Lars Westerbergs Blogg

SD är, så här i eftervalsdebatten, en brännande fråga för både högern och vänstern. Jag läser Göran Greiders ledare i Dagens Etc (21 sept.) och Stefan Olssons ledarkolumn i Nya Wermlandstidningen (17 sept.). Käpphästarna galopperar.
Greider menar att SD:s framgångar måste ses mot bakgrunden av en nyliberal politik. Man ska nämligen inte demonisera en femtedel av väljarna eller tro att de är dumma i huvudet. Frågan är hur intelligent Greider själv resonerar.
Ty om det finns ett berättigat missnöje med en nyliberal politik så blir ju mysteriet i stället varför människor röstar på SD och inte på V. Det senare skulle ju mer adekvat och meningsfullt kanalisera missnöjet. Och vem har skulden till detta missnöje? Att högern bedriver högerpolitik är inte ägnat att förvåna och torde endast måttligt bekymra om det funnes alternativ.
Men socialdemokratin har varit föga solklar om att den står för något radikalt annorlundai den ekonomiska politiken. Varför det varit så begriper jag inte fullt ut. Jag har trevande försökt en del förklaringar i tidigare bloggar. Men jag kan tänka mig att människor känner sig desperata när de inte tycker sig ha några alternativ. Det gör det inte mer rationellt att välja SD. Antingen tror man att invandringen är orsaken till ens problem och då resonerar man inte intelligent. Eller också är man rasist. Vanligen skapar väl rasismen den intellektuella vanföreställningen. Det är förmodligen så sambandet ser ut. Beträffande Greider tycks Dan Andersson beundraren ha problem med sin kolartro.
I Nya Wermlands Tidningen anser Stefan Olsson att det är underligt att fråga sig varför människor röstar på SD. Det frågar man sig ju inte om anhängare till andra partier. Det behövs inga djupgående förklaringar, menar Olsson. Anledningen till att människor röstar på SD är att Sverige tagit in för mycket invandrare. Alldeles så, jag gratulerar Olsson till denna slutsats.
Men varför tycker de det? Sverigedemokraterna är ett parti med nazistiska rötter. Och invandrarfrågan är deras kärnfråga. Ingen fråga är viktigare än den. Vad är förklaringen till att SD tidigare än någon annat parti förstod att invandringen skulle skapa praktiska problem som skulle bli svåra för Sverige att bemästra?
Man kan pröva två olika hypoteser. Det ena är att partiet historiskt sett har varit rasistiskt. Man har emellertid befriat sig från denna rasism. Och sedan har ett parti, kliniskt fritt från rasism, ändå på grund av klarsyn och intelligent resonerande kommit fram till att en alltför stor invandring är ett problem. Och denna insikt har slagit dem som så viktig att just denna fråga blivit deras hjärtefråga. Vad krävs för att en intelligent människa skall tro på denna hypotes?
Eller också, och det är den andra hypotesen, är det att rasismen legat på botten och hjälpt till. Var och en får tro det hen vill. Men det är säkert helt rätt att invandrarfrågan är partiets väsen. Det skall under inga omständigheter förklaras bort.
22 sept. 22
 
I morgon ingen blogg. Jag reser bort till Grekland och nästa blogg blir måndagen 10 oktober.

I förordet till Den tusen och andra natten berättar Frank Heller att han som barn inköpte en bok för det svindlande priset av 3 kronor. Men det var en underbar affär. Boken, som hette Bronshästen av en författare vid namn Amstey, som nu lika bortglömd som boken. Men författaren hade kommit på en idé som Frank Heller fann genial. Han förflyttade Tusen och en natts sagovärld till modern tid. Och Den tusen och andra natten är alltså Frank Hellers försök med samma idé.
Jag tycker inte det är någon lysande idé även om jag fullt ut delar författarens fascination för Tusen och en natt. Man kan älska de mest fantastiska sagor, det är en överenskommelse man gör med författaren att nu gäller sagans värld. Men här blir man osäker om vilken värld som gäller. Är det Tusen och en natt – världen eller den vanliga Filip Collin – världen? För Filip Collin – världen är fantastisk utan att vara sagolik.
Ty gamla sagor berättas i den här boken. En ung kvinna råkar i en Scheherazade -situation. Och får berätta för att upprätthålla livet. Och berättar då en legend om en magisk matta som har samma egenskaper som Aladins lampa. En ondsint djinn kan framkallas som lyder mattans ägare men som samtidigt kan få önskningarna att slå tillbaka. Och Filip Collin och hans två vänner som befinner sig i Turnisien får syn på skenbart samma matta som ägs av en spåman. Och sedan blir Collins båda vänner måhända förhäxade och råkar illa ut. Och Filip Collin kan till sist även rädda både dem och den moderna Scheherazade ur hennes beträngda läge. För henne gäller det inte bara att komma på sagor utan det måste vara sagor som hennes man och härskare ännu inte har hört. Och det här mattsagan hade han tydligen hört förr.
Detta är möjligen den Frank Heller-bok jag älskat minst. Och min omläsning ger mig ingen anledning till omvärdering. En arabesk kallar Frank Heller vitsigt romanen. Den kom samma år som Polis! Polis! 1923.
21 sept. 22
 
I morgon kommer veckans sista blogg. Jag tar sedan semester några veckor.

Jag har länge starkt misstänkt att bortförklararna förr eller senare skulle komma på något begåvat.
Höga akademiker och slipade intellektuella. Det måste komma bättre bortförklaringar.
Det gäller alltså sverigedemokraternas demokratiska status. Och ett lyckat försök i genren är väl ändå Jörgen Huitfeldts kolumn i Dagens Nyheter (16 sept.).
Ingenting tyder på att Sverigedemokraterna är odemokratiska, menar Huitfeldt. När Björn Söder säger att judar, samer, romer och sverigefinnar, tornedalningar inte är svenskar tänker han rent etniskt. Och hans poäng med detta är att de inte skall behöva assimileras för att få leva i vårt land. De har rätt att assimileras men också att låta bli. Det är en vilja att ge dem generösa privilegier, eftersom de så länge levt i vårt land.
Jaha. Och hur demokratiskt är kravet på att alla andra skall assimileras? Nja, det är inte ett krav som ställs på svenska medborgare, utan ett krav för att få bli (eller förbli?) svensk medborgare. Det är inte konstigare än att det finns vissa krav för att bli medlem av en förening. Och att man också kan bli utesluten. Kan man ju resonera.
Men här tror jag Huitfeldt har en alltför snäv demokratisyn. Är ett samhälle som ställer så intoleranta krav verkligen en demokrati.
Är inte respekt för individens frihet en nödvändig grundsten i demokratin. Det finns naturligt gott om krav som är nödvändiga. Man får inte mörda eller kränka sin medmänniska, utan att bli straffad. Men är inte kravet på konformism också när det inte gör sin nästa förfång, i sig odemokratiskt? Förtryck, våld och brott får naturligtvis bekämpas oberoende av vem som gör sig skyldig till dem. Men det finns ju en lång rad harmlösa avvikelser, som inte är går ut över medmänniskan. Är inte bekämpandet av dessa avvikelser odemokratiskt. Och att ställa krav på att dessa avvikelser inte får förekomma i en stat än oerhörd kränkning av individens frihet. Att kraven sker på etnisk grund gör dem inte mer berättigade.
Och hur är det med det etniska tänkandet. Är det verkligen demokratiskt. Anser Huitfeldt att rasism är fullt förenlig med demokratin? Det är en intressant fråga. Jag misstänker att hans svar skulle vara att så länge man inte inför raslagar är det fullt demokratiskt. Det är harmlöst att tänka odemokratiskt bara man inte handlar odemokratiskt. Jag är rädd att Jörgen Huitfeldt söker skydd bakom formella definitioner.
Men den som anser att demokrati är förenlig med kränkande av individens frihet gör demokrati till ett ord som inte är värt namnet. Då är det ingenting annat än reglerat majoritetsvälde.
20 sept. 22

Vi är minsann fler än en som känner stor ledsnad över valutgången. Jag säger inte många ty om detta vet jag intet. Och det är också betydelselöst för mig. Det jag talar om är sverigedemokraternas seger och ökade inflytande. Och det ömsesidiga stöd som finns mellan dem och stora delar av borgerligheten.
Vad finns tröst i detta? Jo, att vi överlevde fyra år med Donald Trump. Det var påfrestande men USA kom ut på andra sidan. Trump är förvisso inte svensk. Så man kan hävda att han inte angår oss lika djupt. Men å andra sidan hade han större möjligheter till världskatastrof än ett parti i vårt lilla land.
Och hur skall man förklara bortförklaringarna, alla som anstränger sig till blods för att vitmena sverigedemokraterna. Det handlar naturligtvis om ren maktvilja. Men det besynnerliga är att man idag ser det inte bara hos borgerliga politiker. Makten är ju till för att vinnas och brukas, Även den som inte ser den politiska makten som ett självändamål behöver den för att kunna påverka och förändra verkligheten. Utan att man nu ser samma fenomen hos fria intellektuella och publicister. Jag anser att en intellektuells uppgift är att vara lojal med sina idéer och sin ideologi. Inte med partier. Politik är det möjligas konst och en parlamentariker kan aldrig undvika att tänka taktiskt. De intellektuella bör i stället vara partiernas ideologiska samveten.
De bör inte svika sin uppgift.
Hur skall man förklara att tjugo procent röstar på SD? Det finns en sak som båda sidor tycks vara överens om. Tjugo procent av svenska folket kan inte vara rasister. Det säger både bortförklararna och deras motståndare. Man beskyller ofta liberalerna för att vara naiva och att inte vilja se verkligheten. Att vara drogade av sin egen godhet. Högern är de krassa och realistiska. Men hur är det här? Varför finner man det empiriskt omöjligt att var femte svensk är rasist? Trots allt är det ju den förklaring till SD:s framgångar som ligger närmast till hands. Skulle det vara något genetiskt och kulturellt omöjligt att just svenskar – i någon större utsträckning – skulle vara rasister. Tala om subjektivt önsketänkande. Hur det förhåller sig kan vara svårt att undersöka. Men hypotesen kan absolut inte à priori avfärdas.
Att tjugo procent av svenskarna skulle uppfatta sig själva som rasister är däremot osannolikt. Ingen kan väl ha missat den negativa laddningen i ordet rasism. Man kan välja sin identitet och sina värderingar. Men man kan inte välja att ens självbild är korrekt. Om ens självbild är korrekt är en objektiv fråga.
Nå, om hypotesen skulle vara riktig behöver ju rasismen i sin tur förklaras. Men att reagera mot det avvikande, att stöta ut den främmande individen, verkar vara en primitiv reflex hos flockdjur. Vem vill känna sig som en förlorare? Och om man av en eller annan anledning gör det, så skapar det ett missnöje. Då uppstår behovet av syndabock. Jag har tidigare påpekat att det då måste finnas personer, grupper, att skylla på. Då kommer de grundläggande primitiva impulserna fram.
Efter valresultatet känner Göra Greider inte längre igen sig i sitt land. Ann – Charlotte Marteus (Expressen 16 sept.) menar däremot att det är kravet på att känna igen sig i sitt land som är grunden för SD:s framgångar. Det kan ju vara en poäng, även om Greiders främlingskap är av ett annat slag en sverigedemokraternas. Han sörjer en förlorad humanism, de ett etniskt rent Sverige. Tillåt mig dock att påpeka att jag själv känner utomordentligt väl igen mig. Så svartsynt är jag.
19 sept. 22

Fjodor Dostojevskijs roman Onda andar är kanske författarens mest intressanta roman. Den är bitvis andlöst spännande. Som alla Dostojevskijs stora romaner är den outtömligt rik. Ett myller av personer och idéer. Till det yttre handlar den som tsarrysslands revolutionärer. Här finns en förfärlig destruktiv kraft. Och Dostojevskijs ville visa att dessa revolutionärer var barn av västerlandets upplysta idéer. Den godtrogna och förljugna liberalism som kännetecknat deras fäder.
Men det är en Dostojevskij- analys. Och som alltid tar en dostojevskijroman sina egna vägar. Vad är egentligen roten till det onda. Vad ligger bakom de destruktiva politiska handlingarna? Jo, ateismen. Men ateismen har sin egen problematik, kan leda till helt andra lösningar än revolution. För en av gestalterna, Kirillov, blir det i stället självmordet. Och finns det inte något som är ännu värre än ateismen. Jo, att varken vara varm eller kall. Den totala moraliska indifferensen. Att inte tro på någonting, inte ens på ateismen. För att personifiera detta måste Dostojevskij skapa den osannolike Stavrogin.
Jag skall säga att när jag nu läste om Onda andar drabbades jag av stor besvikelse. Den mest andlösa och förtätande texten saknas i min upplaga. Den som kallas Stavrogins brott eller Stavrogins bikt. Jag minns den som en kväljande klaustrofobiskt text, med en stark underliggande spänning. Och den finns alltså inte med i denna nyöversättning av Staffan Dahl från 1990. Medan man hade integrerat den i en upplaga från 1973. Förhoppningsvis på rätt ställe i romanen.
Varför integrerat? Vad är det för konstigt med denna text. Ja, den konservativa tidskrift som Dostojevskij skrev boken för ville inte trycka den. Den handlar om ett sexuellt övergrepp på ett barn. Det är en text skriven med så stark ångest att man rent av har misstänkt författaren för att själv ha gjort sig skyldig till något sådant. Men man vet ju att han som barn fick uppleva att det förekom ett sådant övergrepp på godset där han levde. Jag minns inte om han direkt bevittnade det eller om han bara såg den döda flickan. Det är säkerligen ett tillräckligt traumatiskt minne.
Berättelsen finns numera utgiven separat. Men det är onekligen bättre att läsa den på den plats i romanen där den en gång skrevs.
Stavrogin är egentligen inte någon politiskt brottsling. Han är en amoralisk människa. Och genom sin styrka och hänsynslösa opåverkbarhet tycker revolutionärerna att han vore en tillgång som ledare. Men i själva verket är han totalt indifferent. Han begår onda handlingar. Det blir mycket oklart vad som är hans drivkrafter. Det uppges att det är nyfikenhet och lust att experimentera med människor. Jag har svårt att tro på den förklaringen.
I början är det ganska harmlösa saker han gör sig skyldig till. Han tar en ståndsperson i näsan som sagt ”Mig drar man inte vid näsan”. Och släpar honom ett stycke. Och han skall tas i upptuktelse av guvernören för sitt beteende biter han denne i örat.
Men annars gifter han sig med en stackars handikappad och förkommen kvinna. Helt obegriplig varför. Men man mördar henne åt honom så att kan kan utnyttja en annan. Och han har ett förhållande med en tredje. Det är väl först genom en utelämnade texten som man förstår att han är gigantiskt ond.
Den aktive ledaren för revolutionärerna är den ormlike Pjotr Verchovjenskij. Inte heller han är besatt av några idéer. Det handlar mera om makt och en sorts devot inställning till den karismatiske Stavrogin. Han är bra på att bedra och ställa sig in, att tänka ut destruktiva planer, men känner starkt att de behöver Stavrogin som ledare. Man planerar ett mord på någon som har avfallit från rörelsen. Man misstänker denne som potentiell angivare.
Kirillov som tillhört kretsen tänker alltså ta sitt liv. Han anses mer eller mindre vriden. Och han anser att hans självmord är en frihetshandling och en handling som bevisar att Gud inte finns. Gud är nödvändig men finns inte, resonerar Kirillov. Men om Gud inte finns har Kirillov själv blivit gud. Det är Kirrilov själv som har makten över liv och död och det bevisar han genom sitt självmord. Därför är han förpliktad att ta sitt liv. Man tänker på existentialisternas tal om att människan är dömd till frihet.
Allt detta struntar naturligtvis hans gamla cyniska revolutionskamrater i. Men kanske kan man ändå ha nytta av hans självmord, tänker de. Om man kan få honom att ta på sig det mord de tänker utföra. Han skall alltså lämna efter sig en skriven lapp, där han tar på sig brottet. Och det är mycket spännande när Pjotr Verchovjenskij försöker försäkra sig om att han verkligen skriver under ett sådant dokument. Och att han sedan verkligen tar sitt liv.
Boken handlar om mycket annat. Det börjar med en satirisk berättelse om Pjotr Verchovjenskijs far. En förljugen och egoistisk liberal och hans förhållande till den kvinna han parasiterar på. Väldigt länge verkar romanen vara en uppsluppen satir. Näsdragningen och öronbitandet ingår också i denna del.
När revolutionärerna kommer in i bilden. skildras ett annat naivt par, guvernörparet, väl närmast ett borgmästarpar, som Pjotr Vechovjenskij med lätthet lurar och manipulerar.
De onda andarna lever på den den västerländskt influerade liberalismen naivitet. Detta är reaktionären Dostojevskijs bestämda mening.
16 sept. 22