Lars Westerbergs Blogg

Jag besöker fakirensällskapet. Den här gången utlovar man en verklig sensation. Man har hittat en ny och okänd text av fakiren. Attributionen är visserligen en smula osäker. Det bekymrar åtminstone inte mig. När man forskar om en övermänniska får man inte vara småaktig.
När jag hörde detta tänkte jag att det måste finnas mängder med artiklar i dåtida svensk skämtpress som möjligen, kanske rentav troligen, kan vara skrivna av Fakiren. Men som aldrig har kommit i bokform. Just på grund av den osäkra attributionen. Här finns alltså en förmodad fyndgruva som någon energisk forskare borde ta sig an. Ty vad spelar det egentligen för roll vem som är upphovsman? Det är ju textens rolighet som är det väsentliga. Ett kapitel i en av fakirens klassiska böcker ”Envar sin egen professor” är författat av John Wigforss. Att återpublicera några fakiriska texter ur svensk skämtpress vore en välgärning. Någon större risk att han blir förväxlad med Albert Engström föreligger inte. Om någon kan skriva så bra att han kan förväxlas med Fakiren är det skäl nog att trycka.
Men den nyupptäckta texten visar sig vara något helt annat. Man har hittat den i Farhult. Där bodde Fakirens morbror Janne Wallengren och där firades en del familjebegivenheter. Som stimulerade en uppenbart kreativ familj till lysande improvisationer. En släkting har fått överta en stor mängd gamla manuskript. Jag erinrar om att Fakirens mycket rolige kusin Waldemar Bülow ingick i släkten. Men annars visar sig också för mig okända släktingar kunna leverera betydande oneliners.
Presentatören Krister Pettersson gör intryck av att vara något obekväm. Han känner sig främmande för den lundensiska miljön. Han är bara en släkting vars barn tagit sig namnet Wallengren. Om det är hans hustrus släkt eller hans moders berättar han inte. Nå, det har fått honom att intressera sig för Wallengren – släkten. Det är därför han sitter på dessa intressanta dokument.
Sannolikt är författaren till detta manus en ung Axel Wallengren. Alltså innan han blev Fakir. Dock man blir inte övermänniska, man föds som det. Det finns typiska fakirdrag i texten, Fredrik Tersmeden har ingen svårighet att se dem. Jag kan, sedan jag fått dem påpekade, bara instämma.
Är det roligt? Är den diktparodi som den unge Wallengren, på höjden av sin tids bildning, gör sig skyldig till, på hela den hittillsvarande litteraturen, en träffande parodi? Tja, kanske inte så träffande, man har som ung vanligen läst mindre, än man senare skulle göra. Det tar tid att läsa varenda bok. Men det är roligt. Alla studentspexare vet att anakronismer kan vara lika roliga som parodier. Den torra vetenskapens lärdomsuppvisningar är något annat än komik och oväntade infall.
Tryck detta manus! Och gärna även det som kan letas fram i dåtida svensk skämtpress.
29 april 22

”Någonting förlöses inom mig när jag läser Anna Björklunds essäbok ´Kvinnomanualen`. Plötsligt vågar jag, tyst för mig själv, viska orden jag burit inom mig så länge: ´Jag älskar kvinnorna`.
Det är John Sjögren i Svenska Dagbladet som blir så här glad (26 april). Och bekräftar vad vi likhetsfeminister alltid sagt. Skillnaderna är inte biologiska. När en manlig konservativ möter en kvinnlig konservativ har de inga svårigheter att förstå varandra.
John Sjögren älskar nämligen moderligheten. Det var därför han gick från frikyrklig till katolik. Nu påpekar Anna Björklund att hela kristendomens grundbudskap är stulet från moderligheten. ”Att visa tålamod, vända andra kinden till och offra sig egen omedelbara njutning utan någon självklar betalning i detta liv”. Nu kan man undra varför en religion med en så moderlig frälsare behöver komplettera med en gudsmoder.
Sjögren avslutar med att säga: ”Maskulinitet och femininitet är inte i första hand knutet till biologisk kön, utan två metafysiska principer som genomströmmar allt som existerar”. När dessa principer förenas uppstår harmoni. ”Den sammansmältningen innesluter såväl skapandets hemlighet som skapelsens gåva. Det stora mysteriet”. Jodå.
Som sekulariserad har jag alltid tyckt att man kan ta det bästa ur den kvinnliga traditionen och det bästa ur den manliga. Så har man en bra människoroll. Och jag ser inget mysterium i detta.
Men Anna Björlund verkar lite konservativare än John Sjögren. Hon vill nog till skillnad från Sjögren se kvinnlighet och manlighet förankrade i det biologiska könet. Det är inte bara två hållningar, det som Sjögren kallar metafysiska principer, eftersom han har behov av att uppfatta tillvaron andligt, utan biologiskt förankrade storheter. Så Björklund går en smula längre än vad Sjögren är beredd att göra. När hon finner det manligt att inte befatta sig med en tvättmaskin reagerar Sjögren. Män kan vika tvätt, diska, städa och laga mat, slår Sjögren fast. Så pass modern är han.
Men det är nog inte så klokt att sätta kvinnan på piedestal och förvänta sig att hon skall leva upp till högstämda manliga bilder av moderlighet. Det skapar stora risker för besvikelser. När jag levde med min tonårsidol August Strindberg, såg jag i detta grunden till hans misogyni.
Och jag tyckte alltid det låg något i den feministiska repliken: Stick i väg! Jag är inte din morsa. Den kvinnokärlek som Sjögren lägger i dagen är något tveeggad.
28 april 22

Bo Rothstein föreslår i Expressen (25 april) att man skall förbjuda bokbränning generellt. Det finner jag vara ett smått genialt förslag. Då slipper man alls dra in hädelse och helighet. Utan kan värna bokens frihet.
Susanne Nyström i Dagens Nyheter (26 april) är emellertid inte överens. Rothstein har fel slår hon fast. Förbjuder man brännande av böcker kunde man lika gärna förbjuda brännande av till exempel flaggor. Det finns ingen gräns för vad man kunde förbjuda. Det är riktigt, all lagstiftning är en värdering. Men det är något särskilt med böcker. Det är inte nödvändigtvis en åsiktsyttring men i varje fall en livsyttring. Någon har velat uttrycka något med denna bok. Detta uttryck får man naturligtvis ogilla och demonstrera mot. Man kan naturligtvis ogilla något utan att vilja förbjuda det. Men det är rimligt att tolka en bränning inte bara som ett ogillande utan som en vilja att förinta. Man ogillar inte bara yttringen utan också friheten att framföra den. Att böcker inte kan brännas blir ett försvar för yttrandefriheten.
Nyströms andra argument är att man måste få bränna ABC- böcker som protest mot en skola. Eller mot dagens utbildningspolitik. Så ologisk kan väl knappast någon vara. Det förefaller vara ett både dumt och långsökt sätt att protestera. Att bränna en bok i syfte att hylla den. Vill man ha mer kunskaper kan man väl inte symboliskt förinta kunskaper. Man kan bränna Pippi Långstrump för att protestera mot att Astrid Lindgren aldrig fick nobelpriset, enligt Nyström. Det är något krokigt med detta tänkande.
Nej, jag tror i stället att min gamle dödsfiende hittat Columbi ägg. Lyssna på honom.
27 april 22

Det anses fint att citera. Det hade jag inte klart för mig i min ungdom. Jag diskuterade Björnstjerne Björnson med en flicka jag tyckte om och citerade till belysning skalden själv, som bekräftade vad vi tillskrivit honom. ”Vad du kan”, sa flickan och jag blev ytterligt häpen och fann repliken absurd. Hon såg det tydligen som en form av manlig självhävdelse, som hon borde bejaka för att vara snäll. Överhuvudtaget tycker jag inte att goda minneskunskaper är något att berömma. Det är ju en papegojförmåga.
Själv är jag uppvuxen med en citerande fader och har alltid satt det i samband med ett pekoralt beteende. Han citerade känslostarkt nationalistiska och konservativa diktare och ibland gjorde känslorna att han snubblade på orden. Det enda jag uppskattade var de humoristiska citat, Wodehouse, Frank Heller, Nils Hasselskog, som han någon gång anförde. Jag tänkte att det var utmärkt att vara så observant på enskilda formuleringar. Jag har märkt att inte alla litteraturläsare bryr sig om sådant. Jag har haft mycket glädje av det arvet, det är en utmärkt bakgrund för en kåsör från Lund.
Men många människor är faktiskt stolta över att kunna citera ur den klassiska litteraturen. Det var hon och inte jag som visste något om människan.
Nu klagar Peter Kadhammar i Aftonbladet (20 april) på att det gått inflation i människors citerande av Astrid Lindgren. Det är bara Astrid Lindgren som gäller och de banalaste citat upphöjs till djup visdom. Det är ju riktigt. Men alla har faktisk läst Astrid Lindgren och har ett förhållande till henne. Man kan alltså citera henne utan att verka sobbistisk. Repliken ”Vad du kan” slipper man. Och i dessa kulturförfallets dagar är det skönt att det finns en författare som ingår i det gemensamma bildningsarvet. Annars är det mest strömmade TV-serier, som alla känner till (utom den eländiga person som skriver dessa rader). Och en del poptexter. Men också detta kan bli lite nischat. När jag läser Fredrik Stage i Dagens Nyheter har han fullt med referenser som jag inte känner till. Det bör vara honom obetaget, han delar dem säkert med många läsare. De läsare för vilka han skriver förmodligen.
Att nationen tryggar sig till en klok och föga fanatisk äldre kvinna är faktiskt inte så dumt.
Det är bättre än de som var idoler i min ungdom: Mao och Castro och Jan Myrdal. Och alla är inte så bildade att de kan citera något annat. Och fördelen är ju att de verkligen bottnar, när de citerar Astrid Lindgren. Klassiska citat riskerar ju alltid att bli felanvända och givna utan eftertanke. Gullbergs ”Människors möte” citeras ofta vid vilket möte som helst. Det är ett gott skäl att citera just Astrid Lindgren. Ett dåligt är att göra det för att inte verka onödigt bildad.
26 april 22

Jag citerar Ebba Busch. ”Vi har minst 100 skadade poliser och den stora frågan som borde ställas är: Varför har vi inte minst hundra skadade islamister, hundra skadade kriminella, hundra skadade upprorsmakare”. Man förundrar sig över att en vuxen människa kan resonera så barnsligt. Det är som ett litet barn som vill ha rättvisa. Här finns ett allvarligt samhällsproblem och så resonerar man som om det gällde en tävlan mellan två lag. Och att gangsters och ordningens upprätthållare skulle kunna betraktas som likvärdiga. Varför skall brottslingar få vara besinningslösa mördare när inte samhället får vara det? Och det groteska i att överhuvudtaget finna det gott att människor dör och skadas. Att utsläckande av människoliv och allvarliga skador skulle vara acceptabelt om det bara kunde betraktas som ett rättvist straff. Om inte hela resonemanget var så infantilt skulle man kunna ifrågasätta Ebba Busch människosyn. Men hon har uppenbart inte vuxit ur docksängen.
Nu kan naturligtvis poängen vara att nu krävs hårdare tag. Polisen borde ha skjutit skarpt. Sådana populistiska förenklingar kan nog gå hem i stugorna. Många kritiker av Ebba Busch har uppehållit sig vid detta. Men det är ju bara den vanliga auktoritära och insiktslösa råheten. Det är naiviteten i resonemanget som gör Busch unik. När man själv regredierar till docknivå så kommer man ha svårt att framstå som den vuxne i rummet. Det finns en betydande risk att också de som gärna vill ha hårda tag och är bekymrade över bråk och kravaller drar öronen åt sig när det sänker sig till denna småbarnsnivå. Kan man rösta på en sådan partiledare utan att göra bort sig?
25 april 22