Lars Westerbergs Blogg

Klaus Mann var nobelpristagarens tragiske son. Han har skrivit två ganska märkliga böcker. Dels Vändpunkten som är en intressant och initierad rapport om ett konsekvent motstånd mot nazismen. Och med många porträtt av ledande intellektuella. Den som vill förstå denna tid bör absolut ta del av Vändpunkten. Vilket är viktigare än någonsin. Därför att jag misstänker att alla som inte anser sig vara nazister eftersom de inte vill vill införa koncentrationsläger har lätt för att känna sig orättvist brunsmetade. Nämligen så fort man i stället börjar tala om idéer och mentaliteter.
Den andra boken som jag nu för första gången läst är Mefisto. Som behandlar medlöparproblematiken. Och jag tycker boken är betydligt blekare än Vändpunkten och inte lika bra litterärt. Uppenbarligen är huvudpersonen, Hendryk Höfgen, en man utan kärna. En utpräglad narcissist. Yttre framgång är det enda som kan kompensera honom för en inre tomhet. Men han har en genuin känsla för konstnärlig kvalitet. Han kan hela tiden skilja bra konst från dålig konst. Han vet när han gör en dålig prestation som skådespelare också när han gör succé bland publik och kritiker. Han är alltså skådespelare och full av neuroser och choser.
Och från början är han kommunist. Han är någon sorts radical chick. Han är oerhört populär i Hamburg och är genom sin karismatiska personlighet skådespelarensemblens stora stjärna. Han talar gärna om den revolutionära teater han vill starta men finner det obekvämt att gå från ord till handling. Uppenbarligen vill han inte riskera sin popularitet hos den breda publiken. Han har alltså en betydande makt i Hamburg. Men han drömmer om Berlin. Och han använder sin makt till att rensa ut en stackars förkommen skådespelare som sympatiserar med den framväxande nazismen.
Han befinner sig på filminspelning i Spanien när nazisterna tar över makten. Det blir en chock för honom och han inser att han ligger illa till. Han måste få förlåtelse av de nya makthavarna och kunna fortsätta sin karriär. Vägen är att han charmar den talanglösa skådespelerska som kommer att gifta sig med en av de nya makthavarna. Självklart vet man vilka personer som är förebilder till bokens gestalter. Och den blodbesudlade och gemytlige person som blir skådespelerskans man kan man inte undgå att känna igen som Herman Göring. Han tar sig an Hendrik Höfgen, blir hans beskyddare. Höfgen blir chef för statsteatern i Berlin och får själv en betydande makt. Och det är uppenbarligen så att opportunisterna har alla fördelar under den nya regimen medan de tidiga idealistiska nazisterna har lätt att bli bittra och besvikna. Klaus Mann berättar rent av om mordet på vänsternazisten Ernst Röhm att denne då skall skall ha ropat till ledaren: Det är du som är förrädaren! Den är förmodligen inte sant. Men kan ha varit en florerande anekdot. Makten föder maktmissbruk och makten har inga ideal.
István Szabós lysande filmatisering är ett snäpp bättre än boken och genom Klaus Maria Brandauers rolltolkning är Höfgen oförglömligt gestaltad. Man ser den patologiska avundsjukan och framgångslidelsen. Men också tanken att man genom sin makt kan mildra det onda i en ond tid. I romanen är det snarare insikten att det gäller att återförsäkra sig när all furstlig makt är så bräcklig. Höfgen får en gammal kommunistkamrat benådad och låter honom återfå sitt arbete som skådespelare. Men denne fortsätter att bekämpa regimen tills han slutligen blir gripen och skjuten. För Höfgen har han väl bara förakt.
Man behöver inte ha levt i Nazityskland för att ha haft chefer som man varit beroende av. Så det kan vi alla känna igen. Integritet är någon som ständigt sätts på prov.
6 juli 22
 
Jag reser till Tyskland på en lång sommarsemester. Återkommer först måndagen 1 augusti. Glad sommar till alla läsare!

Har ni förbryllats över Elvis Presley? Det har åtminstone jag. Hans sexuella utlevelse på scenen måste ju ha stött varje moralkonservativ. Och så kommer han från bibelbältet. Han är starkt inspirerad av de svartas musik. Blues, gospel och spirituals. I det rasistiska södern. Att han också är inspirerad av country, som ofta i texterna har ett red neck – perspektiv, gör väl egentligen inte Elvis mindre kontroversiell. En livsfarlig blandning för renrasiga.
Och samtidigt denne familjebundne, i synnerhet modersbundne, blyge och artige, arbetarklassyngling. Var finns revolten här?
Och när det kommer en ny film om Elvis som hade premiär på biograferna i fredags (1 juli) där just det revolterande draget renodlas, så väcker det diskussion bland de svenska kritikerna.
Håkan Engström i Sydsvenskan påpekar att Elvis var medlem i en vit fundamentalistisk frikyrka. Visst besökte han ibland även den svarta fundamentalistiska frikyrkan och hämtade musikalisk inspiration från den. Och också på staden Memphis nöjesgata Beale Street fanns det mycket att hämta när det gällde de svartas musik. Tillägger Kristofer Vita från TT.
Men är inte Elvis övertagande av den svarta musiken någon form av apropriering? Kristofer Vita är lite grann inne på den linjen och citerar Ray Charles. ”De kallar honom the King, men kung vad då? Det är vår musik han spelade.” Och Vita påpekar hur det kan ha känts för Little Richard och Sister Rosetta Tharp när deras manér senare användes av Presley. Jo, ja. Men kan man göra något åt när någon gör något bättre eller kommersiellt framgångsrikare av det man tycker sig ha skapat. Det senare kan ju ha att göra med att man som vit inte behöver ta sig igenom någon rasistisk spärr innan man når världsberömmelse. Och är det inte troligt att den svarta musiken fick en viss avance av denna världsberömmelse. Rockens rötter var ju ingen hemlighet. Så kunde världen fjärran från Memphis få upp ögonen också för andra artister av samma tradition.
Uppenbarligen var också Elvis nixonsupporter vilket påpekas av Vita och Michael Tapper i Sydsvenskan. Så någon radikal av östkustmodell var inte Elvis Presley. Och detta påpekas alltså av en enhetlig kritikerkår.
Men det mesta av filmen tycks handla om Elvis förhållande till överste Parker. Att denne var en kvalificerad skurk är uppenbart. Det gör naturligtvis inte Elvis till någon hjälte. Eller till någon som inte är ansvarig för sina handlingar.
Men sexuellt var han en revoltör. Där väckte han verkligen anstöt. Och där stod han på sig. Han spelade ofta den farlige killen i sina filmer, asocial, med låg impulskontroll. Och det var en typ som var förbjuden frukt för gudfruktiga unga familjeflickor. Det fanns säkerligen ett tabubrott här.
Elvis representerar ett manlighetsideal som bryter mot det traditionella. Det är inte hårdhet, fasthet, utan en närgången sensualitet. Som han upphetsat spelar ut. Det måste stöta alla puritaner. Och gör att några förknippar det med homosexualitet. Helt enkelt därför att det bryter mot ett konventionellt manlighetsideal. Men även de som inte gör denna koppling ser ju det extatiska, juckandet, och den sexuella upphetsningen hos både artisten och hans publik. Här finns alltså en farlig utmaning. Det är ju framför allt den kvinnliga publiken som faller i extas.
Först när någon utmanar fördomar väcker det indignation och man förfasar sig. Och sedan vänjer man sig och så försvinner fördomarna. Eller i varje fall upphör att vara allmänna.
Elvis gillar inte the Beatles. Inte så konstigt eftersom de konkurrerade ut honom. De var antiamerikanska hippier, enligt Elvis. Och de kom med ett mer radikalt manlighetsideal. Det söta och älskansvärda, det mjuka och vänligt ironiska. Och de blev mycket förhånade för sitt långa hår. Den sensuelle älskaren är något annat än den stålhårda men trygga fadersgestalten. Men det var först med beatlesgenerationen som det fanns utrymme för ett mer jämlikt ideal.
5 juni 22

När Karin Olsson i Expressen (22 juni) tar farväl av den förträfflige Magnus Ljunggren citerar hon vad han skrivit på facebook om kultursidans historia. Alltså Expressens kultursida, är bäst att tillägga. Och här finns det saker som jag tycker inte riktigt stämmer. Bo Strömstedt stod för kunskap, must och pregnant formuleringskonst, skriver Magnus Ljunggren. Men Strömstedts efterträdare. Arne Ruth, lät för en kort period, tokvänstern ta överhand över klokvänstern.
Att Strömstedt var en unik stilist håller jag med om, även om jag kanske valt andra
adjektiv. Det fanns en suggestion i hans stil, känslostark och generös, där det kraftfulla och slående aldrig förgiftades av gul galla. Arne Ruth var genomtänkt men hade en glanslösare
stil. Men skulle han ha varit mera vänstervriden? Det var under Strömstedts tid som Anders Ehnmark och Per Olov Enqvist fick en så stark ställning att de ännu under Arne Ruths tid var så gott som oangripbara. Bo Strömstedt var då chefredaktör. Lägg därtill Lars Forsells
krumbukter, Bengt Anderberg och Sven Delblanc. Nog var de här skribenterna vänster alltid. Men kan man säga en mer individualistisk vänster. I varje fall jämfört med Aftonbladets sammansvetsade gäng. Innerspalten skrevs ju originellt nog i vi-form.
Nå, vad kan vara skälet till att den kloke Magnus Ljunggren har för sig att detta var en sorts klokare vänster? Anders Ehnmark skrev både i Norrskensflamman och Gnistan samtidigt, prosovjet och antisovjet i samma person. Det kan man tycka är klokt, mer helgarderad kan man inte vara. Men jag var aldrig imponerad av den klokheten. Och Per Olov Enqvist som citerade ordförande Mao och aldrig markerade mot marxisterna, hans uttalande om Pol Pot har ju blivit klassiskt. Dock var han aldrig, visade det sig senare, annat än vänstersocialdemokrat.
Vilka var alltså klokvänster enligt Magnus Ljunggren? Maoisterna eftersom de var
antisovjetiska? Det verkar konstigt, så vitt jag minns, tvekade Magnus Ljunggren aldrig om att Alexander Solzjenitsyn hade tvivelaktiga reaktionära åsikter. Jag fick igenom ett angrepp på Solzjenitsyn i Liberal Debatt sedan min
chefredaktör Olof Kleberg hört med rysslandskännare. Jag tog för givet att det rörde sig om Magnus Ljunggren och Lars Erik
Blomqvist. Det där hade man gärna velar ha utrett. Men nu är Magnus Ljunggren död.
Bo Strömstedt lät dock unga politiker av Per Ahlmarks-generationen uppträda på kultursidan. Ola Ullsten, Olle Wästberg, Per Ahlmark själv. Balanserade på så sätt sin sida som aldrig Karl Vennberg i Aftonbladet. Jag minns att jag reagerade mot detta. Tyckte att kultursidan skulle skrivas av författare, inte partipolitiker. Jag uppfattade det också som en eftergift för tidningsledningen. Idag är jag väl på den punkten mindre rigid och tycker inte längre att författare och kulturpersonligheter är så mycket klokare än ledarskribenter. Men på den tiden skrev både ledarskribenter och politiker tråkigare.
Och en annan punkt där jag ändrat mig är att min moraliska indignation över väderflöjlar och åsiktsbytare har mildrats. Den personliga oförvitligheten är kanske mindre intressant än förmågan till intelligenta resonemang.
4 juli 22

Situationen är förändrad. Det var bakgrunden till Sveriges skyndsamma Natoansökan. Men är det inte så att Nato - förespråkarna utgår från en världsbild som möjligen är föråldrad?
Är det alltså fortfarande adekvat att dela upp världen i två block. Ett huvudsakligen liberalt och demokratiskt och ett auktoritärt och förtryckande. Ryssland är inte längre kommunistiskt. Men lika auktoritärt och förmodligen än mer aggressivt. Så långt har jag inga invändningar. Men under kommunisttiden kunde man ju acceptera att ha en och annan auktoritär högerdiktatur i sitt i huvudsak demokratiska och liberala block. Det var ju kommunismen som stod för det verkliga hotet mot friheten. Små auktoritära högeröar hade mindre betydelse. Men är ett sådant resonemang längre möjligt?
Ty det finns ju inget kommunistiskt östblock. Det är högerpopulism som är rysk ideologi. Och högerpopulismen är stark överallt. Skulle man dela in världen i block, så är det väl mellan länder där högerpopulismen segrat och länder där man fortfarande håller den stången. Det gör analysen mycket mer komplicerad än den var förr. Vilka är de nationalistiskt auktoritära staterna? Hur står det till i Ungern och Polen? Och hur skall man karaktärisera Turkiet? Och kan det bilda grund för någon blockpolitik? Belarus är säkert en rysk lydstat. Men ryssvänligheten i Polen torde vara ringa.
Det är naturligtvis också av betydelse hur cementerat förtrycket är. Vilka möjligheter det har att störtas. Liksom hur långtgående det är. Putin sitter väl lika säkert som någonsin kommunismen. Men i andra stater kan det väl vackla mer.
Det är som under andra världskriget. Nationalismens internationalitet är begränsad. Men kaka söker maka. Förmodligen nu som då.
1 juli 22