Lars Westerbergs Blogg

En sverigedemokrat beklagar sig över att vänstertjejer ser honom som lägre stående och ratar honom vid dejter. Det kan man naturligtvis flina åt. Men låt oss pröva att vara en smula mer empatiska.
Redan på 1970 – talet citerade Jan Myrdal med starkt gillande sin livspartner Gun Kessle: ”Man ligger inte med en högerman”. Så redan då kunde politiken vara avgörande för vem man valde. Och åsikten om politikens primat drevs mest ensidigt av vänstern. Medan borgerliga sympatisörer ansåg att livet var så mycket mer än politik.
Men visst söker man någon med gemensamma intressen och delvis också med gemensamma värderingar. Där är kanske andra värderingar väsentligare än de i strikt mening politiska. Det kan vara viktigt vad man anser om barnuppfostran. Om jämställdhet. Och om livshållningen är antiauktoritär och öppen, snarare än motsatsen. Det kan låta grymt, men vi väljer. Och de som är oss mycket främmande väljer vi bort. Hur grymt det än kan tyckas. Så gör säkert också den klagande sverigedemokraten.
Men det är förstås speciellt med sverigedemokrater. Många har svårt att se dem som intelligenta och empatiska. Och det beror naturligtvis på att den sverigedemokratiska politiken inte ter sig intelligent, tolerant eller empatisk.
Ändå skär det lite grann i öronen av uttrycket ”lägre stående”. Och här tror jag det finns en nyckel till ett sverigedemokratiskt själsliv. Man upplever sig själv som misslyckad. Jag tror att detta kan vara en drivkraft till det politiska engagemanget. Ett politiskt engagemang som har sin grund i en identitetsuppfattning. Man försöker ge igen från ett underdogperspektiv. Som föraktad identifierar man sig med de föraktade. Vi fula människor som har alla de fula åsikterna. Och då är det också klart att man har lätt att känna sig föraktad. Och det kunde man kanske lösa med att svara med ett motförakt. Det blir inte så personligt om man inser att det är naturligt att höger och vänster har svårt att komma överens.
Men det kan ju vara så att vänstertjejerna tänker i schabloner. Utan att vara särskilt insatt avfärdar man någon som man har fördomar mot. Sådana vänstertjejer finns förmodligen också. Medan andra, förmodligen de flesta, är mer genomtänkta. Men gränsen mellan förakt och avståndstagande kan vara hårfin. Vad tycker man egentligen om dumhet och okänslighet. Går det att låta bli att förakta det? Kanske inte. Men man får komma ihåg en sak så man inte gör det alltför personligt. En människa är så mycket mer än sin dumhet och okänslighet.
30 nov. 22

Det är konstiga tider vi lever i. Många anser rädslan för sverigedemokraterna för hysterisk och proportionslös. Likaså rädslan för den miljöförstöring som sannolikt kommer att få katastrofala konsekvenser om inte långtgående motåtgärder sätts in. Här kan man uppenbarligen ta det lugnt. Det är viktigt att inte bli hysterisk, tydligen
Men konstigt nog är det för samma opinionsbildare i sin ordning att vara hysterisk på andra områden. Det är svårt att inte kalla det utvisningsraseri som råder i Sverige hysteriskt. Ingen skall släppas in, så många som möjligt visas ut. Jag kan endast förklara det med en förtvivlan över den kvarvarande humanitet som hela tiden hindrar en från att fullfölja sitt uppdrag. Att till varje pris utvisa människor trots att vem som helst kan se att det är synnerligen riskabelt att vistas i en skurkstat och att den som är oppositionell eller avvikande rimligen har mycket små chanser att klara sig.
Och man blåser upp gängkriminalitet till kolossala proportioner. Och här kan man ju faktiskt undra vad som är realism och vad som är hysteri. Dock är det svårare att hitta lösningar här än att stoppa allt invandring. Man kan bara kraftfullt ta avstånd från denna olyckliga utveckling och lova att göra allt som står i mänsklig makt för att stävja den.
Har detta med sverigedemokraterna att göra? Inte så säkert. Det kan lika gärna vara en ambition att fånga upp de människor som har den typen av känslor. Sverigedemokraterna visar vart vinden blåser och det är den vinden man vill ha hjälp av. Sanningen i sig ger inga röster. Däremot människornas uppfattning om sanningen.
Jag är säker på att mina meningsmotståndare, de som inte tycker att jag har rätt på en enda punkt, likväl kan känna igen känslan. Att omgivningen är helt förryckt, att den förstorar sina fixa idéer. Vilket i sin tur leder till att den inte ser det uppenbara.
29 nov. 22

Nu fylls tidningarna av diskussion om Sara Meidels bok ”Ut ur min kropp”. Och skall man diskutera boken så bör man ha läst den. Som författarinnan mycket riktigt påpekar. Men det hindrar ju inte att boken tydligen väcker vissa principiella frågeställningar. Mycket av diskussionen har uppenbarligen handlat om detta. Alltså inte huruvida det är en bra bok eller inte, eller om hur man skall beskriva bokens tendens. Däremot kan man ju diskutera om författaren har rätt till den tendens man tycker sig se.
Det förefaller väl rimligt att en författare har rätt att skriva hur hon vill. Att ett ämne är laddat och att boken kan få farliga konsekvenser är knappast en invändning. Men det utplånar naturligtvis inte heller rätten till kritiska invändningar.
En författare har rätt att skildra sin sjukdom hur hon vill, har det påpekats. Men hur är det med den mänskliga viljan? Alkoholism kan ju benämnas både sjukdom och missbruk. Det förefaller väl som om Sara Meidel vill sin sjukdom, bejakar den. I varje fall tycks hon skriva på ett sådant sätt att en dylik tolkning ligger nära till hands.
Hon identifierar sig med sin sjukdom, hon försvarar den, den blir en del av hennes självhävdelse. De som läst boken må diskutera om detta är en rimlig tolkning. Dock bör påpekas att det inte nödvändigtvis är författaren som gör den rimligaste tolkningen av sin egen text.
Och principiellt är det viktigt hur mycket viljefrihet människan har i ett missbruk som blivit ett beroende. Kanske finns det ofta en tendens att i dylika fall förneka sitt ansvar, att försvara sina ursprungliga val. Uppenbarligen fungerar svälten som något i stil med ruset, en stark lustupplevelse. Det har väl också ett inslag av självförälskelse. ”Se så nätt och fin jag är”.
Nå, författares frihet bör man inte ifrågasätta. Och det är väl utmärkt att någon skriver i ett laddat ämne, på ett sätt som väcker diskussion. För oss utomstående är det intressant att fundera över drivkrafterna till självsvält. Varför testar man och vid vilken punkt förlorar man kontrollen. Ligger i botten ett kroppsäckel, en ovilja att acceptera det naturliga. Är det biologin och det djuriska man fruktar? I stället för att acceptera sina naturliga behov, vill man kontrollera dem. Jag har svårt att tro att magerheten kan vara attraktiv och når den en viss nivå ter den sig ju mest skrämmande. Vill man vara vacker torde det dummaste man kan göra vara att sluta äta. Så det är förmodligen inte det som är drivkraften.
28 nov. 22

Frank Hellers Marco Polos millioner från 1927 är en Frank Heller i toppklass. Spännande och rolig. Här bidrar inte hans historiska bildning till en krystad intrig. Och jag älskar hans nederländskt judiske hjälte Joseph Zimmertür. Här börjar det ändå bli rätt kraftiga luckor i min Frank Heller-samling. Frank Heller skrev minst fem böcker om Zimmertür och detta är den enda jag äger. Jag säger minst fem eftersom det är fyra böcker som har Zimmertürs namn i titeln. Marco Polos millioner har det ju däremot inte. Så vem vet vad som kan dölja sig bakom titlar som ”Hur jag blev utpressare och andra berättelser”, ”Eskapader” ”Viskningar vid camenberten”. En judisk hjälte alltså som ersätter Filip Collin. Och en hjälte av en helt annan karaktär.
Jag har ibland diskuterat Frank Hellers antisemitism och funnit vissa tidstypiska inslag. ”I sicksack genom sinnevärlden”, som jag behandlade förra gången, relaterar dock ett vördnadsfullt besök på judiska kyrkogården i Prag. Och nu är alltså Zimmertür hjälte. Från 1926 till 1931. Sedan återkommer Filip Collin. Tidsandan leker med oss och Frank Heller var inte oberörd. Och som underhållningsförfattare beroende av en bred läsekrets.
Vad skiljer då Joseph Zimmertür från Filip Collin. Collin var en suverän gentlemannatjuv med drag av sin författare. Zimmertür är en mänskligare gestalt. Han är psykoanalytiker och kan därför se djupt in i sina medmänniskor. Sherlock Holmes förebild av en professor i medicin. Som lärde sina studenter att iaktta sina patienter. Vad skulle då inte en psykoanalytiker kunna åstadkomma när det gällde kriminalgåtor. Zimmertür är en ödmjuk underdog. Och uppenbarligen en god människa. Han äger inte Collins frejdiga grandiositet.
I Marco Polos millioner finns också en rätt betagande femme fatale. Hon kommer som patient till Zimmertür och han faller för henne. Zimmertür har dock strax före detta tillfälle träffat en övertygad astrolog. Med vilken han ingått en överenskommelse att nästa patient skall sändas till honom. För att se vem som representerar sann vetenskap. Och därför verkligen kan hjälpa patienten. Här leker väl Frank Heller med föreställningen att många både då och nu har betraktat psykoanalysen som en pseudovetenskap i klass med astrologin.
Och så blir det en vindlande historia. Kvinnan har en olycklig bindning till sin far och det visar sig att denna fader är i rak nedstigande led ättling till Marco Polo. Och han har varit på jakt efter de rikedomar som Marco Polo har förvärvad i österlandet. Han har gjort vissa upptäckter men hinner inte fullfölja dem. Nu följer Zimmertür i hans spår.
Det blir alltså Zimmertür som lyckas lösa mysteriet. Men det blir astrologen som vinner den fatala kvinnans hjärta. Denna femme fatale är högst förtjusande. Hon har ett lättrörligt hjärta och saknar inte kvinnlig medkänsla. Och den som påpekar hennes brister ger hon rätt. Det är bara det att hon undviker att ta sig själv på allvar och därför inte heller har någon ansvarskänsla. En spegling av en tid där kvinnan inte hade något annat kapital än det erotiska. Denna kvinna har det och är alltså nöjd med det. Att anstränga sig på andra områden är överkurs.
Så Zimmertür är en sårbar och intressantare person än Filip Collin. Om man tror att författare alltid skriver om sig själva är kanske Filip Collin den elegante, humoristiske och suveräne svindlare som Frank Heller ville vara. Men kanske hade han även egenskaper gemensamma med Joseph Zimmertür?
25 nov. 22

Strax före Fars dag råkar hustrun få syn på en bok på Kulturen som handlar om Hildur Sandberg. ”Sökandet efter Hildur”. Den måste jag nödvändigtvis ha så den önskar jag mig till Fars dag.
Fast jag undrar förstås om det finns så mycket mer att säga om Hildur Sandberg. Hon hade ett mycket kort liv, var 23 när hon dog 1904. Hon var en politiskt radikal medicine studerande, vacker och utmanande. Och hon dog plötsligt och oklart av vad.
Det här gjorde att hon blev omtalad och besjungen. Gustaf Hellström och Karl Gustaf Ossianilsson har skrivit romaner inspirerade av hennes öde. Och en Johannes Blidfors skrev en biografi som kom ut 1982.
Författaren till den nya biografin, som kom 2018, heter Eva Kjerström Sjölin. Hennes intention är att avstå från fixeringen vid Hildur Sandbergs plötsliga död, som gett upphov till så många spekulationer. I stället vill hon belysa hennes livsgärning.
Men finns det så mycket mer att säga?
Jag tycker inte riktigt om författarens personliga tilltal. Hildur Sandberg blir Hildur. Och författarinnan skriver om sitt liv under skrivprocessen. Hur hon får bröstcancer och behandlas för det. Det är en ohygglig upplevelse men inte riktigt relevant här. Hon berättar om att hon försökte läsa Nordiska språk och tänkte läsa Litteraturhistoria när hon kom till Lund. Det är i och för sig rolig för mig som är ett år äldre än författarinnan och har minnen från samma institutioner. Kan inte låta bli att fundera över vem docenten var som frågade om de kvinnliga eleverna ville tituleras fru eller fröken. Det stämmer varken på David Kornhall eller Bengt Pamp att vara så mossig. Men sedan kommer jag på att det rimligen var Per Wieselgren. Honom har jag aldrig haft undervisning av, men jag minns när han blev docent. Han kom efter pensioneringen som lektor i Eslöv, för att tillträda sin docentur. Han var lundagårdsman 1925 till 27. Så det är inte konstigt att han var präglad av en äldre tid.
Men Hildur Sandberg, då? Ja, här finns några kärleksbrev mellan henne och hennes älskade, medicinaren Adolf Björk. De är som författarinnan påpekar mycket stereotypa. Och man blir lite ledsen över det. Eftersom man inser att ordens förmåga att skapa kärlek är begränsad.
Medan kärleken kan få de mest patetiska och klichéartade stammanden att lysa.
Ty varför var Hildur Sandbergs livsföring så kontroversiell? Det har skrivits att det berodde på hennes samvetsäktenskap med Adolf Björk. Det kallades så på den tiden när man kom överens om att leva ihop utan att vara gifta. Som författarinnan påpekar så fanns det i Hildurs Sandbergs fall inget kontrakt av den typ som var avsett är ersätta vigselritualen. Men det konstiga är att de inte ens var sambos utan var skrivna på skilda adresser. Så vad var det egentligen för upprörande med detta? Ett oskuldsfullt svärmeri måste väl kunna accepteras och vad som hände bakom stängda dörrar kunde väl ingen veta. Ändå påstås det att en professor vägrade tentera henne.
Den geniale Bengt Lidforss nekades på moraliska grunder den professur han var meriterad för. Det är intressant när ordet vandel nu åter kommit i bruk. Naturligtvis visste man att Hildur Sandberg var inspirerad av Ellen Key. Ellen Key var särartsfeminist. Och betonade att kärleken alltid måste gå i första rummet. Moderlighet och glad bejakelse i stället för snipig moralism. Denna samhällsmoderlighet hindrar ju inte kvinnan från att ta plats, det var precis det hon skulle göra. Jag tror att Hildur Sandbergs skönhet väckte avund, hennes djärvhet och frimodighet och frånvaro av hyckleri anstöt. Avunden torde främst ha funnits hos hennes medsystrar. Men också män som har svårt med sin egen sexualitet provoceras av alltför attraktiva kvinnor. Skapar obestämd längtan och känslor av underlägsenhet. De intellektuella underlägsenhetskänslorna kan ju drabba oberoende av kön.
Hildur Sandberg dör alltså plötsligt och man har inte kunna fastställa någon dödsorsak. Därför har man längre trott att det var självmord. Man har sett en människa som dräpts av illviljan och motståndet. Och man har också misstänkt hennes fästman för att vara en otäck typ. Det finns de som rent av har talat om mord. Men den här författarinnan övertygar mig om att det var en naturlig död trots dess plötslighet. Hon har först en hypotes om allergichock men övergår efter att ha talat med medicinare till att det handlar om en hjärtåkomma. Det centrala här är väl att det finns plötsliga naturliga dödsfall där man i efterhand inte kan fastställa dödsorsaken. Hon hittades dessutom med en bulle i munnen. Och det tyder knappast på självmord.
Lejoninnan från Lund kallade Anders Österling henne. Hon lever i lundalegenden.
24 nov. 22