Lars Westerbergs Blogg

En kort notis kan avslöja mycket om en människa. Åsa Beckman i Dagens Nyheter avslöjar att hon älskar netflixserien The Crown. (22 feb.). Den handlar som bekant om Drottning Elisabeth av Storbritannien. Nu kan man tycka att en framstående kulturpersonlighet snarare borde fascineras av litterära klassiker. Men stor sak i det. Jag ser aldrig några serier och det är mycket möjligt att det är dit vår tid förlagt sin kreativitet. Det låter man i varje fall påskina. Vi kan inte utgå ifrån att det rör sig om smakförskämning.
Åsa Beckman identifierar sig stark med seriens drottning Elisabeth. Utomordentligt starkt.
Men glömsk av alla kunskaper identifierar hon också seriens drottning Elisabeth med verklighetens. Eftersom drottningen är seriens hjältinna kan man väl utgå från att bilden är något tillrättalagd. Tittarna behöver en positiv gestalt att identifiera sig med. De historiska händelserna bör väl vara korrekta men hur den verkliga drottningen reagerade i varje enskilt fall kan man väl inte veta så noga. Men det spelar ingen roll hur nära man är verkligheten. En fiktiv drottning är inte detsamma som en verklig drottning.
Men Åsa Beckman identifierar sig upphetsat med rollfiguren, de är båda storasystrar. Och eftersom hon inte gör den här skillnaden mellan rollfigur och verklighet så blir Åsa Beckman därigenom nästan drottning Elisabeth. Om därför premiärministern önskar drottningen ett kvickt tillfrisknande, men inte gör det tillräckligt servilt, så blir Åsa Beckman personligen kränkt. Det är ju ingen måtta med högmodet. Kan det verkligen vara bra för en kultursida att ha en så drottninglik person i chefsposition?
28 feb. 22

Martin Tunström på Barometern är som jag ofta påpekat en hederlig konservativ publicist. När han skriver om katastrofen Bulletin har han inte mer positivt att säga än att drömmen om en svensk New York Times inte skall förhånas (19 feb.). Kanske finns denna potential i vårt lilla land. Men då får man konstatera att det inte fanns på Bulletin.
Åsiktsjournalistik är en sak och nyhetsjournalistik en annan. Av de många opinionsbildare som värvades till Bulletin i första omgången stod nästan alla uteslutande långt till höger. Det verkade bli en nisch för människor på gränsen till högerpopulism. Man varför skulle man bry sig om nyhetsjournalistik, där yrkesmannaskap är det viktiga och ideologisk bakgrund knappast är relevant. Vad trodde man sig på den vägen tillföra? Det var lätt att få misstanken att det var en högerpopulistisk dröm om en annorlunda vinklad journalistisk. Och det verkar ju alternativa fakta lång väg.
Men en riktig höger skulle säkert kunna åstadkomma en kvalificerad tidning. Den intellektuella högern förfogar över aktningsvärda resurser, vad man än tycker om dess åsikter. Axess är en häpnadsväckande bra tidskrift och Timbro innehåller många stjärnor. Och där stöter man inte heller på något sanningsförakt och man tror inte heller att den liberala pressen för människor bakom ljuset.
Nu visade sig Bulletin vara en större katastrof än också vi, dess vedersakare, kunde föreställa oss. Det suspekta stjärngänget visade sig inte stå på en tillräckligt låg nivå utan lämnade en efter en tidningen. Visst kan man sörja en dröm, men när skillnaden mellan dröm och verklighet blir alltför patetisk, är det väl inte värt mer än ett vemodigt leende.
25 feb. 22

En teolog har skrivit om sexualitet och risk. Emma Audas i Dagens Nyheter (22 feb.). Artikeln innehåller många vackra ord och vackra tankar. Men låt oss titta lite närmare på den.
Den är ett svar på en artikel av Isabelle Ståhl där hon menar att det finns ett riskmoment i sexualiteten. Det håller Audas med om. Men tillägger att det beror på vilken risk vi talar om.
Sedan uppehåller hon sig enbart vid risken att bli avvisad. Och har så vitt jag förstår en övertalningsdefinition både av ”sex” och ”risk”.
Köper man sex har man ingen risk att bli avvisad. Alltså är detta en perverterad form av sexualitet. Enligt Audas. Och säger också att vi förtjänar något vackrare än ´sex som inte skadar någon annan`”. Vi förtjänar? Uttryckssättet vill väl i stället sätta en moralisk gräns. Det sex som inte skadar någon annan är moraliskt oangripbart. Att det skulle vara vägen till lyckan är det väl ingen som trott.
Och varför förakta andra människors sexualitet och kalla den perverterad. Gäller det också onani? Hur moralkonservativ är Audas? Själv tycker jag inte att det verkar riskfritt att gå till prostituerade. I synnerhet inte om det är kriminaliserat. Då är äktenskapligt sex betydligt riskfriare. Jag finner det självklart att man skall kunna säga nej till äktenskapligt sex. Men det är ånyo av moraliska skäl. Var och ens rätt att bestämma över sig själv. Inte för att göra det mer spännande genom att riskera att bli avvisad.
Jag har en stark känsla av att Audas menar kärlek när hon talar om sex. Eller åtminstone förälskelse. Stipulativt kan man göra det till samma sak. Men själv ser jag sex som ett medel för njutning, som ibland kan användas för att kommunicera känslor. Men det kan också användas för ren njutning. Det senare kan man efter skön värdera på olika sätt. Man kan tycka att vi förtjänar något bättre. Men också att det är mycket nog.
Att bli avvisad, att inte få ligga jämt, kan man väl ta med ro. I synnerhet om man har en mer avspänd syn på sexualitet än Emma Audas. Det är att inte bli älskad och inte få utnyttja sin egen potential för kärlek som är hemskt. Jag tror att incellerna längtar efter att bli älskade. Och att deras problem är att man inte ens vill ge dem sex.
Så jag tror Isabelle Ståhl i stället talar om en lustdödande tamhet. Om det gränsöverskridande och riskabla med sexualiteten. Det handlar väl mera om att ge sexualiteten intensitet.
Men annars är det riktigt att sårbarheten gör oss till människor. Och att blotta sin sårbarhet är den enda vägen till mänsklig gemenskap på djupet.
24 feb. 22

Så dör Håkan Jaensson, Aftonbladets gamle kulturchef och får varma minnesord av Åsa Linderborg (AB 21 feb.) I DN-notisen skriven av Björn Wiman, kallas han en riktig publicist och en hygglig människa. ”I vår tid är det inte en liten sak”, tillägger Wiman. Kanske i en känsla av att det inte låter så märkvärdigt. Och att det främst är ett pågående kulturförfall i vår tid, där näthänsynslöshet och intellektuella fixstjärnor gör sig breda, som sådana enkla värden tycks sällsynta.
Själv undrar jag om jag borde ha ett uns dåligt samvete. Jag gick nämligen under min tid som Kulturkvast hårt åt Håkan Jaenson och hans kultursida. Mina motiv var följande.
Aftonbladets kultursida hade länge varit unikt bra. Präglad som den var av Karl Vennberg. Där fanns de personliga rösterna och där det fanns en sorts enhetlig ton. Ett gäng att prata med och roas av. Inte bara briljanta piruetter som på Expressen dåvarande kultursida. Efterträdarna, Agneta Pleijel, Yrsa Stenius, Peter Curman, var väl inte fullt ut lika lysande, men de verkade i Vennbergs tradition. Så plötsligt anser tidningsledningen att de sittande kulturcheferna Peter Curman och Sverker Tirén skall ställa sina platser till förfogande. Och två allmänjournalister utan kulturella meriter skall ta över. Och det är Håkan Jaensson och Anders Paulrud som ställer upp på detta. Det blir en storm av protester i kultursverige.
Jag hade just börjat som Kulturkvast i radioprogrammet Obs. Jag instämde förstås kraftfullt i de här protesterna. Men nu kunde jag också protestera mot en tendens som utmärker den efemära journalistiken. Att hur många stora och bittra ord som en uttalas är glömskan och vanan starkare faktorer. Men gäller något vid tidpunkt A, så bör det också gälla vid tidpunkt B. Det allvaret bör man ha.
Det sägs nu att det var drickandet och bohèmeriet tidningsledningen vände sig mot. Det är mycket möjligt. Var denna livsstil det enda som var kvar från Karl Vennbergs tid kan man tycka att det var en mindre förlust. Men jag kunde inte låta bli att tycka att man föredrog ordning och reda framför begåvning.
Jag medgav visserligen att Aftonbladets kultursida kunde ha en funktion som vänsterreservat i en alltmer högervriden tid. Det finns alltid en gräns för hur dålig en stor kultursida kan bli. Många äro kallade men få äro utvalda. Sparkar man det bästa, ställer de näst bästa upp. Det är ingen risk att den verkliga uselheten tar över. Och jag undantog alltid Kristoffer Leandoer, som numera är på Svenska Dagbladet, från den allmänna uselheten.
Samma år som Jaensson tog över skrev han TV:s julkalender tillsammans med Arne Norlin.
Då var det lätt att skämta om hur många luckor som öppnats på Aftonbladets kultursida.
Kåsören Doktor Gormander lär ha berättat att Håkan Jaensson brukade härma min dialekt på redaktionsmötena. Den är nu inte så vacker. Så det var en hämnd jag unnar honom. Jag har också personligen träffat honom, när han ett år var inbjuden som gäst till Helsingborgs Dagblads kulturträff. Han gjorde mycket riktigt intryck av att vara en snäll och hygglig människa.
Och Åsa Linderborg är ju en spännande skribent och Karin Pettersson en förnuftig. Så helt dåligt har det inte gått för Aftonbladets kultursida efter Håkan Jaensson.
23 feb. 22

Catarina Kärkkäinen i Svenska Dagbladet har tagit sig an en fråga som är lika svårlöst som nödvändig att lösa för moderaterna (20 feb.). Hur skall man kunna visa att sverigedemokraterna är ett tillräckligt anständigt parti för att man utan skam skall kunna söka dess stöd? Samtidigt som man visar att det finns goda skäl att rösta på moderaterna i stället.
Hon gör ett försök. Omläggningen av migrationspolitiken gör att ett positiv skäl för att rösta med sverigedemokraterna bortfallit, menar hon. Migrationsmotståndare kan lika gärna rösta på moderaterna eller kristdemokraterna. Det är väl inte helt sant, sverigedemokraterna var tidiga med att kritisera migrationspolitiken och för det har de väl fått ett visst förtroende hos migrationskritiska väljare. Som partierna som tagit efter inte har.
Men vad finns det då för positiva skäl att rösta på ett annat parti än sverigedemokraterna? Jo, att sverigedemokraterna i bästa fall ser med fördrag, i sämsta fall med viss sympati, på Putin, Orbán, Trump. Pressade kan de säga att de trots allt föredrar demokrater framför diktatorer eller auktoritära ledare. Men dock, de betraktar uppenbarligen dessa personer som starka och tydliga högerkrafter. Och då vill de ogärna ta avstånd.
Och här kan man lätt tänka på den svenska nazistledaren under hitlertiden Sven Olov Lindholm. Hans dilemma var att han var nationalist men ändå var ideologiskt inspirerad av och besläktad med en främmande makt. Sverigedemokraternas problem är att de är nationalister men att liberalism och demokrati ingår i den svenska självbilden. Kanske rent av internationalism. Hur löser man det? För att kunna vara svensk måste man samtidigt bekämpa mycket som upplevs som svenskt. Något för tankesmedjan att fundera på.
Kärkkäinen fördjupar sig inte i detta. Däremot hon drar sig inte ens för att tala om Sveriges historiska motvilja mot Ryssland. Inte kan man tolerera Putin när det finns en gammal hederlig konservativ rysskräck. Men det finns förstås ingen skäl att tycka illa om Ryssland. Det är Putin och hans hejdukar som är problemet.
Kärkkäinen vill beskriva de ideologiska skillnaderna mellan sverigedemokraternas nationalism och moderaternas. Och kallar sverigedemokraternas nationalism negativ och kritiklysten och moderaternas lojal med nationen. För mig tycks det som tomma ord.
Däremot har hon rätt i att många drar öronen åt sig när Åkesson och hans parti tvekar att fördöma Putin, Trump och Orbán. Sverigedemokraterna uppfattar dem som närstående högerextremister och det har de väl rätt i. Och den kopplingen kan skrämma deras marginalväljare bort från sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna är ett parti som vuxit snabbt. Så många hårda kärnväljare finns det kanske inte.
22 feb. 22