Lars Westerbergs Blogg

Året efter Du dåre i denna natt 1923 utkom Frank Heller med två böcker. Den första är en rätt anspråkslös novellsamling Polis! Polis! Den består tilldels av ganska anspråkslösa anekdoter. Men den sista långa novellen är lysande. Den är också återtryckt i Frank Heller- sällskapets volym 2009 ”Frank Heller och Lund”. Där man dessutom får en kommentar om förebilderna till de personer som skildras. Det är åter fråga om de tre musketörerna Frank Heller, Sam Ask och John Sjöström.
En tidigare novell som har samma titel som boken handlar om Frank Hellers erfarenhet av polisen i skilda länder. Och där förekommer också en figur modellerad på Sam Ask i en av episoderna. Den utspelar sig i Köbenhavn. Sam Ask är då starkt berusad, det har blivit läge för sänggående, men man har ännu inte hittat något hotell. I stället har man hamnat på en krog. Då tar biologin ut sin rätt. Är det dags att gå till sängs så är det. Sam tar alltså på sig sin nattskjorta över kläderna och borstar tänderna i grogglaset. Varefter man naturligtvis slängs ut från krogen. Och då blir man snabbt föremål för den danska polisens intresse.
Kul är ju också episoden när Frank Heller och en svensk bildkonstnär blir utsatta för parispolisens intresse. Den bistra polisen släpper dock den anstötliga duon. Då vill den norske målaren tacka för och be om ursäkt för sitt beteende. Han har nämligen i ett anfall av lycka omfamnat en polis. Men hjärnan är inte fullt klar och det är inte helt lätt med franska. Så han kastar till polisen ett ”Jag förlåter er”. Inte helt ägnat att blidka dem.
I övrigt är det, som sagt, ganska enkla och förutsägbara anekdoter. En del med en norsk dramatiker i huvudrollen. En gång när denne man är ute och går i skogen råkar han komma i närheten av ett därstädes beläget sinnessjukhus. Det förstärker hans dystra stämning. Plötsligt ser han en patient som tydligen befinner sig på rymmen. Och han blir rädd och försöker springa därifrån. Men blir då han förföljd. Han faller omkull och tror att hans sista stund är kommen. Men patienten dukar honom i ryggen och säger: pjätt. Han har alltså upplevt språngmarchen som en tafatt lek. Pjätt kallas denna lek i Skåne. Men den har gott om lokala namn. Det är mig obekant vad den heter på norska. Frank Heller var förmodligen okunnig om att beteckningen är lokalt begränsad.
Den första långa novellen i boken med ett lätt science fictionartat innehåll tycks mig dock felslagen. Men som ni märker finns det en del att minnas även från denna bok.
15 sept. 22

Lisa Irenius i Svenska Dagbladet ( 8 sept.) klagar på konformismen på Dagens Nyheters kultursida.
I sak har hon rätt. Svenska Dagbladets kultursida har varit bättre på att engagera avvikande röster. Inte bara till höger utan även till vänster. Vilket bör sägas till tidningens heder.
Det vore lite besynnerligt att kräva motröster i miljöfrågan. Här handlar det väl mest om att påverka snabbhet och effektivitet. I princip är de flesta experter överens. Och där är DN/kultur inte konformistiskt utan pådrivande. Skiljer sig från alla ledarsidor och åtminstone nästan alla kultursidor.
När det gäller invandring är det frågan om vilket pluralism som önskas. Var det en slump att nästan alla intellektuella var motståndare mot nazismen på 30- 40-talet? Vilket förvånade mig som barn på 50-talet, när jag ville veta vilka i Sverige som varit för och vilka som varit mot. Nationalsocialismen hade uppenbarligen sitt främsta stöd i andra grupper. Finns det intellektuella sverigedemokrater? Lämpliga för kultursidorna. Som tänker bättre och djupare än Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson?
Nå, det är kanske inte den pluralismen man saknar. Sverigedemokraterna är fortfarande bara 20 procent. Utan de som tycker att sverigedemokraterna har vissa sunda idéer. Människor som kan ha och inte så sällan har sina Jimmie - ögonblick. Nu kommer ju dessa personer ofta till tals. Men mindre på kultursidor än på andra ställen. Och inte i Dagens Nyheter. Här är kultursidan och ledarsidan överens. I Expressen och Svenska Dagbladet står kultursidan till vänster om ledarsidan. Och det gäller möjligen också Aftonbladet. Åtminstone kan man ta ut svängarna lite mera vilt.
Nu är denna situation lite speciell. Alla är överens om sverigedemokraternas säregenheter. Det det handlar mest om är om man kan strunta i detta eller inte. Länge hade de som befann sig i utrymmet mellan sverigedemokrater och moderater en plats på Göteborgs- Postens och Svenska Dagbladets ledarsidor. Sedan Bulletin lyckades sluka dem i glömskans ocean finns det bara rester kvar på de stora tidningarna. Fast denna opinion är fortfarande tämligen stark på ledarplats i GP. Expressen, känd för sin SD-avslöjare, går en intressant balansgång på ledarsidan. Före valet var linjen att sverigedemokraterna var förfärliga. Men att det var viktigare med en borgerlig seger.
Är det värdefullt att man söker efter dem som exempelvis Stina Oscarsson gör? Jag tänker på vissa iakttagare i Weimarrepubliken som skrämdes av en förändrad samtalston. Historien upprepar sig aldrig och bland annat finns det idag helt andra tekniska möjligheter. Tänk de gamla nazisternas propagandageni och moraliska fördomsfrihet kopplat till dagens tekniska möjligheter. Och fundera på vad det påminner om.
Kanske har gatan blivit viktigare än salongen. Har det något värde att ta in trollen och trollens försvarare i salongen? Den förändrade samtalstonens högljudda försvarare. Min fråga uttrycker djupt tvivel men är inte retorisk.
14 sept. 22

Intressantare än lögner är förljugenhet. Jag tänkte på det när jag läste Tove Lifvendahls förklaring till SD:s segerval ( Svenska Dagbladet 13 sept.). Man har påstått, skriver hon, att borgerligheten har omfamnat SD. Det är en halmdocka, säger Lifvendahl. Borgerlighetens syfte har aldrig varit att glorifiera SD utan endast att besegra Socialdemokratin. Det är att motsidan skrämt med SD som gjort att partiet vuxit.
Jaha. Men nog berömde Ulf Kristersson SD för att vara först med att reagera mot invandringen. Alltså att i sin kärnfråga har varit tidigare och bättre än alla andra partier, inklusive Moderaterna. Det måste ju ha upplevts som ett starkt skäl att rösta på Sverigedemokraterna? Och det gjorde man också.
Nej, skälet till att SD vuxit är alltså enligt Lifvendahl att kritiken varit så hård från motsidan. Men det är ju inget nytt att man tar avstånd från SD. Det som är nytt är när man inte gör det. Är inte då den logiska slutsatsen att det är detta som är orsaken till SD:s framgångar.
Det finns förstås fler förklaringar. Nämligen att de valets sakfrågor som vänstern borde ha prioriterat var lag och ordning. Ty det var ju de sakfrågor man efter fattig förmåga prioriterade även från den sidan. Men då kunde man väl röstat på vilket parti som helst? Men är inte SD bäst och främst även här. Vad var det som gjorde dem så tidigt klarsynta i invandrarfrågan? Kanske är de först och mest klarsynta också om gängkriminaliteten? Genom den koppling mellan kriminalitet och invandring som de också var tidiga med. Det är rimligen rasismen som får fjällen att falla från ögonen.
Jag vet inte hur det kommer att gå med politiken i Sverige. Läget är ju ett annat för högeralliansen nu när segern är bärgad. Nu gäller det snarare att undvika att SD får alltför stort inflytande. Hur det nu skall vara möjligt. Med tanke på hur stort partiet blivit. Och att ens tidigare generositet mot det kan upplevas som en gigantiskt hyckleri, om man alltför mycket försöker marginalisera det.
Jag vet alltså inte. Men jag vet att Svenska Dagbladets upplysta och liberala politiska redaktör är svårt förljugen.
13 sept. 22

Många tycker kanske att jag skrivit för mycket om politik. Det är riktigt men jag brukar ju vilja vara med i debatten. Jag har funnit att den här bloggen lever på att växla mellan debatt och andra själsyttringar. Det senare i stil med: bok - eller filmrecensioner, minnen från barndomen, historiska tillbakablickar, allmänna funderingar. Mitt själsliv är inte så rikt att jag varken kan hålla mig enbart till debatten eller helt lämna den därhän. Inte när jag skriver blogg fem dagar i veckan.
Problemet är att en stor del av debatten numera tycks mig ointressant. Det gör mig lite rädd. Eftersom jag tror att de till stor del beror på mig. En åldrings krympande värld.
Det förklarar inte varför jag varit så engagerad i ett riksdagsval. Normalt tycker jag partipolitisk debatt är ganska tråkigt. Redan under vänsterns glansdagar kände jag att det viktiga var den demokratiska värdegemenskapen. Det var vi mot marxisterna. Vad vi demokrater käbblade inbördes om var kanske viktigt. Men svårare att ha en mening om och ändå inte lika väsentligt. När man sköt Olof Palme kände jag det också starkt. Man dödade en demokratisk politiker, en demokratiskt vald statsman. Ett mord är alltid förkastligt. Men det blev särskilt allvarligt med detta hugg mot demokratin.
Nu tycker jag att motsättningen demokrati - antidemokrati åter är aktuell. Därför blev mitt engagemang den här gången stort. Vänsterpartiet kommunisterna var aldrig stort och inget att räkna med ens som stödparti. Och de mer dogmatiska kommunistpartierna fick aldrig några mandat. Det är stor skillnad mot sverigedemokraterna.
Man har klagat mycket på invektiven och skällsorden från alla håll och kanter. Men bortser då från att mer än någonsin stått på spel. Det är ju det som enklast förklarar det uppskruvade tonläget.
Och naturligtvis är det så att så länge jag har något att säga i debatten så måste det publiceras först. Inte för att det är viktigare utan för att det snabbt förlorar i aktualitet. Covid 19 diskuterades mycket animerat, där fanns otaliga inlägg att anknyta till. Där var det mitt intresse som brast. Jag tyckte inte att det var en diskussionsfråga utan en fråga för experter. När jag konstaterat det fick jag merendels vara tyst. Och tala om annat så att vi alla lättare stod ut med de inskränkningar farsoten förde med sig.
Återstår att se om eftervalsdebatten kan engagera mig. Min känslomässiga reaktion på valresultatet – i det skick det nu föreligger efter valnatten – kan betecknas som betänksam sorgsenhet. Jaha, detta var alltså svenska värderingar. Jag tror inte jag vill anpassa mig till dem.
12 sept. 22

”Djup Versaillesfred vilade över Europa, Asien, Afrika och Australien; valutor rasslade utför backe; politici mördades; befolkningar dogo av svält; halva världen ropade på varor, och halva världen gick arbetslös; man förde krig i öster, söder och väster.”
Så inleds Frank Hellers ”Du dåre i denna natt”. Det kan man kalla en elegant turnerad och väl tyglad efterkrigsdesperation. Boken kom 1922, året efter Herr Collin är ruinerad. Titeln är ett bibelcitat hämtat från lukasevangeliet. Och handlar om det fåfängliga i att kapa åt sig pengar då de i nästa ögonblick kan vara förlorade. Idén till boken hade Frank Heller hämtat från en österrikisk tidning. Där det berättas om en man som suttit inspärrad och isolerad på ett dårhus och kommit ut och konstaterat att världen utanför, efterkrigstidens Europa, är ett större dårhus. Och därför självmant återvänt till sitt hospital. En berättelse alltför träffande för att kunna vara sann.
Frank Hellers egen berättelse utspelar sig i fristaden Danzig. Där en svensk student får besök av en förrymd dåre. Som hotar att strypa honom. Men försonas av det uppenbart humoristiska i hans sannfärdiga skildring av efterkrigstiden. Det går inte att tro på att den gamla världen så totalt har störtat samman.
Och sedan blir det en underhållande och rätt spännande berättelse. Där fristaden hotas såväl från polskt som kommunistiskt håll. Dåren är dessutom väldigt rik och äger mycket guld vilket är något stabilt i en värld av skenande penninginflation. Men gör naturligtvis också att många vill åt hans rikedomar. Så det är upplagt för många spännande intriger.
Själv spekulerar jag i om det är ungefär här som Frank Hellers antityska hållning från de tidigare böckerna försvinner. En omorientering från franska till tyska sympatier. Fast de land som han mest älskade var säkerligen Italien.
9 sept. 22