Lars Westerbergs Blogg

Frank Heller-sällskapet kan man inte berömma nog. Varje år kommer det en intresseväckande årsskrift. Och därutöver har man producerat ett flertal intressanta böcker om Frank Heller. Sällan har en bortglömd författare varit mindre bortglömd.
Den senaste årsskriften heter Om Frank Heller. Det är bra, någon gång kan man kosta på sig att inte vara tematisk, inriktad på en enskild aspekt av författarskapet. Dag Hedman skriver om Frank Hellers humor, Frank Heller och politiken, Frank Hellers detektivromaner. Och så det som kanske är höjdpunkten. Ett porträtt av Frank Hellers vän, Sam Ask. Wilhelm Engström skriver om Frank Heller och psykoanalysen. Det är en hel del som man inte vill missa.
Däremot hade man väl kunnat avstå från Frank Hellers porträtt av Edvard Persson. Här var det väl en glad tidskriftsredaktör som 1945 tänkte att man skulle pröva något oväntat. Man låter någon skriva om det han inte tidigare visat något intresse för. Och hoppas att verkligheten skall visa nya sidor om experimentet lyckas. Men som regel fungerar det inte. Och kanske är de avslutande artiklarna inte heller så intressanta.
Wilhelm Engström bekänner i sitt förord att han aldrig identifierat sig med att vara uppsaliensare. Och det förstår man. En uppsaliensare är en svensk akademiker. Vem är stolt över att vara svensk? Det är chauvinistiskt. Och vem är stolt över att vara akademiker? Det är snobbistiskt. Det är väl mest när man kommer i kontakt med lundensare som det blir viktigt att vara uppsaliensare. En lundensare är en svensk akademiker, men också något mer. En akademiker geografiskt fjärran från den centralistiska huvudstaden. Viktigare förr när geografin spelade större roll. Det har skapat språk och traditioner av en viss unicitet. Därför blir identiteten viktig.
Frank Heller och politiken är ett känsligt ämne. Men Dag Hedmans redogörelse tycks ha den underliggande ambitionen att tolkningen skall skapa avstånd mot Nazityskland. Intressantare är kanske att fastställa vad för sorts konservativ Frank Heller är. Det finns en del motsägelser här. Att Frank Heller var mer antikommunist än antinazist är uppenbart. Det var den anständiga högern rätt allmänt vid den här tiden. Dag Hedman talar om Frank Hellers varma religiositet. Men han började ju sitt liv som ”småstadsmefistofeles” och var tvungen att bli författare på grund av sina bedrägerier. Och Hedman citerar själv i sin bok Eleganta eskapader att Frank Heller var beredd att prisa Hitler bara hans inkomster i Nazityskland växte. Det gör honom inte till nazist men vittnar ju om en visst cynisk nihilism.
Det är riktigt att Frank Heller hämtade sin stil från den franska litteraturen. Den Anatol Franceska elegansen. Och Heller var fil.dr. i engelska och Kipling var en favoritförfattare. Men vad tänkte vad han om Tyskland när detta land under andra världskriget stod på höjden av sin makt ? Mussolini fördrog han så vitt jag förstår länge med jämnmod (se min blogg 22 maj 2020). Att precisera allt detta återstår.
Sam Ask tycker jag behandlas en smula styvmoderligt. Curt Weibull får avsluta med några ord om att Sam Ask är överskattad. Själv vet jag inget större än när myten blir mer lysande än personen. Så romantisk är jag. Och det bör också påpekas att det är skilda ting att vara en stor författare och att vara en lysande muntlig berättare. Det senare är inte ett monument varaktigare än kopparn utan alltid beroende att stunden, med dess magi och inspiration. Det muntliga berättandet är aldrig slutgiltigt och ger man inte impulser till eget författarskap kan men ge det åt andras. Och det är naturligtvis stort nog att vara ett original vars bild stora författare kan göra oförglömlig.
Thomas Ancker heter Sam Ask hos Piraten. Hos Frank Heller heter han mångahanda. Kan dyka upp under vilket namn som helst. Han är också tecknad på friare hand. Porträttet behöver inte till alla delar stämma med förlagan. Men kropp och karaktär gör att det ändå är omisskännligt.
Vidare har jag i denna skrift lärt mig att Frank Hellers bror Unkas förlorade sin arm genom ett vådaskott i barndomen. Jag har på annat ställe läst att det berodde på att han med sin hand krossade ett glas och därefter vanskötte såret. Jag undrar var jag har det ifrån. Anders Steens memoarer? För det kan väl inte vara Sten Broman eller Åke Ohlmarks som berättar det? Jo, efter omsorgsfullt kontrollerande visar det sig vara Ohlmarks Doktor i Lund. Det förklarar uppgiftens ovederhäftighet.
Nå, det jag vidare lär mig av årsskriften är att Piratens Bombi Bitt och Nick Carter till vissa delar närmast är ett plagiat på Unge Karl- Bertil von Birck. Och det originella förnamnet erinrar ju om Tage Danielssons julberättelse. Boken gick i en radiodramatisering när Tage Danielsson var barn.
31 mars 22

”Här kan ligga en stor spaning begravd” skriver Andrev Walden i söndagens DN (27 mars). Det är i och för sig en rätt anmärkningsvärd formulering. Hur han man begrava en spaning? Men det som slår en när man läser artikeln är att om Walden verkligen ville komma på något stort så borde han spana i spegeln.
Han ägnar i inledningen stort utrymme åt rätten att tala om fredens små bekymmer när det rasar ett stort krig. Men övertygar sig själv om att det faktiskt är tillåtet. Och däri har han så klart rätt, motsatsen vore en absurd moralism.
Nå, den samtidstendens han tycker sig skönja är bruket att hålla mobilen påslagen, som en smörgås framför munnen, säger han, så omgivningen hör båda rösterna i mobildialogen. Detta är ett vedervärdigt beteende, säger han. Åtminstone för oss som betraktar hänsyn som en av det offentliga rummets dygder.
Själv hatar jag mobiler. Men vi har vant oss vid att människor pratar i mobiler. I tid och otid. Man ser stora fördelar med att alla är nåbara överallt. Det offentliga livet bygger liksom på det. Att man nu tvingas höra två röster i stället för en torde vara en marginell förändring.
Men den stora och upprörande samtidstendensen ät ju att hänsyn alltid anses trumfa frihet. I min ungdom sa vi i Liberala Klubben att vi kämpade för ett samhälle med vidgade toleransramar. Numera tycks alla kämpa för ett samhälle med krympande toleransramar. Det började kanske med rökarna. Som i förnuftets och överkänslighetens namn drevs bort. Människor störde sig på deras lukt.
Vi har hamnat i en hänsynslös kollektivism där medborgarna har rätt att begränsa varandra. Att inskränka andras frihet är en dygd. För mig ter sig detta som den alltmer omfattande och farliga samhällstendensen. Allt mindre av frihet tolereras.
30 mars 22

Ibland händer det spännande saker. Malmö Opera gör en opera på en novell av Birgitta Trotzig. Novellen är På andra sidan havet ur samlingen Dubbelheten från 1998. Hustrun, Christina Bergil, har doktorerat på Birgitta Trotzig. Så för oss är det högintressant.
Jag behöver väl knappast förklara mitt eget intresse för författarskapet. Innan jag träffade Christina hade jag bara läst Ett landskap och en del recensioner av Trotzig i Aftonbladet som jag fann svårbegripliga och på något sätt oviga. Christina var mycket trotzigintresserad redan då så jag läste ett och annat av Trotzig. Och såg att det var ett märkligt och viktigt författarskap. Efter sju år som präst i Alingsås beslöt Christina att doktorera. Vilket innebar ett återvändande till Lund. Och det är självklart att jag sedan läste allt av Trotzig och tog del av den framväxande avhandlingen.
Nå häromveckan gick vi och lyssnade på ett samtal om den kommande föreställningen. Med kompositör, Catharina Backman och librettist, Maria Sundqvist. Och en moderator, Tor Billgren, och en bibliotekarie, Corina Kläpp.
Det var spännande. Och det var inte alltid man som åhörare var överens med panelen om de litterära tolkningarna. Hur man gör ett libretto på en text som saknar dialog och hur förvandlar man detta till musik? Där får jag mest lyssna och försöka förstå.
Det finns något av allkonstverk i Trotzigs texter. Att det väldigt mycket handlar om bilder är uppenbart. Men det är naturligtvis en musikalisk stil om man inte tänker alltför traditionellt när det gäller musik. Trotzig är självklart modernist. Det kränger och bågnar, disharmonin finns både innehållsligt och språkligt. En lyhörd musiker kan säkert skapa något intressant av detta och Catharina Backman verkar ha den lyhördheten. Och naturligtvis måste man berätta i dialog och händelser, genom att sjunga och visa. Om en berättelse skall stå på scenen.
Men invändningarna mot texttolkningen? Ja, det handlar om två mjölksystrar av vilka den ena är ett hittebarn. I det gamla Tsarryssland. När mamman just ha fått ett barn upphittas en övergiven flicka som läggs vid samma bröst. Flickorna växer alltså upp som tvillingar och blir djupt förbundna. Sedan skils de åt av omständigheterna. På grund av familjens fattigdom måste det ena barnet lämnas bort. Och modern väljer då att avstå från sitt biologiska barn, därför att hon kommer att få det bättre hos en rik familj.
Man talade hos panelen om hur mycket systrarna älskade varandra. Och hur mycket de saknade varandra efter skilsmässan. Men det gäller framför allt systern som blev kvar. Om den bortlämnade systerns känslor efter skilsmässan får man hos Trotzig inte veta mycket. Tvärtom när hennes syster tränger sig in i palatset där hon finns, hinner intränglingen bara uppfatta en sekundsnabb glimt av sin syster. Sedan kastas hon ut. Det är alltså oklart om den rika och firade systern hann uppfatta fostersysterns närvaro. Man kan tycka att hon borde ha gjort det. Men något aktivt försök att återknyta kontakten med sitt gamla hem gör hon i varje fall inte. Hennes känslor beskrivs inte heller.
Det är först när bolsjevikrevolutionen slagit sönder hennes liv som hon utblottad återvänder. Och då är fostersystern sedan länge borta.
Det är riktigt att fadern blir mycket glad när han får ett barn. Och att det för honom är naturligt att låta kärleken också omfatta det hjälplösa och övergivna barn, som han finner. Men menar man generellt att det alltid finns mänsklig kärlek hos Trotzig som kompenserar mörkret så generaliserar man felaktigt. Det finns ofta korta glimtar av ljus, förklarade ögonblick, men det är bara glimtar. Och handlar nästan aldrig om mänsklig kärlek.
Men annars sas det många kloka saker. Man undrade över titelns innebörd. På andra sidan havet. Är det Ryssland som ligger på andra sidan havet, sett från Sverige. Eller är det bara ett sätt att uttrycka långt avstånd. Catharina Backman talade om havet som symbol. Hur det kan stå för något farligt, virvlande, förändrande. Och det mörker som finns mellan isflaken.
När jag tänker vidare på frågan ser jag att novellen inleds med följande ord: ”Havet tedde sig oändligt. Ur havet steg ljuset från bortom tidens slut. På andra sidan havet”. Är inte tanken eskatologisk? Det enda hopp som finns är det religiösa.
Naturligtvis går Christina och jag också på själva operan (recenserad i går, 28 mars, i morgontidningarna i Stockholm och Malmö). Det är i själva verket en dubbelföreställning under namnet Systrarna. Först spelar man Puccinis Suor Angelica och sedan Backmans På andra sidan havet. Eftersom Puccinis opera utspelar sig i ett kloster handlar det i båda fallen om systrar. Puccinis musik finner jag lättillgänglig och njutbar, Backmans högst kongenial. Eftersom tid förflyter i Trotzigs novell, mjölksystrarna är först barn och sedan vuxna, har man löst detta med en scen som rör sig och med många människor grupperade längst stenblock. Så kan små flickor lätt försvinna bakom en sten och dyka om som vuxna vid nästa vändning. Det är ett bra grepp.
29 mars 22

Det tycks som om den överhettade debattatmosfären får de klokaste debattörer att tappa huvudet. Mitt förtroende för Ann Heberlein är inte stort. Ändå skrev hon i Expressen, tillsammans med Anna-Karin Wyndhamn (17 mars) en vettig artikel. Ett tämligen truistiskt påpekande att i den manliga traditionen, i det man traditionellt kallar manlighet, också finns positiva drag. Och lät det hela illustreras av Zelenskyj, såsom en god manlig förebild.
Det finns bara en rimlig invändning man kan göra mot detta. Och det är att hela diskussionen om manlighet är ett betagande uttryck för samtidslarv. Det finns bara en sak som är värdig en tänkande människa och det är att strunta i manlighet. Och koncentrera sig på att bli en god människa. Och en god demokrat och en god liberal. Vilket sannerligen inte är något för småpojkar och småflickor.
Men annars var det ju en rimlig artikel. Men svar inflöt i Göteborgs-Posten (21 mars) av Inti Chaves Perez. Att tala om manlighet, som något som kan innehålla positiva drag, är att gå Putins ärenden, eftersom Putin starkt betonar manlighet. Hur det kan vara det, när Zelenskyj är förebilden, invänder artikelförfattarna i en replik (24 mars). Tyvärr hade de citerat den reaktionära Camille Paglia, vars kritik av feminismen kan påminna om Putins kritik av den västerländska dekadensen. Så något poäng hade Chaves Perez. Men annars är det väl rimlig att tolka det som att Zelenskyj står för en positiv manlighet. Underförstått till skillnad från Putin.
Men konstigare skall det bli. Den annars kloka Ulrika Knutson beskyller i Expressen (24 mars) artikelförfattarna för att ha förhärligat kriget. Sällan har man sett en så fri tolkning av en text. Vad är tanken? Att kriget har skapat Zelenskyj och eftersom Zelenskyj är bra, har man därigenom påstått att kriget tar fram det bästa hos människan. Inför en så klockren misstolkning kan man bara böja sitt huvud i vördnad och djup förundran.
28 mars 22

Det förs nu en väldigt underlig debatt om Sverige är värt att försvara. Jag hänvisar till exempel till Isobel Hadley- Kamptz i Dagens Nyheter (22 mars) som bara är ett av inläggen i en lång debatt. Underlig därför att ingen säger det självklara. Räcker fosterlandskärleken till för att man skall vilja försvara Sverige?
Svaret är att det behövs ingen fosterlandskärlek. Den är enbart destruktiv. Men Sverige har den unika förmånen att vara en demokrati. Och demokratin måste försvaras till varje pris. Värd varje ansträngning och varje offer. Calle Schulman säger att det finns massor av andra länder och värderingar som är bättre än våra. För all del men inte i något väsentligt avseende. Bodde vi i en annan demokrati skulle vi försvara den lika hängivet. Bodde vi däremot i en diktatur, skulle vi inte försvara den. Utan det vore vår plikt att motarbeta den, kollaborera med landets demokratiska motståndare.
Det behövs alltså inte att Sverige skulle vara världens bästa demokrati för att det skulle vara värt att försvara. Det är bara om man finner det lika bra med diktatur som det är läge att lägga ner vapnen. Det väsentliga med Sverige är dess demokratiska värderingar. Själv kan jag tycka att vi är en ovanligt bra demokrati, modern, öppen och fördomsfri. Men jag skulle kämpa lika hängivet för varje annan demokrati. Ty det är det demokratiska som är det väsentliga.
Vad är det som gör att man inte längre ser detta självklara? Både de som vill lägga ner vapnen, som de som vill försvara dem, tycks när de diskuterar bortse från det. Kan någon människa begripa det?
25 mars 22