Lars Westerbergs Blogg

Jag är en smula bekymrad över att samröre med Vänsterpartiet har börjat användas som en ursäkt för samröre med Sverigedemokraterna. I rättvisans namn: Har partihistorien betydelse i det ena fallet så har den det också i det andra! Och det är naturligtvis sant. Men helt analoga är inte de båda fallen. Och det är inte historien som är det verkligt intressanta. Utan om det kvarstår en del demoni här och nu.
Är det sant att Sverigedemokraterna inte är rasistiskt? Om ett parti är nationalistiskt och varma anhängare till begränsad invandring. Ja, som tillmäter frågan högsta vikt, har det som sin viktigaste fråga. Är det då rimligt att anta att det inte finns ett spår av främlingsfientlighet i detta? Har partiet en rasistisk historia blir man ju extra misstänksam. Jag avstår godhetsfullt från att anföra alla rasistiska övertramp som sverigedemokrater gjort sig skyldiga till. Det var inte majoritetslinjen och de blev omedelbart uteslutna. Inte alla förstås, Björn Söder och Richard Jomshof borde uteslutits. Men så gott som alla, om vi försöker vara välvilliga. Så numera skulle kritiken av invandringen vara icke-rasistisk? Det är i stället alla praktiska problem man tänker på. Det kan man kanske känna sig tvungen att tro om man vill samarbeta med partiet.
Men dras inte vänsterpartiet också med levande spöken? Johan Croneman hade en lång drapa i tisdagens DN (30 aug.) där han skäller på Vänsterpartiet. Med anledning av Nooshi Dadgostars medverkan i Utfrågningen i TV 1. Säger de sig inte fortfarande vara ett antikapitalistiskt parti och strävar de inte efter det klasslösa samhället? Det är mycket riktigt termer som ingår i klassisk marxism, men behöver inte ha en så sinister tolkning. Det handlar alltså om en icke marxistisk antikapitalism. Var finnes denna verkligt goda cigarr? Det förefaller mig inte logiskt orimligt att man skulle kunna vara antikapitalist utan att vara marxist. Jag känner dock inte till något sådant i sinnevärlden, kanske beroende på okunnighet. Så därför vill jag inte utesluta att det bara betyder en maximalt tyglad marknadsekonomi. Att det är ett starkt slagord som döljer en ganska beskedlig vänstersocialdemokrati. Socialism, ett ord som också används, betydde i min ungdom alltid marxism. Men nog finns det socialdemokrater som kallar sig socialister.
Det klasslösa samhället kanske numera bara betyder att man vill total ekonomisk jämlikhet. Hur realistiskt det är, kan man fråga sig. Men själv ryser jag inte av obehag ens när jag hör den förskräckliga termen ”planekonomi”. Jag finner den bara ineffektiv och begränsande. Ryser gör jag däremot inför termen ”rasism”. Nationalsocialismen är demonisk redan på idéplanet. Demonisk är egentligen inte marxismen, även om grova brott har begåtts i dess namn. Jag har svårt att tycka att Hitler var en värre skurk än kamrat Stalin. Men det är att märka att kommunismen överlevde andra världskriget. Det har funnits betydligt mildare former av kommunism sedan kamrat Stalin och samtidigt med den del likvärdiga tyranner. Medan den som är nazist är tvungen att gå tillbaka till Hitler. Och rasismen är det mest demoniska med nazismen. Delar man den med nationalsocialisterna utan att i övrigt vara nazist är man ändå illa ute.
31 aug. 22

Jag diskuterade i en blogg 15 aug. hur jag tänkte rösta i valet. Men vilken valutgång är det jag hoppas på? Här får man tänka hypotetiskt. Och det är också svårt att veta vad olika valscenarier kommer att få för resultat.
Det bästa vore en klar förlust för högeralliansen och ett katastrofval för Moderaterna. Då skulle Kristersson falla och de funnes hopp om ett förändrat moderat vägval. Då fanns det hopp om att högerliberalerna på nytt skulle ta över. Men vinner högeralliansen blir Kristersson statsminister så gott som oavsett hur mycket moderaterna backar. Och då måste man i stället hoppas på moderata framgångar och att SD blir valets stora förlorare.
Vad man skall hoppas om socialdemokraterna är mera osäkert. Man kan tycka att det vore bra om de gick tillbaka och att deras stödpartier i stället gick fram. Men en stark socialdemokrati har en viss trygghetsskapande effekt. Beroende på valutgången kan säkert nya koalitioner bli aktuella. Och då är det viktigt att socialdemokratin blir en åtråvärd samarbetspartner. Men en moderat- socialdemokratisk regering är väl just nu mindre aktuell.
Så ni ser själva hur förvirrat det är. Vart skall Centern ta vägen? Ett liberalt Moderaterna skulle inte ha någon svårighet att samarbeta med Centern. Kanske inte ”Liberalerna” heller. Och möjligtvis Miljöpartiet. Men genuint konservativa partier som SD och KD blir naturligtvis uteslutna.
Och Socialdemokratins nuvarande stödpartier? Där Vänsterpartiet och Miljöpartiet driver på åt ett håll och Centern åt ett annat. Men det gäller förstås ekonomin. I miljöfrågan kan de kanske dra åt samma håll.
30 aug. 22

Åsa Linderborg hoppas i efterordet till sin bok ”Året med 13 månader” att även den som inte håller med henne i sakfrågorna skall ha funnit en del av värde. Det är en anspråkslös förhoppning och den bekräftas rätt självklart av var och en som tagit sig fram till efterordet.
Själv har jag som bekant uppskattat Åsa Linderborg och hennes tid som kulturchef på Aftonbladet. Hon har gett sitt perspektiv på ett bra och modigt sätt. Men dagboksutsnittet gör mig betänksam.
Den skrivande Åsa Linderborg ter sig som en maskin på högvarv. Inte fullt kontrollerbar ens för henne själv. Det är bra att vara produktiv och håller artiklarna rimligt hög klass finns det inget att klaga på. Men att hon omedelbart glömmer dem efter det att hon skrivit dem, förefaller mig betänkligt. Ja, så till den grad att hon inte känner igen dem från en dag till en annan. Hur hänger en sådan personlighet ihop? Ens artiklar är ju uttryck för ens värderingar och ens värderingar förändras inte så snabbt och i grunden inte alls. Dagboken omfattar en tid då Linderborg levde under ovanlig press, visserligen, men det tycks alltid vara så för Linderborg. Och det präglar också hennes förhållande till hennes sambo. Man får ingen bild alls av honom. Deras kommunikation består i att Linderborg pratar. Han säger inget, så man undrar hur det är med den själsliga gemenskapen. Det är ingenting som Åsa Linderborg önskar, hon beklagar hans tystnad. Hon pratar om det som fyller henne, hennes arbete och artiklar, i brist på bättre. Fysisk tycks de ha ett ömsesidigt beroende.
Det som händer är att denne man lämnar henne efter ett långt samboskap. Och samtidigt kommer Benny Fredrikssons självmord. Det är mycket hårt. Det var verkligen ett självmord som drabbade. Det påverkar skuldkänslorna men inte den reella skuldfrågan. Det är drevets och artiklarnas sakinnehåll som är avgörande. Det är inte hur den som är utsatt reagerar som avgör skulden. Att somliga överreagerar får man räkna med. Det kan vara en maning till varsamhet. Men råkar man ut för att någon som man angripit tar sitt liv så är det inget man kan skaka av sig.
Det förefaller mig inte heller som om Åsa Linderborg är noga med att läsa allt som skrivs. Att någon glömmer sina egna artiklar och inte har mycket koll på andras är lite oroande. Hennes insikter i akademistriden verkar ringa.
Sedan kan man reta sig lite grann på att hennes analys av högerpopulismen är föga insiktsfull. Och att alla som inte delar hennes felaktiga analys därför bedöms som oärliga eller korkade. Främlingsfientligheten beror nämligen på nyliberalismen, enligt Åsa Linderborg. Vilket skulle betyda att i ett ekonomiskt jämlikt samhälle rasismen skulle vara så gott som utrotad. Kan hon verkligen tro på det?
Och varför väljer människor i så fall högerpopulism i stället för kommunism? Ekonomiskt missnöje bidrar naturligtvis till det allmänna missnöjet. Men varför tar det sig just detta uttryck? Det handlar om mentaliteter och moraliska val. Men Linderborgs hållning är kanske inte så konstig. Gör man en korkad analys själv så framstår den förnuftiga analysen som korkad.
Att me too-vågen innehöll en del förenklingar kan man väl påpeka. Men att det gjorde upp med ett slentrianmässigt manligt översitteri var bra.
Vad är det som hänt med Åsa Linderborg? Hennes alltid framskymtande klassolidaritet,
är den så bra egentligen? Betyder det inte att hon alltför okritiskt övertagit familjetraditioner. Och har de gamla marxistiska traditioner som präglat henne gjort henne hemlös i en värld där vänstern blivit hyperkorrekta vänsterliberaler. Det enda kvarstående dragen av gammalmarxism hos denna vänster är maktanalysen. D.v.s. att den som saknar makt automatiskt har rätt. Att tänka så är inte hyperkorrekt vänsterliberalism, det är marxistiska fantomsmärtor.
Nå, kvar står hos Linderborg att hon spårar klassförakt, när medievänstern rynkar på näsan åt högerpopulisternas konstiga kläder. Det är en rimlig förmodan. Det är faktiskt rimligt att reagera mot klassförakt också mot de som säger att Hitler bara var vicekorpral. Men man skall inte sentimentalisera översittare.
Som sagt, Åsa Linderborg, var en bra kulturchef. Och det behövs att rida spärr mot de hyperkorrekta. Kanske har striderna drivit henne för långt åt andra hållet. Hennes verksamhet som fri kolumnist har inte ökat mitt förtroende för henne.
29 aug. 22

Patrik Lundberg i DN (17 aug.) förundrar sig över att många är så upprörda på Ebba Busch när hon konstaterar att alla barn har en mamma och en pappa. Det är ju en enkel biologisk sanning och ingenting att bli upprörd över, menar Lundberg.
Gör han sig dummare än han är? Det beror ju på att ingen tror att man levererar en trivial sanning som alla känner till. Utan att mena något mera. Och mycket riktigt Ebba Busch menar att det är detta som är grunden för hennes familjeideologi. Att alla barn mår väl av att växa upp med två föräldrar, inte en, tre eller flera. Och att föräldrarna bör vara av olika kön. Det är ett tankesprång som lämnar alla självklara sanningar långt bakom sig. Hade hon nöjt sig med att konstatera en enkel biologisk sanning, hade det väl inte varit så mycket att bråka om.
Men varför går Ebba Busch i Prideparaden om hon har denna syn på homosexualitet. Det finns nog en förklaring. När det blåser liberala vindar vill man ju gärna hänga med i tidens moderna stil. Och visa att man inte är någon gammal mossig moralkonservativ. Den som tror att man är det är bara fördomsfull. Men så mörknar det och konservativa vindar börjar blåsa. Då är det kanske dags att byta fot? Man behöver inte låtsas längre utan kan skjuta fram positionerna. Som politiker måste man vara känslig för hur vinden blåser.
26 aug. 22

Vesna Precopic ( DN 16 aug.) tycks mena att om en svartskalle själv använder ordet svartskalle så bejakar hen föraktet, legitimerar och förstärker det. Men det är väl ändå en orimlig förmodan. Tvärtom tar det ju udden av det, avväpnar föraktet. Om man föraktar någon och denne själv använder den föraktfulla termen så tänker man inte: ”Äntligen har jag lyckats inpränta ett nyttigt självförakt”. Utan man inser naturligtvis att föraktet är helt verkningslöst. Man använder en term för att uttrycka sitt förakt för en minoritet och man vill påverka andra i majoritetskulturen att dela detta förakt. Men om de föraktade själva använder denna term så förlorar den sitt negativa känslovärde. Man kan inte skapa något ”vi mot dom” om alla använder termen.
Nu kan det vara själva föraktet man vill ha bort. Det är nämligen odemokratiskt att grundlöst se negativt på människor. Det är naturligtvis svårare att göra något åt. Men det dummaste en minoritetskultur kan göra är att förneka att den avviker från majoriteten. Det om något är väl att acceptera fördomarna. Tanken måste väl vara att man har rätt att vara annorlunda. Om man då kräver att ingen skall låtsas om att man är annorlunda och man själv inte vill låtsas om att man är just detta, så har man ju accepterat föreställningen att det är fel att vara annorlunda. I stället skall man ju vara stolt över att vara annorlunda. Betona och framhålla det. Det är nämligen ingen skam. Den som menar att det är det är ett skam är bara intolerant och irrationell.
Vad det handlar om är att förändra ett ords negativa känslovärde. Det kan ta lite tid men ords känslovärden förändras hela tiden. Din kränkthet är en seger för dina motståndare. Ditt neutraliserande av termen en seger för dig.
25 aug. 22