Lars Westerbergs Blogg

Fredrik Haage i Smålandsposten (22 juni) känner en liberal isvind svepa när Liberalerna vill lägga ner religiösa friskolor. Och det är ett ganska drastiskt förslag. Man kunde tycka att för barnens skull kunde man vänta tills skoltiden är slut och under tiden inte ta in nya elever. Själv är Fredrik Haage motståndare till avskaffandet av kristendomsämnet som skedde i början av 1960-talet. Det kan man kalla en sann reaktionär. Kristendomsundervisningen borde vara ett kärnämne i alla skolor, konfessionella som icke-konfessionella, menar Haage. Kristendomen är nämligen ett kulturarv. Och det bör ingen förmenas kontakt med. Nu var väl tanken med religionsämnet att man utan mannamån skulle undervisa om alla stora religioner. Både kristna, muslimer och judar kan i princip känna sig hemma. Och agnostiker kan få värdefulla kunskaper.
Men religiösa friskolor? Att lägga ner dem måste väl betraktas som en begränsning av friheten. Stick i stäv med den klassiska liberalismen, antyder Haage. Nej, alla kloka liberaler vet att staten inte är den enda potentiella förtryckaren. Enskilda begränsar också varandras frihet. Och då får staten gripa in för att hindra denna frihetsförlust. ”Föräldrar skall inte tro att skolor är till för att förmedla kunskap om deras djupaste övertygelser”, sammanfattar Haage indignerat den liberala hållningen. Det är helt korrekt. Föräldrar har ett väldigt ideologiskt inflytande på sina barn. Det kan man inte göra så mycket åt. Men det är viktigt att barnen inte blir totalt indoktrinerade. Att det skapas möjligheter för dem att välja något annat. Skolan har ingen möjlighet till samma inflytande på det uppväxande släktet som föräldrarna. Och dessutom erbjuder inte skolan, och skall inte erbjuda, en motideologi. Men den skall informera om vad man kan välja.
Så det är ett liberalt problem med barns ofrihet. Att de indoktrineras hemma kan man, som sagt, inte göra något åt. Men att stänga in dem i skolor som förstärker denna indoktrinering är inte att tjäna frihetens sak. Det är precis det som skall förhindras. Att hindra auktoritära föräldrar från att barnen också på skoltid skall belastas med föräldrarnas övertygelser. Och inte komma i kontakt med några villoläror.
Man kan förstås säga att den icke-konfessionella skolan inte heller är fullständigt objektiv. Dels skall den ju förmedla demokratiska värderingar och då är man knappast värderingsfri. Och dels har ju en lärare rätt att vara personlig. Men eftersom personligheterna inte är ideologiskt utvalda kan man hoppas att det jämnar ut sig.
Jag tycker förstås att man inte behöver sträva efter perfektion. Hur som helst är vi våra föräldrars barn och deras djupaste övertygelse kan vi inte undgå att påverkas av. Men denna heltidsindoktrinering kan man ändå försöka undvika.
De icke-religiösa friskolorna dyrkar ingen annan Gud än Mammon. Så dem kan man vara emot av helt andra skäl.
30 juni 22

Bombi Bitt och Nick Carter från 1946 är Fritiof Nilsson, Piratens sjunde bok. Sedan kommer Vänner emellan 1955 och Flickan med bibelspråken 1959. Men den innehåller flera noveller som publicerats tidigare i bokform. Sju av tolv om jag räknar rätt. Så man får väl räkna den som en halv återkomst.
Bombi Bitt och Nick Carter lider också av att jämföras med den tidigare boken om Eli och Bombi Bitt. Den var Piratens mytomspunna debut och blev med rätta oerhört populär. Påminde den om något var det om Huckleberry Finn och Tom Sawyer. Men verksamma i Skåne. Bombi Bitt lever liksom Huck Finn utanför bygemenskapen. Huck har en alkoholiserad far, som han fruktar. Och Bombi Bitt har en mor, sannolikt prostituerad och med tvivelaktigt umgänge. Båda pojkarna lever utan kontroll och i stor frihet och beundras därför av de mer socialt anpassade barnen.
Men Bombi Bitt är en ledargestalt. Och jagpersonen Eli, är hans beundrare. Huck Finn är enkel och vidskeplig, Tom Sawyer är den fantasifulle och kreative romantikern. Som gärna vill att verkligheten skall leva upp till litteraturen. Med ibland förskräckande resultat. Ett exempel på hur fantasibegåvade intellektuella kan terrorisera det enkla bondförståndet.
Vem är då Nick Carter? Det var huvudpersonen i en bokserie som bjöd enklare underhållning. Och allvarliga män och intellektuella samhällsförbättrare bekämpade detta kulturella förfall. Piratens bok visar vilket inflytande de kunde ha på två spänningshungrande ynglingar på skånska landsbygden.
Bombi Bitt leker alltså Nick Carter. Och lägger i dagen ett betydande skarpsinne. Det bör ha förbryllat en och annan läsare. Den skånske vildmarkspojken som privatdetektiv, influerad av den kommersiella litteraturen.
Intrigen är inte helt lätt att följa. En svenskamerikan kommer till bygden. Det blir obegripligt vad en rik och mondän person har att göra på den lilla orten. Men det visar sig att han har en kusin i trakten. Han är alltså där för att göra släktforskning.
Bombi Bitt och Eli undersöker den förres mors hemliga kista, där hon förvarar mycket som hon velat ta vara på. Och får en skriven lapp som innehåller en gåta. Än så länge består handlingen mest av mystifikationer. Men där finns också en scen som påminner om Tom Sawyers äventyr. Pojkarna beger sig på natten till kyrkogården. Och kommer då att stöta på två personer som också är ute efter att undersöka gravar. Amerikanen, som har dödgrävaren till hjälp. Så det är uppenbart att Frank Heller inte är Piratens enda inspirationskälla.
Så vävs historien med berättelser om vad som tidigare hänt i bygden. Till alla trådar knyts ihop på slutet. Det är en smula för intrikat.
Piraten använder många dialektord. Men också fackuttryck från numera utdöda yrken. Hur lätt är det att förstå följande?
”Framför och över oss gick det vertikala kronhjulet av järn, fyra alnar i diameter, dess kuggar av svartnat oxelträ grep i det horisontella drevet eller muffen till stjärnhjulet vars axeltapp snurrade i en stenpanna och virvlade upp ett skimrande regn av olja. Ekrarnas skuggor svepte över spiksjuka bjälkar och våta murar och spelade i dunklet över vårt huvud, där uppe skymtade sällsamma formationer av droppsten eller ett skägg av grönbleka hängande alger: mjöl som under åren sipprat ner, filtrat samman, förmerat sig, stelnat”.
Det är inte slut med detta, det fortsätter ett bra tag så. Men någon gräns får det finnas för långa citat. Pojkarna befinner sig på något sätt under en vattenkvarn. Själv hänger jag inte alls med och förstår ingenting. Någon alldeles enkel författare är inte Fritiof Nilsson, Piraten. Vad man än, enligt Jens Liljestrand, trodde på litteraturvetenskapliga institutionen i Lund, när han befann sig där.
Men något plagiat är det knappast. Man tänker på att Piraten i företalet till Tre terminer säger att gör man sin hjälte till cyklop är det alltid en stoppnål som känner igen sig. Jag har även hört det i formen ”Om man skriver om en stoppnål är det alltid en enögd jävel, som känner igen sig”. Jag vet inte om detta är en förvrängning eller om det är en förbättring företagen av Piraten själv. Detta alltså om sambandet mellan Piratens Bombi Bitt och Nick Carter och Frank Hellers Unge Karl – Bertil von Birck, som jag tidigare diskuterat.
24 juni 22
 
Nu kommer alltså ett blogguppehåll till torsdagen 30 juni. Sedan blir det ett nytt blogguppehåll större delen av juli från 7 juli.

Man blir lite beklämd över Torbjörn Elenskys artikel i Svenska Dagbladet (22 juni). Man tänker på det gamla uttrycket ”stryka över med hartassen”. Den svenska högern var en gång högerliberal. En utopisk och från verkligheten bortseende hållning, som lätt får förödande konsekvenser. Men ändå hederlig. Nu tycks högern angripen av en röta som den hela tiden måste förneka och bagatellisera.
Låt mig citera för att ge läsarna ett uppfattning av tonen i Elenskys inlägg. ”Men visst han har varit SD politiker”, medger Elensky men tillägger blixtsnabbt ”Något som inte är olagligt”. Nej, hur skulle någon kunna tro det, SD sitter ju i riksdagen. Men vi är många, förstår Elensky, som inte finner det moraliskt. Elensky framhåller att SD är ett stort parti. Så är det. Och vi är några stycken som tycker att detta faktum är högst förfärligt. Men det har Elensky uppenbart slutat tycka. Får vi be om starka argument för att SD inte är främlingsfientligt. Eller att främlingsfientlighet varken är odemokratiskt eller fördomsfullt. Här saknar vi Torbjörn Elenskys modiga röst.
Nåja. Helt hukar inte Torbjörn Elensky. ”I en offentlighet där sådana som Karin Pettersson så länge försökt uppfostra folk, där en särskild sorts salongsvänster med fina manér och vackra ord har en oproportionerligt framträdande plats, blir folk glada av någon som inte är rädd för att hänsynslöst säga precis vad som faller honom in.”
Säga vad som faller en in bör man aldrig göra. Utan hela tiden tänka efter. Att våga säga vad man verkligen tycker, när man väl tänkt efter, är däremot prisvärt. Och vad är det för fel på fina manér? Högern skriker numera ofta om brunsmetning. Men kan man undvika att förknippa revolten mot fina manér med gatans parlament och stöveltramp. Och vad betyder ”oproportionerlig”. Anser Elensky att kulturskribenterna och ledarskribenterna på de stora tidningarna skall utses genom folkomröstning?
Nå, Torbjörn Elensky har talat med Chang Frick och funnit honom mer högerliberal än främlingsfientlig. Jag minns att jag när jag började skriva i FinansTidningen och blev chockerad över att fördomar fritt kunde framföras. Och jag insåg slutligen att marknadsliberalism inte alls garanterar liberalism på andra områden. Att den verkliga liberalismen inte är den ekonomiska. Och att man tvärtom kan ha en ganska pragmatisk inställning till ekonomin. Det är friheten på andra områden som är det väsentliga.
Det ogenomtänkta clownerna känns inte heller nödvändiga. Personer som slänger ur sig saker och ting och applåderas för att andra känner på samma sätt. Men att uttrycka en känsla kan väl vem som helst göra. Resonemang skall bäras av tankar inte av känslor.
Men att Chang Frick är trevlig tror jag säkert. Människor är människor. Det var många som träffade Hitler och tyckte att han var trevlig. Och det värsta är att de säkert hade rätt.
23 juli 22
 
Det blir en blogg på midsommarafton också. Sedan tar jag blogg paus till torsdagen 30 juni. Sedan blir det en längre bloggpaus i juli

Det nya dejtingprogrammet i TV ”Naked attraction” väcker en del reaktioner. Och det är möjligt att reaktionerna är intressantare än själva programmet. Se exempelvis Catia Hultqvist i Dagens Nyheter (20 juni).
Ty det är inget konstigt med själva programmet. Utan det har den vanliga ambitionen att väcka uppmärksamhet. Och hur väcker man den? Genom att gå över vissa gränser, genom att vara sensationellt och chockerande. Det gör ingenting att inte alla reagerar positivt. Det centrala är att så många som möjligt reagerar.
Det går alltså så till att man koncentrerar sig på den fysiska attraktionen. Till skillnad från en stark trend att koncentrera sig på det mentala. Att kanske utan att kontrahenterna har sett varandra, para ihop själsfränder. Det har länge varit en klok ambition. Här handlar det snarast om att finna kroppsfränder.
Man visar alltså bit för bit av kroppen på dejtingobjektet. Med början i genitalierna och sedan vidare mot bröstpartiet. En tittare kan reagera med avtändning eller äckel. Det förra är inte så svårt att förstå. Naturisterna, nakenbadarna, hade ju den rimliga tanken att om nakenheten skulle bli vardaglig och allmän så skulle kroppen avsexualiseras. Detta i motsats till pornografi som har det omvända målet. Den söker i stället väcka sexuell lust. Kroppsäckel är däremot lite tvivelaktigt. Alla kroppar behagar en inte. Men det man inte gillar borde i stället för äckel väcka ömhet.
Nu skiljer sig situationen från när man av misstag råkar se någon naken. TV-programmet överskrider ett tabu, vilken kan råda bot på avsexualiseringen. Vi har lärt oss att det inte är ok att titta på nakna människor och i synnerhet får man inte hänga med blicken vid könsorganet. Det är det som av dunkel anledning brukar benämnas objektivering. Så det kan väl bidra till en viss upphetsning att här överskrids detta tabu. Men bjuds det som vanligen är förbjudet.
Sedan har vi våra individuella begränsningar. Det är en av mina käpphästar att för det flesta människor är räjongen för olust mycket större än räjongen för lust. Fler sexuella beteenden väcker vår olust än de som väcker vår lust. Men här i TV handlar det bara om den nakna medmänniskan. Känner man då äckel bör man pröva sig själv. De som ställer upp på detta har valt det. Det finns alltså ingen plats för den sedvanliga pseudoindignationen. Så förfärligt att den stackars människan blir betittad! Hon är offer för patriarkatet och den manliga blicken. Den indignation som analogt gäller exponerandet av nakna män är sällan särskilt kraftig. Kan få en mumlande bisats för rättvisans skull. Så den indignationen kan man väl hoppa över här.
Så man får väl säga att TV-programmet har lyckats. Det är inte så ofta numera som smaklösheter kan få upp våra vanliga tyckare ur sin förfinade bortvändhet. Men den här gången gick det.

Hanna Fahl i Dagens Nyheter (18 juni) är mycket kategorisk när hon skriver om AI. Att tillskriva dator en själ kan inte vara något annat än projiceringar. Projiceringar som det hart när ligger i den mänskliga naturen att göra. Det är därför vi kan tycka synd om en sten eller en missbildad morot.
Jaha. Det sunda förnuftet säger att en maskin som människor har programmerat, aldrig blir bättre än sin programmering. Aldrig kan överträffa den mänskliga intelligensen. Men så vitt jag förstår har vi lärt oss att det inte förhåller sig så. Datorer kan bli mästare i schack. Tydligen är intelligensen så beskaffad att den fungerar enligt regler som en maskin följer lika lätt och möjligen lättare än en människa. Har man bara programmerat in grunderna, den grundläggande logiken, låter det sig tänkas att maskinerna är bättre på högre tänkande.
Nå, det är inte detta Hanna Fahl diskuterar. Utan naturligtvis känslor. Man behöver inte vara människa, en högt utvecklad biologisk varelse, för att vara intelligent. Men man måste vara en biologisk varelse för att kunna ha äkta känslor. Det är väl det grundantagandet som Hanna Fahl utgår från. Att man intelligensmässigt kan lära sig att fejka känslor är en annan sak. På högst trovärdigt sätt dessutom.
Vi människor har både tankar och känslor. Och känslorna ter sig mera primära. Känslorna har vi från början eller också utvecklas de tidigt. Och är ju intimt förknippade med tänkandet, tycks det mig. Kanske föds vi främst med potentialer, möjligheter att utveckla känslor och tänkande. Men tänk om det är så att tänkande skulle kunna utveckla känslor även hos icke biologiska varelser. Det verkar strida mot sunda förnuftet. Men vet vi verkligen att det är så. Den mänskliga erfarenheten innefattar ingen annan erfarenhet än att vara en biologisk varelse. Att en dators intelligens kan överträffa dess programmerare verkar ju också strida mot sunda förnuftet.
Nå, jag tror ju att Hanna Fahl har rätt. Jag ville bara väcka tanken.
21 juni 22