Lars Westerbergs Blogg

Det intressanta nu är hur borgerligheten – konservativa och i övrigt liberala personer - försvarar sitt samarbete med Sverigedemokraterna. Det är en svårförsvarad sak, kanske omöjlig, och därför är det klokt att granska vad som sägs. Jag misstänker starkt att många – oklart hur många – finner det alltför olustigt för att argumentera för detta. Men för husfridens skull tiger man. Alternativet är ju att ställa sig utanför det som just nu är borgerlighetens linje. Så långt vill man kanske inte gå. Men tiga kan man ju med nödtorftigt bevarat anseende.
Men låt oss titta på dem som deltar i försvaret. Johanna Möllerström skrev i Svenska Dagbladet (29 okt.) om faran att ropa vargen kommer i oträngt mål. En argumentation som riktar sig mot dem som menar att demokratin är hotad. Maktövertagandet har skett i god demokratisk ordning, ingen släpas i väg till fängelsehålor, majoritetsprincipen och allmänna val är inte ifrågasatta. Här råder en viss språkförbistring. Det är uppenbart att ingen ifrågasätter detta.
Men demokratin är naturligtvis i fara i andra avseenden. Det gäller inte bara de demokratiska friheterna som går stick i stäv med majoritetsprincipen. Det handlar om individens självbestämmande. Allt är inte gemensamma angelägenheter. Var och en bestämmer över sig själv, det är ingenting som kan upphävas av folkviljan.
Och hur är det med alla människors lika värde? Är det något som kan upphävas av folkviljan. Om majoriteten anser att en viss minoritet bör diskrimineras. Ett apartheidsystem vore odemokratiskt. Redan finns det tendenser till inte alla kan behandlas lika. Detta på grund av praktiska skäl, sägs det. Vissa grupper är mer misstänkta än andra och behöver starkare övervakning. Vissa medborgare skall kunna utvisas. För att stärka integrationen måste vi se till att alla talar vårt språk och har vissa baskunskaper om Sverige. Detta skall de vara förpliktigade att skaffa sig, hur svårt det än är. De skall alltså betala priset för en misslyckad integrationspolitik. Att håna ministrars okunnighet är inte vackert. Det blir motiverat endast om man saknar de kunskaper och färdigheter som man begär av andra.
Så att mena att demokratin är hotad behöver inte vara att ropa vargen kommer. Det kan vara en oro för en regering som bygger på stöd från vargarna.
31 okt. 22

Agamemnon, en av hjältarna i trojanska kriget är föremål för ett drama av Aiskylos. Det är om det hemska öde som möter krigarkungen när han kommer hem. Han blir offer för en tredubbel vedergällning.
När dramat börjar väntar man i hans hemstad Argos sedan tio år på krigets slut och krigsmännens hemkomst. Man har placerat en man på ett tak för att spana efter avlägsen eld som kan vara ett tecken på seger i kriget. Hans inledningsord tycks mig användbara i skilda sammanhang. ”O gudar, tar då mödan aldrig slut”.
Men plötsligt ser väktaren det eldsken som förkunnar Trojas fall. Att tända eldar längst höjderna på vägen tycks vara ett system med stora felkällor. Den väntande drottningen, Klytaimestra, blir tidigt övertygad. Kören, som representerar folket, måste övertygas av drottningen. Förvånande nog är det inte när hon berättar om systemet med eldarna, som hon övertygar mest. Utan när hon beskriver skillnaden i känsloläge mellan de segrande grekerna och de förlorande trojanerna. Medan förlorarna klamrar i sorg och skräck vid sina anhörigas lik, kan vinnarna äntligen sova lugnt och bekvämligt i en stad. Och lämna det fuktiga fältlägret. Hur denna i och för sig inlevelsefulla beskrivning kan bekräfta att grekerna vunnit förblir gåtfullt för läsaren.
Senare anländer dock en budbärare och undanröjer varje tvivel.
Och så kommer Agamemnon hem. Han medför Kassandra, Hektors och Paris syster, som har förmågan att se in i framtiden. Efter som hon mest spår olyckor har namnet blivit synonymt med olyckskorp. Olyckskorp stammar väl i sin tur från nordisk mytologi. Men Kassandra ses inte med blida ögon av Klytaimestra. Klytaimestra hälsar dock den hemvändande kungen med stora hedersbetygelser. Och stora ord om sin kärlek och sitt trogna och ärbara väntande. Hon är en människa utan falskhet, förklarar hon.
Men Kassandra inser att det värsta kommer att inträffa. Själv kommer hon att bli dödad av den svartsjuka drottningen. Och även Agamemnon kommer att bli mördad. Klytaimestra har bara hycklat. Hon är lierad med Agamemnons kusin, Aigistos, som har sin fader att hämna. Men hos Aiskylos är Klytaimnestra ensam den som utför dådet. Hon sveper in Agamemnon i en duk och när hans rörlighet är så begränsad klubbar hon honom två gånger. Efter vad som berättades mig i Grekland påminner det om hur nutida greker klubbar bläckfisk. Ett vackert uttryck för levande tradition.
Vad som är påfallande är att folket i Argos, representerat av kören, har stor bitterhet mot den forna drottningen Helena, som ställt till hela eländet. Genom att rymma med den trojanska prinsen Paris. Men en del kritik drabbar också Agamemnon och hans bror Menelaos, som dragit bort i ett meningslöst krig för någon så ovärdig som Helena. Det är att tänka mer på annat än på sitt folk.
Agamemnon fick offra sin dotter Ifigenia för att få förlig vind när han är på väg mot Troja. Det är det dominerande skälet till Klytaimnestras hämnd. Svartsjukan mot Kassandra, som mycket riktigt också dödas, väger inte fullt lika tungt. Det är mest en del av en allmän förbittring över krigshjältars sed att ta kvinnor som krigsbyte. Kassandra är inte den första, anar hon. Men är det aktuella föremålet för hennes raseri.
Man tycker ju att hennes eget illegitima förhållande till Aigistos borde vara ett motiv. Bättre förekomma än förekommas. Det är Aigistos som säger sig ha planerat dådet. Eftersom han är lite misstänkt får han dock hålla sig borta från själva utförandet. Hans hämndmotiv är uppenbart, men kan naturligtvis inte vara lika angeläget för Klytaimnestra.
I bakgrunden finns nämligen den gamla konflikten mellan Agamemnons och Aigistos fäder. Atreus, Agamemnons fader, har slaktat sin brors barn och gjort en måltid på dem. Som han lurar sin bror att äta. Men en senfödd son finns kvar som hämnare av detta övergrepp, Aigistos.
När dramat slutar står folkets upprördhet och det nya härskarparets hot mot varandra. Och Agamemnons son, av säkerhetsskäl bortlämnad under krigsåren, finns kvar som en orosfaktor. Än är inte hämndkedjan sluten.
28 okt. 22

Vi lever i tassandets tid. Den som tassar mest verkar mest balanserad. Tiden är så hård och oförsonlig.
Vilka är det som tassar? De nya regeringspartierna och deras anhängare. Ty de har förbundit sig att inte säga ett ont ord om sitt stödparti. Men kan de på allvar tro att detta är en anständigt parti? Är det inte snarare något man måste försöka tro? Ty annars vore det ju förskräckligt.
Så får man i stället vända sig mot alla hysteriska rop om att demokratin är hotad. Ni ser inget stöveltramp på gatorna, ingen statskupp. Det är bara era meningsmotståndare som kommit till makten, inget att oroa sig för. Men är kriteriet för sund demokrati bara frånvaron av stöveltramp och statskupp. Man skulle faktiskt kunna genomföra ett renodlat apartheidsystem utan statskupp och marscherande kolonner. Och då så! Då är demokratin intakt och allt är väl beställt i den bästa av demokratier. Och är det folkviljan som slår igenom så har Sverige blivit inte mindre utan mer demokratiskt.
Nu har vi inte något apartheidsystem. Men jag tycker det är illa nog att vissa medborgargrupper med rätta kan känna sig misstänkliggjorda och ovälkomna och utpekade som samhällsfara. Det är inte hysteriskt att påpeka detta. Jag undrar om inte valfrågorna som högern och vänstern enades om snarare speglar en samhällspsykos. Det är osäkert hur mycket rädslan för skjutningar och gängkriminalitet är befogad. Det är säkert att rädslan blivit större av att blåsas upp.
27 okt. 22

Året efter Den tusen och andra natten kom Frank Hellers ”Herr Collin contra Napoleon” (1924). Den återknyter till den då sex år gamla boken ”Kejsarens gamla kläder”. Huvudfigur är på nytt deckarförfattaren Richard Hegel. Och på nytt flätas hans öde samman med Filip Collin. Och Collins vänner Graham och Lavertisse.
Det är en absurd historia. Hegel hamnar mitt i en strid på Korsika mellan två rivaliserande ligor. Som av outgrundliga skäl spelar ett historiskt rollspel. Det beror på att huvudfiguren äger ett hotell som bär Napoleon Bonapartes namn. Och han ikläder sig rollen av den historiske världshärskaren. Till sist tror han uppenbarligen att han är densamme. Så långt är det väl inte så otroligt, tokiga människor kan tro vad som helst. Men han samlar alltså kring sig människor som får delta i hans rollspel och spela hans närmaste män. Och det finns till på köpet en fiendesida som agerar lika historiskt troget. En gammal fiende till Napoleon, Pozzo di Borgo, som äger ett annat hotell. Och som lika exakt imiterar historiska personer. Intrigen har en viss finess. Men den grundläggande förutsättningen för intrigen har man svårt att gå med på. Men Frank Heller får naturligtvis briljera med sina historiska kunskaper. Och sin klassiska bildning. Han är inte bara på höjden av sin tids bildning utan en smula mer.
Här får man också i ramhandlingen återknyta bekantskapen med kroggänget från Kejsarens gamla kläder. Med Simon Weel (Sam Ask) som centralgestalt. Det är kortare och mindre roligt än i Kejsarens gamla kläder. Men dock. Det bästa är Simon Weels beteckning på sin vän kriminalförfattaren Hegel. Bovskalden. Det är suveränt i sin överliggararrogans.
26 okt. 22

Jag går till fakirensällskapet och hör Pia Dellson tala om sitt förhållande till Povel Ramel. Det är inte klokt hur roligt det blir. Inte en död punkt och skattsalvorna ekar. Ett antal snabba nerslag och man sitter betagen i gnistregnet.
Vad har Povel med Fakiren att göra? Som bekant mycket. Och man upptäcker fler och fler länkar ju längre man gräver i det. Men som Pia Dellson påpekade, när vi pratade efteråt, det finns en radikal personlig likhet. Åtminstone som humorister. Alla människor har förstås sin miljö. Hur mycket som i Povels fall kan ha berott på den skånske fadern, tidig läsning av Fakiren och kontakten med halvbrodern i Lund är svårt att veta. Men det är svårt att förklara genialitet med miljöfaktorer. Det finns nog något genuint med denna likhet.
Och visst har Pia Dellson själv en hel del av gnistan. Hon skriver som sjuåring brev till Povel Ramel. Hon har nämligen lyssnat på en skiva med Povel Ramel och fått lust att få kontakt med kompositören. Hon vet att kompositörer brukar vara döda så hon hör sig försiktigt för om han råkar vara i livet. Och det är han. Och vad mera är, han svarar.
Varför gör han det? Det är svårt att vara kändis men det är värre att vara en älskad kändis. Povel Ramel och Astrid Lindgren hade denna inte helt tacksamma roll. Det är lättare för seriösa genier som Ingmar Bergman, där ingen förväntar sig att man skall vara trevlig. Endast Povel själv var så naiv att han kunde bli besviken på Bergman. Eller som Sten Broman vars egensinnighet gav honom carte blanche för mycket. Där oförskämdheterna mildras av en distanserad lundensisk humor. Överdrifter och idiosynkrasier är inte riktigt till att ta på allvar. Något som Jan Sigurd har lite svårt att förstå i sin biografi över Piraten.
Men Povel svarar alltså på brevet. Man skall vara snäll mot barn. Men jag tror också att han hörde något, att han kände igen något. Pia Dellson talar om åldersskillnaden på 36 år. Och säger att det är inget hinder för vänskap. Jag delar hennes uppfattning. Det handlar om att den ena människan känner igen sig i den andra.
Ty de fortsätter att utbyta brev med varandra av och till under årens lopp. Povel fick barn att känna sig som vuxna och vuxna att bli barn på nytt, säger Pia Dellson. Det är vackert turnerat och sant. En av mina käpphästar är ju att det finns ett samband mellan naivitet och kreativitet.
Pia Dellson skriver till Povel när hon kommer ny till Lund. Och hon blir så småningom boelspexare. Själv har jag alltid tyckt att Povel är mer lundensisk än de flesta lundensare. Jag kan likaså gott citera mig själv ur det otryckta föredrag jag höll för Povel Ramel - sällskapet i Lund. ”Alla som läst i Lund räknas som lundensare. Även om lundatiden varit kort och studierna så framgångsrika att man kan misstänka att man inte hunnit med något av Lund. Povel läste inte alls i Lund men har var ofta på besök. Vem är mest lundensare? Den som snabbt läser sig härifrån. Eller som Povel koncentrerar sig på det väsentliga i Lund. Han var nämligen alltid här vid karnevalerna.”
Men det problematiska med att vara en älskad kändis? Povel lämnar ut sitt telefonnummer till Pia Dellson. Med uppmaningen att lära in det och sedan äta upp lappen. Det är naturligtvis kul men inte bara gyckel. Man blir lätt jagad om man blir alltför älskad.
Hur håller man liv i Povel Ramel. Kan han förstås av en yngre generation? Utan tvekan. Taube lever ju. Det vore inte så dumt med allsång. Det blev nästan så på fakirensällskapet när någon stämde upp några kända ramelmelodier. En del är kanske inte så lättsjunget och enkelt som Taube. Men också den textmässigt obegriplige Bellman fungerar ju. Och Povel Ramel har ju parafraserat både Taube och Bellman. Samt Birger Sjöberg.
Så det här var genuint roligt. Speciellt i Lund är det viktigt att komma ihåg att scenvana och tajming är bättre än aldrig så plikttrogen akademisk nogsamhet.
25 okt. 22