och beslöt mig för att lämna skutan. Värvades av konkurrenten kårtidningen, tidningen som nådde alla Lunds studenter. I början var det mig främmande. Men jag hade under åren alltmer läst in mig på den klassiska lundensiska litteraturen. Och insåg plötsligt att jag skrev i samma tidning som en gång Frans G. Bengtsson, Hjalmar Gullberg och Ivar Harrie. Dessutom hade jag inte förlorat en enda läsare. Alla som läst mig i Dackekuriren fortsatte naturligtvis att läsa mig i Lundagård.
Men hur kommer man vidare? Inte lätt att säga. Jag hade väl samma illusioner som många. Det här kunde vara en väg att försörja sig. Att slippa bli lärare. Säkerligen är tillvaron som kulturskribent en syssla som kräver sin heltid. Men i så fall kan man inte försörja sig.
Men jag hade ännu en illusion att göra mig av med. Kulturens upphöjda andar var fria från alla småttigheter. Deras enda hängivenhet var kultur och kvalitet. Och en generös tacksamhet mot varje skribent som kunde få texter att lysa.
Men det visade sig till min förvåning att så inte var fallet. Och chocken gjorde att jag kanske blev onödigt hård i mina domar. En kulturchef vill rimligen att hens kultursida skall vara så bra som möjligt. Hen har en del andra intressen att beakta, men i övrigt. Men alla andra ser bara med sorg på att andra skriver bra. Helhetens kvalitet intresserar mindre. Går det som det skall kan man bli värvad till en större tidning. Och väl där gäller det att försvara sin position. Att andra tar glansen från en är inte bra. Inte på någon tidning. Om man inte har hunnit bli chef.
Det är kanske inte värre i kulturlivet än det är på andra ställen. Prestigebundenheten är stor. Det är kanske allmänmänskligt. Problemet var att jag trodde det var bättre.
27 mars 23

Björn Ranelid är arg för att han inte får Piraten-priset. Det är ju ändå objektivt sant att han är den författare som skrivit mest om Österlen. Hävdar han med rätta. Det är ett klart argument. Men tyvärr är det så att de flesta priser som delas ut till minne av någon stor författare eller skribent struntar i kongenialitetsaspekten. Så borde det inte vara, men så är det.
Och inte är Piraten i första hand Österlenskildrare. Ranelid ligger bättre till för Theodor Tufvesson-priset. Finns inte något sådant borde det instiftas. Och hur är det med Björn Ranelids djupare kongenialitet med Piraten? Det har sagts att Ranelids humor inte är framträdande. Men den finns ju. Däremot - och det är värre - kontrasterar hans lyriska, bildrika och lätt sentimentala stil mot Piratens kärvhet. Inte heller har han väl Piratens svärta.
Men, som sagt, man brukar ge priset till någon man tycker är bra. Stora andar är ju när allt kommer omkring sällan kongeniala. Så att misstänka någon lömsk konspiration eller envis illvilja verkar överdrivet. Söker man bara en berättare med litterär storhet vore väl Kerstin Ekman tänkbar. Lägger man större vikt vid det humoristiska momentet får man väl ge det till en komiker som vanligt.
Nå, i år vore det inte förvånande, snarare oundvikligt, om det blir Maria Maunsbach. Författaren till Lucky Lada och jag. Hon har i alla recensioner jämförts med Piraten. Det förträfflige Jan Sigurd, som skrivit en biografi om Piraten, har ju redan fått det.
24 mars 23

Kristina Lindquist i DN (20 mars) längtar hem till Stockholm. Och hon undrar om det är arrogant. Ingalunda. Möjligen är det lite arrogant att frukta att det är arrogant. Man anar den försiktiga frågan, kanske skryter jag nu, när jag längtar efter den självklart viktigaste staden. Ty egentligen står det var och en fritt att längta vart man vill. Man har lätt att förstå henne. Hon har som många alltid betraktat Stockholm som världens centrum, eller åtminstone Sveriges. Man är bland de viktiga människorna, där de viktiga händelserna sker. Är man någon annanstans är man inte längre riktigt med.
Man vänjer sig vid ett perspektiv. Många flyttar till Berlin och Paris. Och man kan väl objektivt konstatera att det är mer centrala orter än Stockholm. Men blott Sverige svenska sammanhang har. Är man ny i en storstad i ett europeiskt kulturland kan man känna sig främmande. Men i Stockholm är man med i det centrala. Om man begränsar sin blick till Sverige.
Men det är inte säkert att man vill ha den närvarokänslan. Själv har jag alltid strävat efter distans. Därför har Lund varit idealiskt. Stockholm, den svenska offentligheten, är på behaglig distans. Malmö och Köbenhavn är nära, med sin kontinentala puls. Medan Lund alltmer är akterseglat, vilande på sina högst speciella traditioner. Det är inte så illa det heller. Har man utökat sin lundatid bakåt till 1890-talet blir man inte så beroende av nuet. Som man alltså kan betrakta med stigande förvåning. Den svenska nutidskulturen med sin förvånande huvudstad.
23 mars 23

Björn Werner i Svenska Dagbladet har angripit ledarsidorna (17 mars). Eller snarare konstaterat att de är obehövliga. Inte oväntat får han svar från chefen för Svenska Dagbladets ledarredaktion, Tove Lifvendahl (19 mars).
Det handlar egentligen om mycket större frågor. Hur pressen har fungerat och hur den fungerar i dag. Och vad som egentligen är mest demokratiskt, vad som mest gynnar den allmänna yttrandefriheten.
Jag har alltid tyckt att den traditionella rollfördelningen har varit konstig. När den moderna pressen växer fram på 1800-talet har alltså de företagare som startar eller köper tidningar ett enormt yttrande - och åsiktsprivilegium. Man kan tillsätta ledarskribenter som skall företräda en viss ideologisk linje. Och i sämsta fall se till att tidningen som helhet är ideologiskt styrd. Varför ge dem detta privilegium om allas yttrandefrihet bör väga lika tungt.
Vad vi ser nu, som Björn Werner också är inne på, är en utveckling bort från den ideologiska styrningen. Den styrningen har i hög utsträckning ersatts av en kommersiell. Från de rätta åsikterna till de säljbara. På 1950-talet var ledarsidorna anonyma, högtidliga och opersonligt tråkiga. Och bundna till ett riksdagsparti. Som att läsa ett magistralt myndighetsbeslut eller en riksdagsmotion. Det är riktigt att utvecklingen gått mot personligare och mindre förutsägbara inlägg på ledarplats. Det är som om ledarskribenterna numera hade fullständigt fria tyglar. De skulle lika gärna kunna vara kulturskribenter. Det är givetvis en mycket glädjande utveckling.
Men finns det inte något negativt med kommersialismen. Att det bara är antalet klick som räknas. Jo, det är rätt fasansfullt. Mer än någonsin krävs en skillnad mellan kvalificerad och kunnig opinionsbildning och det amatöriska tyckandet. Jag anar inte hur ledarskribenter och kulturskribenter tillsätts. Men jag tänker mig att för en ledarskribent krävs politisk kunnighet och att ett otal andra meriter som vägs in. För utom den goda stilistiska förmåga som krävs av varje tidningsskribent.
När det gäller kraven på en kulturskribent är kraven mera lösliga. Man skickar något till tidningen och kollegorna finner det bra. Man har kanske skrivit en uppmärksammad bok. Formella meriter spelar mindre roll, man behöver inte nödvändigtvis ha akademisk bakgrund. Jag minns när Gustaf von Platen i slutet av 70-talet försökte värva mig till Svenska Dagbladet. Och bad mig skicka en förteckning på mina akademiska betyg.
Detta senare fann jag komiskt. Jag besvarade aldrig det brevet.
Nu är det kanske just det jag saknar. Analfabetiska skribenter får applåder av analfabetiska läsare. Så allt är inte väl ställt i dagens tyckonomi. Att dumheten värderas lika högt som klokheten är kanske demokratiskt. Men är det önskvärt och kan det inte leda till katastrofala konsekvenser?
Nå, Alice Teodorescu i Dagens Nyheter som var Björn Werners startpunkt för sina funderingar. Där handlar det om någonting helt annat. Ty hon är både intelligent och talangfull. Jag berömde henne när hon skrev i landsortspressen, minns jag, innan hon gjort karriär med att företräda en viss ideologi. Jag gjorde samma misstag med Anna Dahlberg, kommer jag ihåg. Skall Alice Teodorescu få finnas? Ja. Men varför skall just hon ha en central position? Som politisk redaktör på en stor tidning. Eller som kolumnist i en ännu större.
Om det nu ändå är så att några har privilegiet att välja, att skribenter inte tillsätts genom folkomröstning, varför välja just henne. Räcker det med att hon berör, positivt och negativt? Räcker det med att det ökar åsiktsmångfalden? Och finns det kanske inte något gott med att tidningar har en linje. Att inte alla tidningar förvandlas till åsiktstorg? Då blir de ju utbytbara mot varandra.
Björn Werners svar till Tove Lifvendahl som publicerades i Svenska Dagbladet i går (21 mars) visar att hans åsikter ligger långt från mina. Han anser det ädlare att vilja politiskt styra åsiktsbildningen än att bara vilja tjäna pengar. Jag anser det bra att viljan att styra det fria ordet har minskat även om jag liksom Werner ser faran med kommersiell populism. Flest klick vinner. Men jag har inte under historisk tid har sett någon tidningsägare som drivits av lidelse för det fria ordet. Snarare har jag genomgående sett viljan att censurera obekväma åsikter och favorisera sina egna åsikter.
I övrigt tycker Björn Werner det är obehagligt att höra om vad han tyckte förr. Han tycker inte det hör hit. Han har rätt i att det knappast är viktigt. Och att Björn Werner tar upp det ökar bara intrycket att denna principdebatt egentligen är personlig. Men även om man glömt sitt förflutna så har man ansvar för det.
22 mars 23

Ann-Charlotte Marteus säger raljant i Expressen att hon fått en släng av russofobi (17 mars). Det är väl ett rimligt skämt med tanke på att Putin avfärdar all kritik som russofobi. Men det finns i dessa dagar en allvarlig risk för verklig russofobi.
Något som Marteus tar upp i slutet av sin artikel.
Själv har hon alltid varit imponerad över Rysslands heroiska kamp mot nazityskland. ”De blev anfallna och försvarade sitt land till ett skyhögt pris. Och de sällade sig till de allierade i kampen mot den ultimata ondskan: Nazityskland.”
Sådant där skall man emellertid inte gå på. Utan även om denna dåtid finns det skäl att använda vara russofob i Mateus oegentliga mening. Nazister och stalinister och putinister sitter i samma båt. Inte bara den onde ledaren utan också de som blint följer har en skuld. Den som är tvingad att bli kanonmat är däremot utan skuld. Det ryska folkets heroiska insats i andra världskriget skedde kanske inte utan tvång. Resonerar nämligen Marteus vidare.
Men problemet är att kamrat Stalin hade stort stöd av de sina. Precis som Putin och Hitler. Den ultimata ondskan gällde inte en helt nation. Men stalinister och putinister är inga okända figurer inför historiens domstol. Och det lidande man dragit på sig försonar ingenting.
Däremot är det naturligtvis russofobi att känna ovilja mot alla rysktalande. Eller tycka illa om den stora ryska litteraturen. Dostojevskij och Tolstoj kan kritiseras på olika grunder. Men inte därför att de var ryssar.
21 mars 23