Lars Westerbergs Blogg

Som ung kulturradikal liberal ifrågasatte jag majoritetens konventioner. Min kritik var riktad mot dåtidens trångsynthet. Individens frihet var viktig. Samtidigt insåg jag att man aldrig kunde komma ifrån konventionernas tryck. Man kunde byta till frihetligare och tolerantare konventioner.
Men den som tyckte annorlunda skulle naturligtvis alltid kunna beklaga sig över att vara i underläge. Man kan kämpa för största möjliga frihet för den som tänker annorlunda. Men man kan aldrig befria individerna från risken att hamna i minoritet. Några måste alltid vara obekväma och ha det obekvämt.
En intressant aspekt på covid är faktiskt att det blir svårt att göra en rent individualistisk bedömning. Här är det lätt att göra sin nästa förfång, för att tala med gamle Adam Smith. Och det handlar i det här fallet inte bara om att avstå från friheten att förtrycka och trampa ner sina medmänniskor. Utan att avstå från att riskera att vara dem till förfång. Att skydda sig för smitta för att den inte skall föras vidare.
Stina Oscarsson berättar i Svenska Dagladet (21 jan.) om en episod på en buss. En människa utan munskydd angriper två ungdomar för att de har munskydd. Den solklara slutsatsen är att det är hon som är intolerant och att hon i toleransens namn får alla emot sig. Hade hon blivit angripen för att hon saknade munskydd hade det varit en annan sak. Visst utsatte hon sina medmänniskor för en viss risk. Och här handlar det om en farsot med svåröverblickbara konsekvenser. Så länge man inte gör allt man kan för att begränsa den kommer några att drabbas hårt och andra mer måttligt. Det förefaller som hon gör en inte helt rationell bedömning. Men det är en sak. Under alla omständigheter gäller att vill man ha respekt för sin egen frihet måste man respektera andras.
Att uttala sin åsikt måste alla ha frihet att göra, menar Stina Oscarsson. Självklart är det så. Men har man rätt att inför okända människor uttala sin åsikt och insistera på ett svar? Har man rätt att tvinga människor att diskutera? Det hade varit lika illa om någon med munskydd angripit en utan. ”Hur kan du gå utan munskydd, hur motiverar du det egentligen?”
Nej, det finns gott om fora för diskussion. Man behöver inte besvära okända människor. För att angripa deras tatueringar, deras munskydd eller icke munskydd. Lite vänliga artighetsfraser kan man väl utbyta med främlingar. Men även i det fallet får man vara lyhörd för deras vilja eller ovilja att kommunicera. Så vitt jag förstår.
31 jan. 22
 
Jag återupptar mitt bloggande. Men det kan hända att jag snart får göra ett nytt blogguppehåll.

Jag växte upp omgiven av tecknade serier. Om jag inte misstar mig är jag rent av uppkallad efter en seriefigur. Man funderade på namn och mina syskon tyckte att Bengt skulle passa. Så det är ett faktum, jag kunde ha blivit Bengt Westerberg. Det blev jag nu inte. Men när vi båda var gröna och okända fanns det någon som trodde att det var han skrivit mina aforismer 1967 i lundaklubbens Avant Garde. Han blev sedermera folkpartiledare och jag kåsör i Lund.
Och namnet Bengt fick jag inte heller. Men min mamma berättade för mig att hon låg på BB och läste tidningen. Och fick syn på namnet. Lasse. ”Lilla Lasse, det vore väl sött!” Någon tanke på att det längre fram i livet skulle kunna bli en belastning att förknippas med Alice Tegnérs barnvisa om den lille Lasse i den stora världen, hade hon uppenbarligen inte. Det står så mycket i en tidning och namn finns det gott om. Jag tog för givet att det var Smålands Allehanda hon läste.
Men intressant nog tryckte Svenska Dagbladet om sin tidning från 8 maj 1945, själva fredsdagen. 50 år efteråt. Och då förstår jag att det var Svenska Dagbladet hon läste. På seriesidan finns en serie som heter Lasse, i svensk översättning. Och det är ju knappast troligt att tidningen hunnit byta serier till augusti. Allt tyder alltså på att det var där min mor hämtade sin inspiration.
Jag fick naturligtvis namnet Lars, ordning och reda skulle det vara på den tiden. Men jag skulle alltid kallas Lasse. Min bror hade fått det stolta namnet Olof, efter Olof Skötkonung, som döpts i Husaby källa i Västergötland. Min far var nämligen västgöte, mycket västgöte. Och han var också manschauvinist, så det var en stor sak för honom att få en son efter två döttrar. Själv var jag säkert oplanerad och med sladdbarnets namngivning var det kanske inte så noga.
Jag är uppvuxen med tecknade serier. Vi köpte alla på marknaden tillgängliga seriemagasin utom den tidning som hette Seriemagasinet. Och som hade den fantomenliknande figuren Killroy. Så vi hade Stålmannen, Kalle Anka, Alla Tiders med stålmannenkopian kapten Marvells, Dick Tracy, Föräldralösa Annie, och prins Ibis med Ibis staven. Sedan kom Fantomen som blev min egen tidning. Tarzan, med Tarzan, Djungel Jim och Tom Mix. Cowboy, med Buck Jones och Kit Carson, en cowboytidning i halvformat. Och sedan började 25- örestidnigarna utkomma i ett ännu mer blygsamt format. Först Vilda Västern med kapten Miki. Senare köpte jag Prärieserier. Som först handlade om Kinowa, en spöklik maskerad hämnare, och sedan bytte man till en banalare serie där hjälten kallades Davy Crockett. Han hade pälsmössa och fick därför låna sitt namn av en berömdare kollega. Walt Disney hade med en film gjort namnet känt och jag tror att det handlade om en person som verkligen hade funnits. Men med Prärieseriers Davy Crockett hade han bara pälsmössan gemensam.
Min far köpte fem veckotidningar varje tisdag med tanke på familjen. Dessa tidningar Allers, Hemmets Journal, Vårt hem, Husmodern, innehöll alla serier. Och Karl Alfred, som han köpte med tanke på barnen, innehöll endast serier. Men den gav intryck av att vara en veckotidning med enbart serier. Ty serierna var på sin höjd två sidor långa och inte som i vanliga serietidningar flera sidor långa berättelser. Jag har efteråt funderat på om det kan ha varit en veckotidning, förslagsvis Hemmets Journal, som förköpt sig på serier, och därför fått den lysande idén att låta dem fylla en egen tidning.
Buffalo Bill, köpte jag också och min bror hade Hopalong Cassidy de år den kom ut. Där alltså Hopalong Cassidy från Fantomen fick trängas med Tom Mix från Tarzan. Och med den helt okände Lash Larue, blåklädd cowboy vars främsta vapen originellt nog var en piska. Den tidningen blev bara några år gammal.
Och Blondie minns vi, där en ganska ung Povel Ramel kåserade. Var och en av dessa följeslagare kunde vara värda sitt eget kapitel.
Jag levde intensivt i dessa fiktiva världar. Torftigt och dåligt? Vi träffade andra veterinärsöner som fick hur mycket böcker de ville av sina fäder, bara de lät bli att läsa serier.
Och grannpojken, son till en tandläkare, var förbjuden att läsa serier så han gjorde det hos oss. Jag tror han hade ambitiösa föräldrar som ville ge sina barn en god uppfostran. Sådant orkade inte mina föräldrar med.
21 jan. 22
 
Bloggen tar nu en veckas paus. Min bror har avlidit. Det är, förutom sorgen, som bekant mycket konkreta bekymmer med ett dödsfall. Kanske visar det sig att jag måste förlänga bloggpausen. Men om detta ger jag besked måndagen 31 januari.

Förra gången jag skrev om Annie Ernaux (Blogg 6 aug. 21) klagade jag på att hon inte var självbiografisk. I ”En flickas memoarer” är hon just det.
Detta är en roman om minnet. Hon går tillbaka till något hon upplevde sommaren 1958, när hon var arton år. Det är också en smärtpunkt.
Vem var jag då? Vad var det som hände mig? Hur uppfattades jag?
Hon känner trycket, inskränktheten och låsningen i hemmiljön. Hon längtar efter livet. Nu skall hon vikariera som ledare på en koloni för handikappade barn. Vad upplever hon i detta kollektiv?
Framför allt längtar hon efter kärlek. Vilket betyder romantisk erotik. Det är detta hon mer än något annat vill möta. Det är med den beredskapen hon kommer till ledarkollektivet. Och förväntningarnas uppfyllelse överraskar henne, det går en smula för fort. Vid första danskvällen blir hon uppraggad av ledaren, något äldre än de övriga. Hon blir i vägsläpad och sexuellt utnyttjad. Någon egen njutning känner hon inte. Men det är en stor triumf att på detta sätt bli utvald av ledaren för kolonin. Och fantastiskt att hon väcker hans åtrå. Han lyckas inte komma in i henne, vilket inte är konstigt eftersom det inte förekommit något förspel. Dessutom har han ett stort organ. Men hon suger av honom så utlösning får han.
Nu väntar hon sig att de skall fortsätta att ha ett förhållande. Men han backar omedelbart ur. Om detta beror på att hon säger något dumt eller han bara finner henne för lättillgänglig är svårt att veta. Nästa kväll hälsar hon på honom på hans rum. Hon berömmer honom för att han är den näst snyggaste på hela kolonin. Han tackar ironiskt för det omdömet. Och hon förstår inte ironin. ”Det är ju sant”, säger hon hjälplöst. Och han går sin väg.
Och sedan blir hon mobbad av hela ledargänget. Och den forne älskaren inleder i stället ett semesterförhållande till en flicka vars pojkvän kämpar för Frankrike i Algeriet. Själv har han också en flickvän. Men Annie kan inte glömma honom utan tröstar sig med andra. Vilket knappast förbättrar hennes rykte.
Och mobbarna för henne till ledarens rum och häller vatten över henne och påstår att hon då liknar Juliette Greco. Och hon vädjar till älskaren, som uppenbarar sig i dörren till sitt rum. Men han vänder sig bort.
En sista natt får hon när den tillfälliga älskarinnan rest hem. Dagen därpå vill han inte höra av sig utan åker hem utan att ta avsked.
Nu är det hans ordinarie flickvän som Annie vill överträffa. Därför går hon på en kortare utbildning till mellanstadielärare. Så kan hon snabbt tjäna pengar. Nästa sommar när hon träffar honom åter på kolonin skall det gamla vara glömt och hon skall kunna erövra honom på nytt.
Men mot all förmodan blir hon inte antagen som ledarvikarie denna nya sommar. Det gör hennes framtidsplaner meningslösa. Hon och en nyförvärvad vän hoppar av från seminariet. Åker till London som au pairer. För att sedan börja på universitetet.
Detta är själva historien. Som gammal hittar hon sin forne älskare från det hon var 18 på nätet och ser att han har bildat en klan. Han finns på bild i kretsen av de sina som den gamle patriarken.
Men det intressanta hur mycket man i minnet kan återuppväcka det förflutna. Hon skulle vilja ta kontakt med alla som var med, höra deras minnen. Men den som minns väl blir ofta ensam. Andra glömmer eller minns inte alls vad man skulle vilja veta. Det som är laddade minnen för en själv är bortglömda episoder för andra.
Finns där en skam? I efterhand ter sig hennes sexualliv alls inte omåttligt. Men här finns en upplevelse av skam medan mobben säkert aldrig upplevde någon skam och därför snabbt kunde glömma hela saken. Det här har berörd något smärtsamt för Annie Ernaux. Men hon är inte ute för att moralisera. Hon försöker förstå den hon en gång var. Den underliga diskrepansen mellan jaget och de andra. Därför har boken tagit lång tid att skriva. Och under skrivprocessen har också tiden gått. Man försöker komma tillbaka men avlägsnar sig alltmer, en overklig verklighet blir allt overkligare. Det sökandet tycker jag motiverar ett nobelpris.
20 jan. 22

Så hittar jag ett litet häfte som visar sig vara Frans G. Bengtsson - sällskapets årsskrift för 2020. Det är konstigt att drabbas av detta när det redan är 2022. Men jag har nog fått det någon gång i slutet av förra året. Jag höll väl då på att läsa Frank Hellers brev och jag lade undan det tills vidare. Och glömde bort det för allt annat som jag planerade att läsa. Att en årsskrift kommer ett år efteråt är inte så konstigt så här i coronatider.
Och det visar sig också vara lite sensationellt. Ty det innehåller en lysande essä av Frans G. Bengtsson som var publicerad i Svenska Dagbladet 1933. Och nu är det första gången den åter trycks. För den som läst och läst om Frans G. Bengtssons sex essäsamlingar känns det som en oväntad gåva. Här finns en helt ny text fullt i klass med de övriga. Och mer än så, det är en text som helt klart bör klassas som en av de bättre.
Bengtsson kåserar här om Skånska gästgivargårdar. Det är ett ämne som borde ligga bra till för honom. Och det gör det också. Man kan förundra sig över att den inte finns med i någon av hans essäsamlingar. Tyckte han att ämnet var för futtigt? Själv är jag mera road att denna andliga resa mellan olika gästgivargårdar än av en promenad till en myrstack. Det kan väl knappast anses som ett fel att en essä råkar bli för rolig. Det är väl det mest värdefulla ett litterärt sällskap kan göra att hitta texter som gör ett rikt författarskap rikare.
Intressant på ett annat sätt är ett upphittat brev från Frans G. Bengtsson till Karl Ragnar Gierow som Svante Nordin presenterar. Här uttrycker Frans G. sin förskräckelse över Hitler och det nyss utbrutna världskriget. Frans G. Bengtsson var ju historikerromantiker och mycket intresserad av en äldre tids krig. Hans avsky för moderna storkrig är däremot väldokumenterad. Jag har alltid undrat över hur detta går ihop. Även äldre krig var rimligen rätt fasansfulla. Men här gör Frans G. Bengtsson faktiskt den reflektionen själv. ”Även gamla krigs charm har därför tills vidare bleknat för mig”. Han kunde nog aldrig släppa pojkboksdrömmen om det färgrika och heroiska. Men en viss eftertanke har dock infunnit sig.
Och krigsromantikern kallar sig här kryptopacifist. Det finns mycket av realism, skepsis och förnuft hos honom. Den socialdemokratiske litteraturhistorikern Harald Elovson raljerar i en minnesbok över att Frans G. Bengtsson tydligt blev rädd när den finländske författaren Bertel Gripenberg tog ner en sabel från väggen och svingade. Elovsson var kritisk till Bengtsson och gläder sig uppenbarligen åt att den store konservative krigsromantikern blev förskräckt. Men själv finner jag det mycket sunt. Och är ett vittnesbörd om att det finns en avsevärd skillnad mellan Bengtsson och en mer militant högerextremism.
Detta lilla häfte gick fort att läsa. Men kommer för mig att ha ett bestående värde.
19 jan. 22

I mars 2020 fylldes tidningarna av covid 19. Och man rekommenderade karantän för människor som var över 70. Jag var tveksam till allt detta och det kan man nog följa på min blogg. Det bästa var väl att leva som vanligt och hoppas att det skulle gå bra ändå. Den svenska covid- strategin kritiserades häftigt, inte minst i Dagens Nyheter. Och nog tyckte jag att kritik kunde vara rimlig. Att spara liv var en honnett ambition. Men det kunde ju ställas mot frihet, livskvalitet, mening.
Men det handlade inte om bara det valet för den enskilde. Det gällde ju smittspridningen och sjukvårdens möjligheter att fungera. Man kan smitta även dem som vill liv till varje pris och man kan ta upp en sjukhussäng för den som innerligare önskar den. Det tycktes vara en åkomma som var svår att begripa sig på men jag kunde naturligtvis inte bortse från att jag begrep mindre än andra. En rudimentär förmåga att tänka logiskt räcker inte långt. Min begåvning är begränsad – högst begränsad – liksom mina intressen. Det var bara att lita på experterna.
Och den kritik som riktades mot den svenska coronastrategin hade inte alls mina motiv. Att det skulle handla om alltför djupgående frihetsinskränkningar med betydande samhälleliga skadeverkningar. Det handlade i stället om att strategin inte skyddade livet tillräckligt. Det behövdes strängare restriktioner. Friheten ställdes inte mot viljan att skydda liv, ty det senares prioritet ansågs självklar. Vad som behövdes var mer förmynderi. Så hade man gjort i andra länder. Litade inte människor så blint på myndigheterna som i Sverige, var de inte ett så auktoritetspräglat och konformistiskt folk, skulle de opponera och kräva att fråntas mer av sin fria vilja. Ett konformistisk folk hade inte ens vett att vilja bli mer myndighetskontrollerade. Det tycktes mig en aning besynnerligt resonerat.
Två saker tänkte jag dock. Den stora folksjukdomen i Sverige är hypokondri. Inbillade sjuka blockerar vårdcentralerna. Det är ju i insikten om detta de existerar. Så att inte inbillningssjuka rusar direkt till sjukhusen där de gör ännu större skada. Denna pandemi och den uppblåsta mediereaktionen på denna pandemi torde svårt ha förvärrat denna folksjukdom. Hypokondri har blivit något berömvärt. Maximal försiktighet har anbefallts.
Nu ser jag i Svenska Dagbladet att en och annan tanke föds i min riktning. Pandemin har varat länge. Själva tröttheten gör att man höjder en och annan röst för att boten kanske är värre än soten.
Och naturligtvis begriper inte experterna coronan. Eftersom ingen fullständigt tycka begripa den. Man förstår bara mer eller mindre. Det är tydligen mycket viktigt att man tar sina sprutor, själv har jag fått tre, men man kan bli sjuk ändå. Och man kan ha åkomman flera gånger. Och ibland leder den till döden och ibland märker man den knappt.
Själv gick jag alltså in i karantänen efter några veckor och stannade där tills den upphävdes. Och har i möjligaste mån försökt följa alla råd.
Men, som du säkert har märkt, käre läsare. Jag tänker på annat. Jag håller mig fjärran från corona - debattens gift. Att man på det sättet försöker att hålla sig osmittad – och här finns det gott om hämningslösa smittspridare – frälser en själv utan att skada någon annan.
18 jan. 22