Visar inlägg från december 2022

Tillbaka till bloggens startsida

Hellers Stölden av Eiffeltornet

1931 tar alltså Frank Heller avsked av sin hjälte dr. Zimmertür och fortsätter med en Frank Heller i traditionell stil ”Stölden av Eiffeltornet”, 1931. Men det är en ovanligt stark Frank Heller. En jättelik sköna med internationell räckvidd. Där både den förflutna Panamaskandalen och en spektakulär stöld av Eiffeltornet figurerar. Vilken anekdot av anekdotberättaren från Lund.
Hjältar är förstås det vanliga gänget, Filip Collin och hans två vänner. Men berättare är än en gång deckarförfattaren Richard Hegel. Känd från Kejsarens gamla kläder och Herr Collin kontra Napoleon. Det är en bra grepp. Filip Collin är en smula grandios och suverän, man tvivlar aldrig på att han behärskar situationen. Hegel är naiv och lättledd och blir den här gången rejält lurad. Allting visar sig vara precis tvärtom. Och jag skall inte spoila så mycket utan låta läsaren bli överraskad.
Den teoretiske brottsbekämparen, Richard Hegel, beklagar sig som vanligt över att han är skild från verkligheten. Han får av en vän rådet att börja praktisera som privatdetektiv. Det tar han knappast på allvar. Men redan nästa dag blir han uppsökt av en vacker kvinna som vill att han skall åta sig hennes intrikata fall. Hur är det möjligt? Han har ju inte annonserat. Det visar sig att hon avlyssnat hans och vännens samtal. Och ganska snart dyker också en annons upp i tidningen som det inte är Rickard Hegel som satt in.
Kvinnan är lyckligt gift men mannen är mycket svartsjuk. Så när hon nu får syn på en man som hon tidigare haft en relation med anar hon att det kan bli problem. Hegels uppgift blir kort sagt att spåra upp denne mans adress. Vilket lyckas honom. Han tar sig till och med in i hans hus och är nära att råka ut för hans betjänt, när han låtsas vara vingrossist.
Så fortsätter den vindlande handlingen. Hegel och kvinnan stämmer möte. Ibland uteblir hon, ibland inte. Till sist försvinner hon till Paris, handlingen har så långt utspelat sig i Nice, och hon vädjar till Hegel att komma efter. Det gör han. Men han upptäcker att han har en extra kappsäck. Som han på goda grunder misstänker för att innehålla en död man. Men innan han hunnit kontrollera detta lägger någon annan beslag på den komprometterande kofferten.
Så det är en fantastisk intrig och mycket spännande hela vägen. Rekommenderas till läsning. 1933 kommer Frank Heller att ge ut den djupt problematiska Irrande vinter.
23 dec. 22
 
Jag önskar alla mina läsare En god jul! Tar nu jullov och återkommer onsdagen 4 jan. 2023.

Mc Ewans Nötskal

Ian Mc Ewan förvånar mig mycket genom sin ojämnhet. Jag har läst två lysande romaner av honom Cementträdgården och På Chesil Beach. Andra böcker Barnet och tiden och Svarta hundar har bara tycks mig bisarra. Och nu har jag läst ännu en bisarr bagatell, Nötskal.
Berättaren är ett foster som reflekterar på mycket hög nivå. Inte konstigare än att förse ett bord med medvetande och låta det berätta allt vad det kan iaktta från sin låsta position. Fostrets förmåga att initierat beskriva och tolka yttervärden förklaras av att han lyssnat på radioprogram och poddar. Det är ju den enda möjligheten för fostret att veta något om yttervärlden. Det här kan rimligtvis inte vara så allvarligt menat, det är väl mest ett tankeexperiment. En liten poäng är det att han är helt beroende av kvinnan som bär honom i sin kropp. Och hon planerar något avskyvärt. Att tillsammans med sin svåger, som är hennes älskare, att döda fostrets far. Och detta beroende skapar en stor ambivalens till henne, trots alla hennes förfärligheter.
Så fostret får följa deras hemska mordplaner. Ingenting kan han göra för att hejda dem. Annat än att födas i ett olämpligt ögonblick.
Men om man bortser från denna osannolika ”fluga på väggen” så kan man ha en del nöje av gestalternas ambivalenta förhållande till varandra. Och hur man försöker sätta sina planer i verket. Det är två mycket amatöriska mördaraspiranter. Och det lämnar onekligen utrymme för oväntade händelser. Så tar man inte saken på alltför blodigt allvar, kan man väl roas en stund.
22 dec. 22

Julönskning

”All I want four Chistmas is you”. Jag har hört talas om att detta är den populäraste jullåten. Jag tror att den formuleringen hade förkrossat mig under mina tio Incel- år. Ty jag var en ofrivillig celibatär en lång ungdom. Naturligtvis var jag aldrig misogyn. Det är det ingen som hade den blekaste lust att anklaga mig för. Mitt problem var i stället att man betvivlade min feminism på grund av min sexualradikalism.
Varför var det förkrossande? Därför att det fanns osannolikt goda julgåvor. Men som jag kanske inte heller tyckte var så mycket att eftersträva. Men det allra viktigaste, ett samtycke, kunde jag aldrig få. Den önskningen var för extrem. Som de sjunger i Kalle Anka. Ty viktigare än min lycka var respekten för varje människas fria vilja. Den satt djupt i den liberala ryggmärgen.
Jag har naturligtvis i efterhand funderat mycket på varför jag blev så ensam. Oattraktiv och inåtvänt bortvänd räcker inte som förklaring.
Än mindre fungerar ju udda intressen som förklaring. Det är ett problem om man vill bli älskad av alla. Men snarast en fördel om man vill bli älskad av någon.
När jag träffade Christina hade jag redan i hög grad resignerat. Och jag tror det förbättrade mina utsikter. Det är när man vill för mycket, är för desperat angelägen, som det knyter sig både för en själv och skrämmer omgivningen. Åtminstone den blacken om foten slapp jag vid det här tillfället.
Det blev alltså vi. Önskningen gick i uppfyllelse. Och har gjort det sedan dess. Och jag har fyra söner och två barnbarn som betyder mer än världens skatter. Det är inte familjekärlek som en idé utan individuella relationers verklighet.
21 dec. 22

Knausgårds Vargar

Jag läser även Knausgårds ”Vargarna i evighetens skog”. Morgonstjärnan som förekom och gav titeln åt den förra boken förekommer även här. Men den spelar en mycket mer undanskymd roll. Ingen av personerna upplever den som ett tecken. Den bara finns där och är obegriplig.
Annars använder Knausgård samma teknik som i förra boken. Olika berättare som växlar med varandra. Och som ibland möts i någons berättelse.
Men en stor skillnad finns här. Denna bok ligger mycket närmare mästerverket Min kamp. I Min kamp berättade Knausgård om sitt livslopp. I den här boken finns en knausgårdliknande gestalt, Syvert, som är den berättare som tar mest utrymme. Jag funderar på varför det bara känns nästan lika bra som i självbiografin. Varför skulle personen Syvert vara ointressantare än personen Karl Ove Knausgård. Litteratur och fiktion är det ju i båda fallen.
Nå, Syvert, denne norrman från sörlandet har en far som dog i en bilolycka när Syvert var tio år. Nu är Syvert vuxen och återvänder hem efter sin militärtjänstgöring. Och är mycket osäker på vad han skall göra av sitt liv. Och under denna osäkerhetsperiod blir hans mamma sjuk i cancer och han har en dröm där hans pappa lever medan mamman är död sedan länge. Då undersöker han faderns efterlämnade tillhörigheter och finner ett brev på ryska adresserad till fadern.
Då avslöjas det att hans pappa hade gått tolkskola och var ryskkunnig. Men vad står det i brevet? Syvert hittar en person som kan översätta det åt honom. Samtidig får han av sin farbror veta att pappan var redo för skilsmässa strax innan han dog. Och det ryska brevet visar sig vara ett kärleksbrev från en rysk kvinna.
Så hittar han så småningom fler brev som han får översatta. Och han förstår att fadern hade tänkt överge familjen och flytta till Sovjetunionen. Det kommer först en brytning med den ryska kvinnan men sedan visar det sig att hon är med barn.
Syvert försöker nå den ryska älskarinnan med ett brev. Hon vet kanske inte ens att hennes älskade har dött. Men brevet möts endast med tystnad.
Ty även hon är död och brevet hamnar hos den ryske man hon senare gift sig med. Och han väntar länge med att förmedla det till sin styvdotter. Och hon i sin tur, när hon förstår, att brevet kommer från en av hennes halvbröder i Norge, tvekar länge innan hon besvarar det.
Detta är en stor del av intrigen i denna myllrande bok. Hustrun och jag diskuterade en episod när Syvert gör bort sig hos en flicka han blivit förtjust i. Och det osannolika i att de två sedan blir ett par. Vilket jag fann mindre osannolikt än hustrun. Den som förstår att hon är åtrådd och bestämt sig för att bejaka det, låter sig sedan svårligen avskräckas. Och mot det kan väl invändas att ens beslut beror på vad som händer mellan människorna. Den som lämnar en frustrerad vänder man kanske ryggen till.
Så som vanligt är det vardagens situationer som är Knausgårds styrka. Han är vardagsdramatikens store mästare.
20 dec. 22

Beckmans hypotes

Åsa Beckman i Dagens Nyheter (18 dec.) skrev ändå något intressant i den femtielfte artikel som publicerats om Sara Meidels bok ”Ut ur min kropp”. Hon menar att kritiken av boken bottnar i en ovilja att respektera kvinnors känslor, att vilja diktera hur det skall känna. Det tror jag inte ett ögonblick på.
Jag tror tvärtom att kritiken bottnar i en förtvivlan hos anhöriga, i några fall även drabbade, över det svåra i att med rationella argument bekämpa en tvångsmässig självdestruktivitet. Och så kommer den här boken och tycks ge rationella argument för självdestruktiviteten. Som påstår att anorexi är något åtminstone delvis gott. Jag förmodar att det är ett missbruk, inte bara en sjukdom. Och alla missbruk har naturligtvis sina poänger. Vem skulle välja ruset om inte domningen, glömskan upplevdes som positiv? Jag tycker inte heller om att vara för mätt, man rör sig lättare och friare när man inte är däst. Men att åsamka sig själv näringsbrist kan ju på sikt vara försvagande och livshotande.
Har då inte Sara Meidel rätt att skriva sin bok? Vi väntar med svaret. En läsarfråga kan däremot besvaras direkt vid en objektiv läsning. Glorifierar Sara Meidel anorexin? Är hon ambivalent. Eller till övervägande delen negativ. Jag har själv inte alls läst boken och är lite besviken på att kritikerna inte ger klart besked på den punkten.
Men antag nu att hon verkligen försvarar sitt missbruk, ser det som något hon verkligen vill, har hon rätt till det? Jo, det tycker jag. Men jag tycker man rätt skall förstå varför människor reagerar.
Människor har rätt till sina känslor, vilka de än är. Det är en slutsats som ligger snubblande nära när man läser Åsa Beckman. Men tänk er en fullblodspsykopat som vällustigt beskriver sin blodtörst. Det kan ju vara ett lysande litterärt verk. Vad gör man då. Ropar på censur? Knappast. Man bara avfärdar författaren som otillräknelig.
Det är ett extremfall. Och ändå lätt att avgöra om man tror på konstnärlig frihet. Men jag tänker på många ungdomar som kämpar med anorexi och på deras oroliga föräldrar. Här finns det nog också känslor som bör respekteras.
19 dec. 22

Äldre inlägg