Lars Westerbergs Blogg

Vad utmärker en bra litteraturkritiker? Jag kommer att tänka på frågeställningen när jag läser vad Åsa Beckman i Dagens Nyheter skriver om Birgit Munkhammar (26 feb.). Beckman prisar framför allt Munkhammars uppriktighet och självständighet. Det är en rätt unik kvalitet hos en recensent av svensk litteratur. Ruth Halldén löste det hela genom att framför allt recensera utländsk litteratur. Den som är lika rakryggad när det gäller svensk litteratur måste rimligen undvika alla tillfällen där det minglas. Galor och prisutdelningar och förlagsfester. Och att undvika författare som pesten. Och det är inte lätt. Tänk på när man rättvist berömt någon och personen i fråga glädjestrålande tackar. Här kan bli en relation och relationer måste undvikas. Principiellt och över hela linjen.
Birgit Munkhammar var en mycket intelligent kritiker. Alltså med skarpsinne, förmågan att tolka texter. Det finns många läsarter, alla intelligenta bedömare ser inte detsamma i en text. Men det är något annat än att kritik skulle vara ett godtyckligt tyckande. Det handlar alltså inte bara om att vara uppriktig i sitt tyckande. Det räcker inte med självständighet. Andra egenskaper krävs. En suverän och personlig stil gör en kritiker mycket läsvärd. Ibland kan den personliga stilen ta över för mycket, man blir blind för texten man skulle recensera. Jag minns en del sådana kritiker från min ungdom.
Men att se och förstå, att se det i en text som kanske ingen annan ser, det är en tillgång. När Beckman ser kritiker tveka behöver det inte nödvändigtvis bero på att man är rädd för att vara uppriktig. Det kan ju också bero på att man vill undvika att vara orättvis. Kanske finns här tillgångar som jag inte ser? De alltför personliga kritikertexterna kan vara en feg ursäkt. Jag är lite trött idag, saker och ting har gjort mig tankspridd. Den typen av personliga texter, att man beskriver hur recensenten befinner sig i själva recensionsögonblicket, var inte vanliga förr. Vilket kan vara en ursäkt för att inte anstränga sig till blods och sedan ärligt redovisa vad man har kommit fram till. Men risk att man varit blind eller missat poängen.
För att vara transparent. Birgit Munkhammar avfärdade min hustru Christina Bergils debutbok på några negativa rader. Samrecenserad med en annan bok som sågades lika lättvindigt. Det var 2004. Åsa Beckman påstår att Birgit Munkhammar avgick 2007 efter att några år tidigare haft en slaganfall. Jag minns också hennes sista recensioner som svaga, präglade av en systematisk surhet. Ett negativt tyckande utan argument. Och jag minns att det skrevs att författare talade om att råka ut för en Munkhammar. Så jag undrar – av personliga skäl - när Munkhammar började försämras. Recensionen av hustruns bok säger ingenting om recensentens dagsform.
Hustrun första bok var ingen kritikersuccé. Det var just ingen som var positiv. Trots att Svenska Dagbladet hade den missvisande rubriken ”Lovande debut” på Gun - Britt Sundströms i grunden negativa recension. Och mindre renommerade kritiker i Aftonbladet och Göteborgs – Posten som berömde.
Jag tror jag första gången hörde talas om Birgit Munkhammar när jag hörde ett radioprogram om Eyvind Johnson. Och häpnade över hur bra hon var. Och hon fortsatte sedan att vara lika bra i DN. Fram till de här sista recensionerna.
28 feb. 23

Man diskuterar censuren av barnboksförfataren Roald Dahl. Själv finner jag det inte så upprörande att man byter ut ordet tjock mot enorm. Fast de inte riktigt är synonymer. Man kan vara liten och tjock. Men inte liten och enorm. Men Ann - Charlotte Marteus i Expressen (21 feb.) visar att ingreppen är värre än så. Man stryker långa stycken och skriver till sådant som Roald Dahl aldrig skrivit. Förser honom med insikter som man inte hade på den tiden. Och som beskriver en verklighet som inte var den tidens. Det är ren förfalskning.
Ingreppens försvarare som t.ex. Martin Aagård i Dagens Etc menar att man gjort ingrepp i barnböcker i alla tider (23 feb.). Det är alldeles riktigt. Men var det bra, var det rätt? Det kan man ha olika åsikter om. Själv förbannande jag, att jag under min uppväxt trodde att jag läst vissa klassiker, Robinson Crusoe, Gullivers resor, utan att ha gjort det. De fanns i det av vuxna prisade Barnbiblioteket Saga. Jag blev också ibland vilseledd. Jag trodde jag gjort upptäckten att Robinson Crusoe egentligen var tysk. En sensationell upptäckt. Han var nämligen son till en köpman i Hamburg, stod det. Detta delgavs, så vitt jag minns, utan förklaringen att föräldrarna var engelska, bosatta i Hamburg. Hur mycket bättre var inte de av föräldrageneration utskällda Illustrerade Klassiker. De gav bildning. Man fick innehållet i en rad kända böcker. Och mot slutet en sida författarpresentation. Och man trodde aldrig att man läst böckerna. Däremot läste jag därefter åtskilliga av dessa klassiker som böcker. Verkade de bra i Illustrerade Klassiker var det kanske värt en bokläsning.
Men det var inte bara Barnbiblioteket Saga som förkortade och skrev om. Men det var förmodligen de enda som gjorde det systematiskt.
Men alltid när det gäller barnböcker har jag därefter varit på jakt efter ”återger originalet utan förkortningar och sammandrag”.
Och alla minns vi Det bästas kondenserade böcker för vuxna från 50 – 60 - talet. Fyra förkortade böcker i en volym. Mina föräldrar köpte och läste vissa av dem. Jag vände mig bort i förakt.
Men annars blev jag glad över Martin Aagårds artikel i Dagens Etc. Han är den första jag läst, som ifrågasätter Roald Dahl som författare. Problemet med Dahl är inte enstaka ord eller formuleringar. Utan den hållning och attityd som utmärker hela författarskapet. Aagård kallar hans attityd aristokratisk, men det är absolut fel valt ord, med dess associationer till nobless och stil. Attityden är nämligen översittarens och det är en ganska vulgär översittare. Full av antihumant människoförakt. Det är inte otänkbart att hans kreativitet stimuleras av dessa äckelkänslor. Och att det naturligtvis ligger något njutbart i att uttrycka sitt äckel.
Är Roald Dahl en dålig människa? Intresserar mig inte. Jag talar bara om hur han framträder som författare. Är han en bra författare? Ja, på många sätt. Det är spännande, det är fascinerande. Han är en god berättare. Han blir inte en bättre författare av att bli tvättad. Han är den han är och det bör man respektera. Det är också nödvändigt för att man skall kunna rätt bedöma honom. Låt dem inte göra som man gjorde med en person med en misantropi på en helt annan nivå. Domprosten Swift, som råkade ut för Barnbiblioteket Saga!
27 feb. 23

Henry James är en av mina sent upptäckta litterära favoriter. När det skedde läste jag allt jag kunde hitta på svenska. Och chockerades över att en så stor författare var så ofullständigt översatt. Stor men naturligtvis, som Virginia Woolf och Marcel Proust, en smula exklusiv. Mer utpräglade modernister är svåra på ett annat sätt.
Nu sitter den exklusiva litteraturen, modernistisk eller inte, allt trängre. Så man kan väl inte vänta sig något stor uppryckning, när det gäller James - översättningar. Engelska är ju annars ett språk som översätts mycket till svenska. Men kanske är tanken den att den som är kvalificerad att läsa Henry James och borde också vara kvalificerad att läsa honom på originalspråket.
Värre är det med mitt närminne. Ingenting av det jag läst efter 1985 stannar i mitt minne. Jane Austen har jag både läst om och bloggat om. Men det hjälper inte.
Nu har emellertid en av de mer omtalade irländska författarna Colm Tóibín skrivit en roman om Henry James. En med fantasi och inlevelse diktad biografi. Baserad på stor saklig kännedom om författarens liv och verk. Som den uppmärksamme tidningsläsaren vet har Tóibín nyligen gjort detsamma med Thomas Mann.
Hur framstår då Henry James? Ja, som extremt distanserad och kontrollerad. Och hängiven sitt verk. Han är estet, till ytterlighet verserad. Och hans handlingsförlamning är stor. Han har starka känslor, kanske en viss överkänslighet. Och därför är han tvungen att vara så garderad.
Han har några kärleksupplevelser. Starka emotionella bindningar. Han står sin syster och sin kvinnliga kusin nära. Och ett barnbarn till en syster till James Fenimore Cooper tar livet av sig för hans skull. Henry James har en stor längtan efter närhet men han vågar aldrig ta steget. Kanske är dikten alltid viktigast, kärleken bäst på avstånd. Varken själsfrändskap eller sinnlighet tycks vara tillräckligt starka drivkrafter. Med kvinnorna tycks det ofta handla om djup själslig affinitet. Med männen tycks den verkligt stora erotiska lockelsen finnas. I flera fall handlar det om tjänstefolk. Det är inte någon andlig överensstämmelse. Dock handlar det inte så mycket om kroppen, som den vänlighet och atmosfär en människa utstrålar. Men i båda fallen skyggar han i det avgörande ögonblicket. Det kommer över honom en sorts förlamning.
Familjen spelar naturligtvis också en stor roll. Men också där finns pendlingen mellan bundenhet och distans. Hans far dominerar och hans storebror, filosofen William. Henry är tyst och undandragen. Både han och William lyckas undvika inbördeskriget. Men av de båda yngre bröderna blir en dödad och den andre traumatiserad. Och det finns hemska skildringar av kriget i romanen. Man tänker på Frans G. Bengtssons krigsromantik, som sökte sig bort från det moderna storkriget, till bland annat amerikanska inbördeskriget. Men det var inte kul då heller.
Men det är ett mästerligt porträtt av Henry James. En mycket skygg människa som livet gjort till en iakttagare. Men som i gengäld blivit en mycket skärpt och nyanserad iakttagare.
När jag för nu rätt många år sedan reste till Dublin försökte jag orientera mig i nutida irländsk litteratur. Läste Ann Enright, Roddy Doyle, Neil Jordan. Den gången missade jag Colm Tóibín. Månget år senare läste sedan hans Natten utanför. Och nu ser jag att Sally Rooney, som jag ännu inte har läst, har dykt upp som ett stort namn. Jag läser mest klassiker. Men försöker hålla mig hjälpligt underrättad om de nutida författare som är stora namn i Europa.
24 feb. 23

Det tycks som om den debatt som Vesna Prekopic satt igång aldrig blir färdigdebatterad. En del hänger det väl ihop med att kärleken är en sammansatt känsla. Och den spelar en stor roll i våra liv.
En av debatten utgångspunkter var att det var av stor vikt att kunna skilja på kärlek och sexualitet. I verkligheten är förstås känslor och motiv nästan alltid blandade. Men att inte göra några begreppsliga sammanblandningar är nödvändigt för att kunna göra klara psykologiska analyser. Och åtskillnaden mellan kärlek och sexualitet har en viktig moralisk poäng. Det gör det möjligt att hävda att ren lust inte är omoraliskt. Det behöver inte motiveras av några djupare känslor.
Karin Brygger i Dagens Nyheter (22 feb. ) tycks ha lyssnat dåligt på debatten. Det är uppenbart att hon missar denna skillnad mellan kärlek och erotik. Hon talar om passionen som skulle det vara kärlek. Men passion och känslomässig besatthet är sällan kärlek. Den första uppblossande passionen bottnar vanligen i sexualiteten. Det kan naturligtvis vara blandad med en närhetshunger. Man kan ha sett några inre egenskaper hos en människa som också stimulerar den känslomässiga besattheten. Men jag påpekade redan i mitt första inlägg – som en komplikation – att sexualitet lätt kan leda till kärlek. Det tycks vara detta som Brygger talar om.
Ty hon använder uttrycket utforska kärleken. Säkert handlar det, till att börja med, att se om passionen kan fördjupas. Utvecklas till kärlek.
Ordet kärlek kan beteckna en känsla hos en individ. Men det kan också vara en relation, det som händer i en relation. Och hur detta påverkar känslorna. A:s kärlek till B och B:s kärlek till A. Och A:s och B:s föreställningar om varandras kärlek.
Men framför allt handlar Bryggers inlägg om något annat. Om tillvaratagna och inte tillvaratagna möjligheter. Det vi väljer och det vi väljer bort. Här finns möjligheter att välja fel, att göra något som man inte borde, och att försumma något som man borde, att låta ett tillfälle gå sig ur händerna. Brygger talar endast om det senare. Jag tänker på salig Lars Gustafsson som kunde tala om kärleken som en kunskapskälla. Och det är klart att en relation är en sorts livserfarenhet. Men all livserfarenhet står under det icke självklara valet mellan mångsidighet och fördjupning. Non multa sed multum, sa de gamla romarna. Inte många saker, men mycket av en sak.
Jag kommer att tänka på en gammal schlager. ”Varför försumma en enda liten stilla flirt, stunden kommer kanske aldrig tillbaka”. Jag har för mig att det det i samma schlager heter: ”Erfarenheten kostar dig ingenting”. Men det gör den förstås. Men ibland kan det vara värt priset. Och ibland inte. Och mycket mer kan väl inte sägas om det.
23 feb. 23

Efter memoarerna skrev Frank Heller sina sex sista böcker. Jag äger tre av dem, de tre närmast följande. Och de är lite förbryllande för att vara skrivna av Frank Heller. En pusseldeckare, en historisk roman, en utrikeskorrespondens. Vad de övriga är vet jag inte men karaktäriseras som kriminalnoveller, romantisk historia och reseskildring.
Den närmaste i tur kommer året efter memoarerna 1941. Och är alltså en pusseldeckare som verkar Agatha Christie-inspirerad. Själv har jag aldrig förstått varför man skall läsa Agatha Christie när det finns Dorothy Sayers, så min beläsenhet i christielitteraturen är inte stor. Men hennes två mest berömda böcker har jag pliktskyldigt läst. ”Mordet på Orientexpressen” 1934 och den som innehåller n-ordet och därför idag kallas ”Och så var de bara en” 1939. Ni märker att de kommer ut strax före Hellers bok. Och här har han gjort som Christie. Samlat ett antal personer på en liten yta och så utspelar det sig brott och någon av dem är mördaren. Christie låter det vara på ett tåg, i det ena fallet, på en ö i det andra. Heller variant är ett fartyg. Det rör sig om åtta personer med olika relationer med varandra. Ja, Heller lånar ytterligare ett billigt trick från ”Och så var de bara en”. Jag är inte road av genren. Det är litteratur för korsordslösare. Där mysteriet trumfar så väl spänningen som den mänskliga psykologin.
Mysterielösare är den här gången tre vänner. En docent i religionshistoria, en bankdirektör och en norsk poet. De har tidigare löst ett fall i Mentone, berättas det. Så jag förmodar att Heller har skrivit en bok om detta som jag inte äger. Möjligen Tre mördare inträda som kom 1939.
Två av de inblandade är vänner som är fanatiskt intresserade av sagoön Atlantis. Det blir en hel del kulturhistoriska utblickar och djärva historiskt-geografiska hypoteser. Vilket knappast förhöjer spänningen. Nej, jag tycker inte det är en Frank Heller i högform. Men Agatha Christie möttes med stor entusiasm vid den här tiden. Så kanske var det en smart kalkyl att gå i hennes fotspår.
22 feb. 23