Lars Westerbergs Blogg

Roland Poirier Martinsson får fyra helsidor i Aftonbladet på sig för en gripande skildring av sin barndom och för en svag politisk analys. (29 maj). Fyra helsidor det är inte dåligt för en kvällstidning, det måste man ändå applådera. Hans fader var alkoholist och hustrumisshandlare och det var även hans farfar. Alltså en bra bild av det sociala arvet. För detta personliga elände bör man ha respekt. Man kan inte utifrån bedöma huruvida minnena är korrekta och den psykologiska analysen giltig. Fadern hyllas för att han en gång försvarade en kvinna mot sina plågoandar. Och det är en hyllning som ter sig lite underlig, då sagde fader själv slutade som mångårig hustrumisshandlare.
Ideologisk avfärdar Martinsson marxismen, men också något som han kallar individualismen. Syftar väl på någon sorts nyliberalism. Det må han ju göra, men han har knappast några argument för sina båda avfärdanden. Talet om klassamhälle är fel eftersom Martinsson aldrig sett det eller levt i det. Men ojämlikheten är påfallande, det är precis den som Martinsson beskriver. Det är alltså marxisternas sätt att analysera den som är fel. Men man kan ju inte leva i en analysmetod. Och man kan ju inte se den. Det är de teoretiska redskap man använder för att analysera det man ser. Om en analys är felaktig får man visa på dess teoretiska brister.
Människan är inte determinerad menar Martinsson. Men vänder sig också mot dem som tror att en människa kan allt vad hon vill. Det kan vara så att han liksom jag varken tror att allt beror på samhälle och sociala omständigheter eller att människan är helt oberoende av omständigheterna. Man kan verkligen ha högst olika förutsättningar. Men hans förnekande av de båda ismerna får aldrig explicit förklaringen att sanningen ligger någonstans mitt emellan. Man märker bara att han med hetta avfärdar båda. Och den skakande barndomsskildringen kan möjligen användas mot nyliberalismen men knappast mot marxismen.
Efter detta avfärdande av två ideologier bekänner han sig till en tredje: konservatismen. Som för honom är hållningen: Att det går åt helvete. Konservatism skulle alltså var liktydigt med pessimism. Konservativa brukar vidgå ett inslag av skepticism och pessimism i sin ideologi. Men att detta vore en huvudsak eller rent av konservatismens enda värdering är det få som skulle mena. Man kan tycka att detta väl harmonierar med hans eländesskildring av barndomen men det är i så fall en väl anekdotisk bevisföring. Att livet kan vara ett helvete för några vet vi. Men därifrån till slutsatsen att allt är ett helvete är steget långt.
Eftersom Martinsson avfärdar både marxism och nyliberalism känns det som om en mittenhållning vore den adekvata slutsatsen. Man tror på frihet, människan är inte totalt determinerad. Ojämlikhet är inte heller bra, måste bekämpas åtminstone i dess extrema former. Klassisk socialdemokrati med saltsjöbadsanda, alltså. Eller vänsterliberalism. Pessimismen är ingen ideologi, mer av en livskänsla.
31 maj 22

Jag läser nu om mina Frank Heller-böcker i kronologisk ordning. Och tänker skriva om dem. Jag gjorde ju samma sak med P. G. Wodehouse men slutade skriva om dem på grund av de kommentarer jag mötte på bloggen. Det har jag sedermera ångrat. Min motivering var att man kan fortsätta att skriva om stor litteratur även om den inte väcker någon entusiasm, det smala har alltid sitt värde. Men att skriva om underhållningslitteratur för dem som inte finner det underhållande?
Men det finns inte ens i det fallet något skäl att anpassa sig till sin läsekrets. Mitt samtal har inga ambitioner att bli älskat av alla. Man skriver om det man finner i någon mening roligt eller viktigt och låter den som vill läsa eller låta bli. Eller läsa och ge uttryck för sitt missnöje. De som kommenterar är förhoppningsvis bara en del av läsekretsen, vad de andra tänker vet man inte. Och läsekretsen är inte någon fast materia. Genom sina ämnesval kan man stöta bort vissa läsare, men också vinna nya. Så det är bara att framhärda.
Jag har läst och kommenterat I hasardens huvudstad och Herr Collins affärer i London. Och är nu framme vid Frank Hellers kanske mest kända bok Storhertigens finanser. Som kom ut 1915.
Jag har tidigare känt mig väldigt främmande för den. Sannolik för mitt ointresse för finanser. Nu ser jag att det är en roande, omväxlande och lysande bok. Väl värd sitt rykte. Hellers debut var väl lite trevande, men de två efterföljande böckerna motiverar ett kraftigt genombrott. Det skall bli intressant att se om jag tycker att hans därefter höga produktionstakt går ut över kvaliteten.
För en gångs skull känner jag mig obenägen att berätta handlingen. Det behöver man aldrig vara rädd för när det gäller klassiker eller verkligt vägande böcker. En bra bok behöver inte läsarens överraskning. Däremot kan man i efterhand beundra överraskningseffekterna. Det blir en kvalitet i verkets konstruktion.
Storhertigens finanser har en vindlande handling med hela tiden nya oväntade händelser. Den blickar också tillbaka på episoder i Herr Collins affärer i London. Två personer från den boken dyker upp, liksom naturligtvis hjälten Filip Collin. Filip Collin är ingen övermänniska. Han chansar ofta vilket kan leda till förödande misstag. Men han är alltid djärv och uppslagsrik. Och han har tur och skicklighet. Han är en gammaldags gentleman. Det saknas inte actionscener. Men han förblir alltid välartikulerad.
Storhertigens finanser är en klassiker på samma sätt som Pettersson och Bendel. Den senare har ju ett tvivelaktigt rykte som förstärktes av en filmatisering. På liknande sätt är Affären Costa Negra av Gustaf Janson en klassiker som Storhertigens finanser ofta förväxlas med. Gustaf Jansson är en underhållningsförfattare, som var far till en annan underhållningsförfattare. Djursholms besjungare Gösta Gustaf - Janson.
Och hur är det med antisemitismen i Storhertigens finanser? Det finns en judisk skurk men också en tysk skurk. Båda två är präglade av Frank Hellers nationalfördomar. Frank Heller tyckte inte om tyskar vid den här tiden. Dessutom finns det en judisk person som är vän med Filip Collin och som skildras positivt. Men även här behäftade med vederbörliga fördomar. Och Filip Collin är medveten om sin svenskhet. Men vet också att han som mångårig landsflyktig knappast längre är representativ. Dessutom är han till häften fransman. Är han svensk så är han en synnerligen internationell svensk.
Läs gärna denna roman. Men man får nog inte vara alltför modern i sin smak för att uppskatta den till fullo.
30 maj 22

Jag är mycket intresserad av att minnas. Många minnen är klara, fasta, ofta upprepade. De kan naturligtvis också vara lätt förvanskade. De har fastnat i en form och ju längre de har haft sin form desto svårare blir det att tänka sig att de kan vara på minsta sätt felaktiga. Sedan har man ju många latenta minnen, man har aldrig direkt tänkt på dem. Men när någon påminner en har man ingen svårighet att minnas dem.
Men vad som verkligen fascinerar en är madeleinekake- upplevelsen. Plötsligt väcker ett vinddrag, ett vårljus, en doft, något obestämt hos en. Man vet att det påminner en om någonting, men det förblir väsenslöst. Melodier förknippade med en viss period av ens liv kan också ha den funktionen. Bara ibland kan det väcka verkliga minnen. Minnen som är svåra att få fram, det är ju dem som man så hett åtrår. Därför att de tillför något nytt till det liv man lever idag. Det är det man hoppas på när man uppsöker sina barndomsmiljöer. Och genom att tänka i nya banor. Det här har jag alltid tyckt vara ointressant. Men genom att kartlägga det ointressanta kan intressanta minnen väckas.
Ibland handlar det om att man vill återuppväcka en känsla av magi och fascination som man hade som barn. Vi har alla varit med om att stora, fascinerande läsupplevelser man hade i barndomen, ter sig betydligt torftigare när man som vuxen återvänder till boken. Det var inte så mycket boken man längtade efter utan efter upplevelsen. Att den tillförde en något nytt, att den öppnade en värld. Det kan man aldrig återupprepa. Den världen är sedan länge öppnad.
Jag älskade att gå på bio. Jag minns ilningen som genomfor en när ridån gick upp. Och hur totalt man gick upp i handlingen. Man var försatt till en alternativ värld, en fantasivärld. Att gå ut efter föreställningens slut var att komma åter till en grå verklighet. Hur hittar man tillbaka till den magin?
Jag känner människor med dåligt minne. Det finns ett gott skäl till att barn inte är nostalgiska. Jag var nostalgisk redan som barn, vilket jag finner något monstruöst. Men det förklarar mycket av mitt idiot savant - minne. Barn tycker inte om att minnas därför att de befinner sig i utveckling. Det är förknippat med skam att vara barnslig. Därför har lämnade stadier något olustigt över sig. Man vill helt enkelt inte påminna sig om hur det var att vara liten. Ändå är ju jagkänslan stark. Det finns människor som ännu som vuxna tycker det är pinsamt att höra berättelser om hur de gjort bort sig som barn. Men som bekant minns man genom att ofta tänka tillbaka på föregående upplevelser. Svåra blamager kan naturligtvis plåga en hela livet och stanna i minnet av det skälet. Man minns fast man vill glömma. Därför att skammen är en så stark känsla.
Men vissa människor föredrar att leva i nuet. Eller titta framåt. Och minns man gemensamma upplevelser med en sådan människa är det inte säkert att hen finner det så roligt. Det är alltid roligare att kommunicera när man har något likvärdigt att komma med.
Jag minns många av min fars berättelser från sin barndom och ungdom. Det öppnar mot gamla tider, en historielärare som en gång hade träffat Bismarck. Ett tärningsspel med verser som byggde på stockholmsolympiaden 1912. Och en av mina söner minns alla mina egna berättelser. Levande muntlig tradition.
27 maj 22

Erik Helmerson i Dagens Nyheter (21 maj) raljerar över att Göran Greider kallar sig dissident. Greider är inte förföljd eller marginaliserad. Det tror jag inte heller att Greider vill påstå. Däremot vill han väl säga att han känner ett växande främlingskap inför majoritetens värderingar. En sådant främlingskap kan man väl få känna och yttra utan att direkt jämföra sig med de verkligt förföljda. Han påstår ju själv att det är halvt på skämt. Det är ju trots allt inte odemokratiskt att tycka annorlunda än majoriteten. Det är väl tvärtom demokrati att man får tycka och tänka hur annorlunda som helst. Att det kan medföra en isande ensamhet om man har den läggningen är inte obegripligt.
Och det är nog extra smärtsamt för gamla vänstermänniskor. Jag minns en tid när ett vanligt led i resonemanget när någon ville övertyga var att: Det är vi alla egentligen överens om! Det gällde ofta dåtidens politiska korrekthet inklusive marxismen. Då är det inte konstigt att en gammal välvillig vänsterman känner en rysning över att vara den som inte är överens. Van att tala i en åtminstone förment majoritets namn där man välvilligt inkluderar alla andra. Om någon tror sig tänka annorlunda måste det bero på ett rent missförstånd.
Göra Greider är inte förföljd. Och hans position är stark. Och han förekommer i hart när alla sammanhang. Men Erik Helmerson bortser från att just detta kan vara ett tecken på hans ensamhet i opinionsklimatet. Det där är ju bara Göran Greider som tycker numera, tänker programledare och redaktörer. Då får vi ta med honom i den här debatten också.
26 maj 22

Jag läser en kortintervju med Ulrika Knutson av Göran Sterner i Upsala Nya (21 maj). Hon skall tala på Sven Delblanc-sällskapet under rubriken ”Hur död är Delblanc?” Och menar att Delblanc är bortglömd och hävdar att det är ett öde som ofta drabbar författare som varit mycket hyllade under sin livstid. Så Ulrika Knutson utstrålar en högst måttlig entusiasm.
Det är korrekt att säga att Delblanc är bortglömd. Men är han rättvis bortglömd? Han skriver under ett starkt känslotryck. Och det är gestaltat på ett språk som är helt makalöst. Man kan läsa stycken av Delblanc som tar andan ur en.
Den kombinationen av ett gripande innehåll och suverän gestaltning finner man väl endast i svensk litteratur hos Selma Lagerlöf. Och detta säger jag i fullt medvetande om att Lars Lönnroth och Sven Delblanc sågade henne i sin litteraturhistoria.
Det är svårt att stå ut med Delblanc för att han är så mörk. Hävdar Ulrika Knutson vidare. Det kan vara riktigt att det kan stå i vägen för en riktigt bred popularitet. Men mörkrets barn är inte så få, de finns mitt ibland oss. Och framför allt tycker jag inte kritiker skall vara mörkrädda. De påminner mig om Ingemar Hedenius kritik av Samuel Beckett och Birgitta Trotzig. När man går till den stora litteraturen skall man inte vara beskäftig. Det är obilligt att bara se till det nyttiga och praktiska.
Men man kan naturligtvis fri från tidens provinsialism fundera över vilka författare som ännu uppskattas av den nutida publiken. Och då är man inte skyldig att ge samtiden rätt. Har sinnet för litterära kvaliteter försvagats? Hör man längre vad som är stilistiskt suveränt? Ibland får jag den ruskiga förnimmelsen av att det i litterära sammanhang börjar likna som om musik skulle bedömas av omusikaliska. Tyvärr har man fått för sig att det bara är frågan om tycke och smak. Man skulle lika gärna kunna hävda att musikalitet inte finns. Litteratur är så mycket mer än ordmusik. Men det är just om ordmusik jag talar. Och precis som i bildkonst och tonkonst handlar det inte bara om skönhet utan också om uttrycksfullhet.
Så jag tycker att Delblanc förtjänar att leva. Om han dödförklaras eller inte bryr jag mig inte om.
25 maj 22