Lars Westerbergs Blogg

Vesna Prekopic skriver en artikel i DN om sexuell otrohet som tangerar en lång rad av min ungdoms tankar (29 jan.) Och som jag inte har haft någon anledning att förändra. Jag frågade mig varför man bråkade så mycket om sexuell otrohet när det fanns andra svek som var så mycket värre. Eller snarare som var verkliga svek i stället för detta. Det hela måste handla om en överskattning av sexualiteten.
Och en annan av mina käpphästar formulerar Prekopic så. ”Om det betyder att män kan skilja på att känna sexuell lust och att samtidigt vara i en relation vill jag råda kvinnor att lära sig att det går att göra just den åtskillnaden, för de fyller olika behov”. Det var min stora förargelse att denna distinktion inte alls fanns i den feministiska debatten på 70-talet och misstänkte mycket riktigt att jag hade lättare för att göra den särskilnaden därför att jag var man. Och på den tiden var det otänkbart att kvinnor skulle ha något att lära av män. Det är fortfarande en tanke som känns lite hädisk.
Grundtanken hos mig var att kärlek och sexualitet var olika saker. Som kunde förenas i en och samma relation men också åtskiljas. Jag ansåg att det hade stora moraliska konsekvenser. Samlag för vänskaps skull, talade Kristna Ahlmark Michanek om i ”Jungfrutro och dubbelmoral”. Jag skulle snarare vilja säga samlag för lusts skull. Och det finns det inga moraliska invändningar mot. Vilket för mig medförde en positiv syn på pornografi och prostitution. Detta invänder läsaren, handlar dock mer om att väcka lust för pengars skull, respektive sälja sin lust för pengars skull. Så det kräver kanske en ännu mer sekulariserad sexualsyn. Resonemang av typen : Det är inget fel på att köpa och sälja. Varför gör man undantag just för sexualiteten?
Nå, mot denna tvekluvnad mellan kärlek och sexualitet, som jag och Prekovic förespråkar, står naturligtvis många moderna intuitioner. Bottnar det inte i en antik, grekisk uppfattning om särskiljandet av kropp och själ. Det är ju kroppen som bestämmer själen, inte själen som bestämmer kroppen. Kroppen är viktig, kroppen är helig. Så har det ju låtit i den moderna diskursen.
Prekovic ställer en annan bra fråga. Varför är det ok att avsluta ett förhållande, medan det inte är ok att vara otrogen. Det är ju denna moralsyn som synas ligga bakom företeelsen seriell monogami. Man är trogen i det förhållande man har. Men kan bryta upp. En eller två eller flera gånger. Vilket leder till en serie av fasta förhållanden.
Nå, när skadar man en annan människa mest och djupast? Och här bör man betänka begreppet svartsjuka. Handlar det bara om missunnsamhet eller äganderätt kan ju sådana känslor med lätthet fördömas. Men handlar det om rädsla att bli övergiven tycks det vara krångligare. Att inse att närheten inte räckte till för den andre, att man är lika ensam som man alltid har varit. Ensamheten är ju egentligen livets konstant. Man är alltid ensam om sina upplevelser och man dör ensam. Längtan efter gemenskap har alltid denna botten, tror jag. I ett förhållande handlar det naturligtvis inte bara om naturlig själsfrändskap. Utan också att man kommit någon nära genom att berätta om det personligt viktiga och att lyssna efter det personligt viktiga. Plötsligt är det någon annan som för den andre fyller den rollen. Närheten kan då kännas som en illusion. Såframt det nya förhållandet inte bara handlar om lust och förhoppningar.
Kan man älska mer än en? Det kan man uppenbarligen. Men kan man älska två eller flera människor exakt lika mycket? Själv har jag tänkt på något jag minns från de tidiga moraldiskussionerna. Att det ofta börjar med sexualitet. Att man ligger med varandra inte av kärlek eller vänskap. Men att det som först är en sexuell relation kan fördjupas till kärlek. Det är inte naturligt att nöja sig med lusten. Och det bör man väl ha i minnet när man skiljer på kärlek och sexualitet. Och här finns väl vissa praktiska invändningar mot otrohet. Man har ett ansvar för sina medmänniskor. Den man bedrar med kan ha vissa förhoppningar på att det inte bara handlar om lust. Jämför Ester Nilsson hos Lena Andersson. Och den bedragna har skäl att misstänka detsamma. Men i hens fall med fruktan.
31 jan. 23

Att bränna Koranen framför Turkiska ambassaden är nog det dummaste man kan göra. Eller? Det är det dummaste man kan göra om man vill protestera mot Erdogan. Däremot är det naturligtvis mycket klokt om man är islamofob. Islam är en ond religion, menar man, och för att man skall göra detta troligt är det alldeles utmärkt om islam förknippas med skurkstater. Det finns nämligen sådana och Turkiet är en av dem. Också Erdogan har nytta av en sådan koppling. Han kan framstå som försvarare av alla muslimer.
Jag minns när fatwan mot Rushdie utfärdades. Jag pratade om det i Obs och varnade för antimuslimska reaktioner. Påminde om att det främst var muslimer som drabbats av välgärningarna från den förtryckande regimen i Iran. Jag blev dock en smula förbluffad av reaktionerna på fatwan. Att plädera för mord gör ingen som har ett uns av humanitet kvar. Men att så många ändå talade för censur förbluffade mig. Tydligen hade jag varit naiv. Det var som om regimens brott vägde fjäderlätt mot detta.
Den rollen som Islams store försvarare unnar man inte Erdogan. En skribent i Upsala Nya Tidning, Evindar Akdogan, oroar sig för att han framstår som inkonsekvent när han gladde sig åt erdogandockan men ogillade Paludans koranbränning (26 jan.). Men det är inget inkonsekvent i detta. Man ogillar Erdogan därför att han är en skurk. Men inte en protest som drabbar både skurkar och alla andra muslimer.
Högersidan har det värre. Det är inte längre en fråga om huruvida man får kränka muslimer. Ty friheten väger nu som förr så mycket tyngre. Det har ju högern alltid tyckt. Men nu riskerar man ju sin Natoansökan. Och är inte antimuslimerna och putinvännerna samma människor? Putin gynnas ju av att Erdogan sätter sig på tvären. Och vilka är dessa människor? Jo, regeringens stödtrupper. Socialdemokraterna vill också komma med i Nato. Men stöder sig inte på antimuslimer och putinkramare.
30 jan. 23

Efter ”Älska din nästa såsom dig själv” 1933 kom ”Den stora filmen om Attila” 1934 och ”År och bankilometer” samma år. Och det kom faktiskt en tredje bok det året, novellsamlingen ”Herr Collins alibi”. Det verkar som om den var hopkommen med viss möda. Den avslutas med två sanna sagor, två essäartade berättelser från första världskriget. Den ena handlar om mästerspionen överste Redl som István Szábo gjort en film om. Samme regissör som filmatiserade Klaus Manns bok Mephisto.
Två av de övriga kortberättelserna går i den fantastiska stilen. En handlar om en tidsmaskin med ingalunda hemlighållna influenser från H. G. Wells. Det originella med Hellers turnering är att jagberättaren stöter på en man som färdats från framtiden. Personen har för samtiden korrekta kläder och sedlar från innevarande år. Besökaren från framtiden har ansträngt för att vara tidsmässigt korrekt. Men sedeln verkar på något sätt museal, som om den bevarats länge, fast den har ett färskt datum. Och skorna passar inte riktigt ihop med klädseln. Det är en spännande ingång till berättelsen.
Jagpersonen tas sedan till framtiden. Och hamnar i ett totalitärt samhälle, där Lenin och Musslolini har blivit ikoner. Och där de gula och svarta staterna slutligen tagit makten. Så formades föreställningen om framtiden 1934. Man kan tänka på Kommunistkina, som ännu låg i framtiden, men Heller kan ju lika gärna ha inspirerats av Japan. Västerlandets undergång handlar det i varje fall om.
Och i USA har den italienska maffian tagit makten. Medan England var det frihetliga land som längst bjöd motstånd. Det är inga ointressanta framtidsvisioner.
En annan av novellerna handlar om en hatt som av misstag vandrar från den ena personen efter den andra. Det finns stulet radium dold under svettremmen. Vilket skapar berusning, huvudvärk och en tendens att avslöja sanningar.
Inom parentes kan jag nämna att John Tjäder alias Chayder förekommer i en novell också i denna bok. Så jag hade inte fel när jag förutspådde att han skulle komma tillbaka.
Rolig är också novellen ”Möte med Filip Collin”. Där uppenbart Frank Heller själv är berättaren. Han gör ett besök i sitt älskade London. Och reflekterar över att han där alltid tycker sig möta hjältarna ur den engelska litteraturen. Sherlock Holmes och Fagin och tre män i en båt. Och andra mer speciella för Frank Heller. Och till sist tycker han sig se sina egna hjältar Filip Collin, Graham och Lavertisse.
Då blir han riktigt oroad.
27 jan. 23

Jag har alltid haft stor respekt för Stefan Eklund på Borås Tidning. Han var kulturchef på denna tidning innan han blev kulturchef på Svenska Dagbladet. Därefter rekryterades han tillbaka till Borås Tidning som chefredaktör.
Därför är jag den här gången grundligt besviken på honom. Han skriver om den debatt som förts på Svenska Dagbladets kultursida om huruvida demokratin är hotat eller ej (22 jan.). Jag har tidigare polemiserat mot den tendens som statsvetarna i denna debatt givit uttryck för (Blogg 18 jan.). Eklund låter sig okritiskt påverkas av debatten. Han sväljer dess slutsatser med hull och hår.
Hör här. Om sverigedemokraterna får ökat inflytande genom framgångar i demokratiska val kan man då säga att demokratin är hotat? Nej, svarar Stefan Eklund. Det går visserligen tvärtemot hur en liberal demokrati definieras. Men svaret är för Stefan Eklund ändå nej. Man kan inte säga att demokratin är hotad. ”Så länge vi har fungerande val så lever demokratin”.
Men det är ju att erkänna att illiberal demokrati är en fullvärdig form av demokrati. Men att kalla detta för demokrati är för mig en lika stor bluff som den östtyska folkdemokratin. För mig är individens garanterade frihet mycket viktigare än vilken majoritetsprincip som helst. Ändrar man den definitionen har begreppet demokrati förlorad en stor del av sitt värde. Det kan inte bara beskrivas som en käck definitionsförnyelse av hänsyn till tidens krav.
Det kan vara ett problem att den representativa demokratin inte känns så representativ längre. Eftersom människor engagemang i partierna har avtagit. Men man kan ju inte gärna övergå till stormöten. Att i stället ha mindre grupper med olika åsikter som möts för att diskutera kan väl vara betydelsefullt för att öka det politiska intresset och motverka känslan av maktlöshet. Men något som kan ersätta de fria valen är det väl knappast.
Kort och gott. Demokrati är både fria val och respekt för individens frihet. Det okränkbara som tidens vindar inte kan ändra på. Rättssäkerhet och en frihetszon åt varje medborgare. Ett samhälle där majoriteten inte har rätt att besluta att diskriminera andra människor.
26 jan. 23

Björn Werner i Svenska Dagbladet har lyssnat på ett antal högerpoddar (24 jan.). Han är genomgående kritisk men har också några erkännsamma ord att säga. Det är väl nyanserat och bra. Men dessvärre blir man här osäker på vad han menar.
”För somliga poddar för trots allt något nytt och rent av viktigt till bordet. Här behandlas personer och ämnen som offentligheten annars ofta rynkar på näsan åt som något som förtjänar att tas på allvar. En vidöppen marknad av spännande historier att berätta, som etablerade medier missar på grund av en lite förnäm beröringsskräck, som vi borde bli bättre på att närma oss om vi verkligen vill skildra samhället.”
Jag bortser från de lite stilistiska konstigheterna. Att sista meningen innehåller två som-satser av vilka den första är inskjuten. Och att det skulle blivit tydligare om Werner i stället skrivit ”som inte förtjänar att tas på allvar”, ty det är väl det han menar. Nu låter han själva näsrynkningen bli negering nog.
Men vad menar han? Det är väl troligt att journalister missar en del. Men blir ett intetsägande påstående om man inte exemplifierar. Mycket tyder ju på att det är verklighetsbeskrivningen han menar. För det skulle ju också kunna handla om åsikter och värderingar. Och vad betyder det ”att ta på allvar”?
I min ungdom slogs jag av att marxisterna var ointresserade av konservativa åsikter. Man kände inte till dem och brydde sig inte om dem. Man angrep i bästa fall socialdemokratin och borgerlig vänster. Vanligen andra marxister ur fel sekt. Det låter som ett litet problem om man inte betänker hur totalt marxisterna dominerade den intellektuella världen och hade ett betydande inflytande i den mediala. Det fanns undantag från denna likgiltighet. Karl Vennberg hade pejl på allt. I det avseendet var han min förebild.
Så är det ju inte längre. Personer långt ut till höger blir bemötta. De som inte förtjänar att tas på allvar är de lösa tyckarna. Som värderar men inte argumenterar. Eller som totalt saknar logisk linje. Det finns sådana i den deciderade högern men också bland dess motståndare. Någon gång kan man också angripa tanketomheten just för dess tomhet. Men det är inte konstigt att man som regel lämnar den därhän.
25 jan. 23