Lars Westerbergs Blogg

Att fira jul fast man är sekulariserad är antagligen en form av appropriering. Men hoppar man bara över skinkan och grisfötterna blir det i alla fall inga problem med de asatroende. Men hur undviker man julklappar och det tjocka helgonet?
Och julen är förstås nostalgisk. Vad var det man upplevde som barn och som man längtar tillbaka till? Julklapparna stod förstås i centrum. Men handlar det bara om ett litet barns habegär? Och framför allt är det denna man vill minnas? Men om önskningar och om önskeuppfyllelse handlar det. När de önskningar man minns ter sig futila så är själva detta att få sina önskningar uppfyllda på något sätt tidlöst. Och jag vill gå ännu längre än så. Jag hade väl mina konkreta önskningar och att få dem uppfyllda var naturligtvis en lycka. Men jag hade större möjligheter än så. Mina föräldrar kände mina intressen. Historia och sport. De kunde alltså hitta roligheter som jag inte visste existerade. Att få det man inte visste att man önskade sig. En fantastisk överraskning.
Ofta när man talar om julen talar man om magi. Och traditionens betydelse. Julens mönster.
På väggarna satt julbonader. Kvällen före julaftonen skulle granens kläs och kaklet klistras. Det senare är en 50-tals upplevelse. Kaklet, som fanns ovanför diskbänken i köket, skulle klistras full av bilder på tomtar och andra julföreteelser. De fick man riva bort när julen var över.
Själv skapade jag en egen jultradition genom att gå upp tidigt och i radio lyssna på en uppläsning av ”Lille Vigg äventyr på julafton” av Viktor Rydberg. Så var jag redan från morgonen i julstämning.
Så naturligtvis var dagens händelser en väntan på den magiska kvällen. Vi bodde i norra Småland. Och hade skog i trädgården. Så vi kunde se ut genom fönstret och se tomten komma. Vi såg en svart gestalt röra sig i skogsbrynet. Han vinkade och vi sprang in i det rum där brasan sprakade och väntade på att det skulle bulta på dörren. Här fanns en betydande magisk laddning.
Det slår rent av Kalle Anka. Men visst är det nostalgiskt att titta på Kalle Anka. Också för oss som drabbades av televisionen sent i vår barndom. Redan som barn levde vi med halva vårt hjärta i amerikansk populärkultur. Parallellt med Vaggeryd existerade Gotham City, Metropolis och Ankeborg.
23 dec. 21
 
Så blir det jul och nyårsuppehåll. Bloggen är tillbaka måndag 3 jan. 2022. Och en God jul och ett Gott nytt år till alla trogna läsare! Och som den sekulariserade människa jag är också till alla otrogna.

Kanske ännu ett ord om boken om Lundaandan innan jag tar julledigt. Det är väl oundvikligt i en bok som innehåller så många röster att det blir en viss upprepning. I synnerhet bland dem som försöker analysera begreppet. Vilket ju i och för sig visar att företeelsen finns och att man är enig om hur den skall karaktäriseras. Många löser problemet med att säga det icke sagda genom anekdotisk bevisföring. Man berättar om märkliga lundapersonligheter. Det kan bli mycket rolig som när Johan Stenfeldt berättar om Sigurd Agrell.
Och Per Svensson undrar vad vi skall göra med Bo Strömstedt som med sitt moraliska patos var präglad av andra traditioner. Det lyriska och känslosamma hos honom. Kanske måste man karaktärisera Lundaandan genom att använda det wittegensteinska begreppet Familjelikhet. Alla som präglas av Lundaanda har inte samma egenskaper. Men A hänger ihop med B genom gemensamma egenskaper och B i sin tur hänger ihop med C genom helt andra egenskaper. Därför blir Strömstedt lundensisk och han har sagt att han hade en själsfrände i Anna Rydstedt inom den litterära krets, som på 50-talet kallades Lundaskolan. Och jag minns att Allan Fagerström kritiserade mig för att vara alltför känslosam. Han trodde inte att jag hade några utsikter att bli tagen på allvar i Lund. Det såg jag som en kritik av att jag föll utanför begreppet lundensisk. Jag gav honom rätt och skyllde på min bakgrund i det karga Småland. Och att jag själv par tydliga spår av andlig och lekamlig undernäring, kunde jag inte förneka.
Men visst var Strömstedt och Anna Rydstedt lundensiska. Och Majken Johansson som var lundensisk på ett mer övertygande sätt än Strömstedt/Rydstedt när hon fanns i Lund. Men som blev frälsningssoldat senare i livet. Men kvickheten och ironin fanns kvar: ”Jag som var ett fyllo är nu frihalsad, etymologiskt uttytt: frälst.” Bo Strömstedt hörde alltid tonen från Lund hos henne. Hur hängiven hon än blev.
Och när det gäller det övriga Svensson säger så tror jag inte Olle Holmberg förstod Fakiren. Det gjorde inte heller Tristan Lindström som föredrog den reaktionäre Sigurd i Smålands - Posten. Min kritik av Holmberg kan man läsa i fakirensällskapets årsskrift 2008.
Och Mats Svegfors har stark text om en klassisk lundensisk upplevelse. Han stannar inte som jag hela livet i sin ungdoms Lund. Men han bär med sig Lund hela livet. Det är samma upplevelse som Torgny Segerstedt hade.
Kjell Å. Modéer gör en mer systematisk återblick på det gamla Lund. Genom att läsa boken ”Under Lundagårds kronor” som kommit ut i sex band från sex olika tidpunkter från 1918 och framåt. Medan andra som Katarina Mazetti nöjer sig med att karaktärisera sin egen ungdoms Lund. Där hon pekar på manschauvinismen under de revolutionära åren. Det är helt riktigt. De liberalt kulturradikala landvinningarna, kampen för kvinnosaken, sexualliberalismen, kampen för fri abort som gjorts under den förrevolutionära tiden negligerades eller stämplades som borgerligt. Feminism var bara ett tecken på att inte vilja tala om klasskampen. De tidiga revolutionärerna tedde sig rätt mycket som en sekt med manliga sektledare.
De socialistiska feministerna fick börja från scratch. Grupp 8 och Kvinnobulletinen. Till en början förhånade eller negligerade. Vägen till erkännande gick genom att betona klasskampen lika hårt som könskampen. Röda bönor, som
Mazetti nämner, kom när feminismen redan hade tillkämpade sig en position inom vänstern.
Jag vet, eftersom en studiecirkel i Kvinnokamp i Smålands Nation inte blev av därför att endast två personer anmält sig. Och en av dem var jag. Och när jag anmälde mig till visningarna av kvinnofilm i filmstudion fick jag beröm för mitt bland män så ovanliga intresse. Ja, rätt ovanligt att intressera sig för halva mänskligheten, kan man tycka. Men så hade jag heller inte klasskampen att tänka på.
Men man kan nog säga att Lundaandan till stor del tog paus under de progressiva åren. Man var inte intresserad av studenttraditioner, inte ens radikala sådana. Man var intresserad av folkets kultur och av de arbetande klassernas historia. Det var rejäla män i murarskjorta, som inte gjorde sig till, som gällde. Arbetarklassens allierade, Axel Danielsson, Bengt Lidforss och Per Meurling, kunde man ägna ett visst intresse. Man förstod dem ofullständigt, därför att man varken förstod eller intresserade sig för Lund. Och hur som helst vad det arbetarklassen själv som var det verkligt intressanta.
Så man präglas knappast av Lundaanda om man medvetet väljer bort den. Min Westerbergare: ”Det är klart att jag vet var bokcaféet ligger, det var ju i det huset Frans G. Bengtsson satt och spelade schack”, var roligt för en generation som kände sina kultplatser men fann Lund ointressant.
Men det finns mycket mer att säga om denna roliga bok. Tro inte annat. Jag hinner bara inte med mera före jul.
22 dec. 21

Jag har alltid gillat barndomskildringar. Som elvaåring hade jag lyckan att lyssna på en dramatisering i skolradion av Bertil Malmbergs ”Åke och hans värld”. Den gjorde stor succé i min folkskoleklass. Den börjar när Åke är fem, sex år gammal och det tyckte elvaåringarna var kul. Kanske var det en särskilt identifikation för mig när Åke satt i pappa läkarens knä. Som jag själv hade brukat sitta i veterinärens, samma jovialiske fadersgestalt. Och sedan handlar det bland annat om dåligt samvete för sådant som barn kan göra sig skyldiga till, taskighet mot yngre barn. Samma problematik behandlas i någon av Gunilla Bergströms barnböcker om Alfons Åberg som jag läst för mina barn. Så det träffade rätt redan hos Malmberg. Den litterära stilen gör det inte till en svår bok men är en poäng för den lyhörde. Fast en viss ålder måste man nog ha uppnått, Gunilla Bergström skriver för mindre barn.
Hjalmar Söderbergs ”Martin Bircks ungdom står väl i en klass för sig. Claques ”Boken om Agnes”, Margareta Strömstedts böcker om Majken är mycket bra böcker om flickor som växer upp. Men ”Tony växer upp” av Agnes von Krusenstjerna måste väl vara svensk litteraturs mest underskattade barndomsskildring?Den har jag just läst.
Underskattad? Inte så att den gemenligen anses usel men den tycks mig förvånansvärt bortglömd. Både Schück Warburg och Gunnar Brandell (berömda standardverk över svensk litteratur) karaktäriserar visserligen Tonyböckerna som författarinnans främsta verk. Men det är som om den skandalomsusade författarinnan mest blivit en angelägenhet för de udda. Det är sex band i von Pahlen-serien så den tar en viss tid att läsa. Men det är en resa väl värd att göra.
Det som skildras i Tony växer upp är en originell flickas uppväxt i en högborgerlig, aristokratisk miljö. Det gör den bitvis betagande idyllisk, sommaräventyr bland överklassungdomar på gods. Men boken är full av spänningar och mörka skuggor, som gör det till en intensiv läsupplevelse. Mamman är mentalsjuk befinner sig i ett tillstånd av konstant apati. Och det blir den lila flickans trauma att hon inte på något sätt kan väcka modern till en livsyttring. Och pappan, som hon älskar, berättar en kuslig saga om en skugga som hela tiden hotar envar i familjen. Plötsligt kan den nedärvda sjukdomen slå till och släcka liv och hopp.
Det andra stora temat är flickan, Tonys, vänskapssvärmerier. Hon är inte särskilt social men hon utväljer gärna någon som hon tycker särskilt mycket om och som hon glorifierar. Det första bästa vännens pappa begår ett brott, lurar andra välbeställda att satsa sina pengar på en bluffuppfinning. Och så får hennes familj avflytta.
Det andra är en flicka med lesbiska tendenser. Som blir relegerad från skolan efter att ha utnyttjat en yngre kamrat. Hon har också varit mycket kärleksfull mot Tony som reagerat med ambivalens. Känt både lockelse och avståndstagande. Att det inte blir något av mellan dem, beror väl på att Tony är för oskuldsfull för att förstå vad det är frågan om och för gammal för att vara lätt att lura.
Jag lämnar läsningen av den här boken med en känsla av att den borde ha en centralare plats i vår nationallitteratur.
21 dec. 21

Jag läser Anna-Lena Lodenius biografi över den förste svenske nazistledaren, Birger Furugård. Jag har läst den med stort intresse och en del förutfattade meningar kommer på skam. Men man saknar både en ideologisk och en psykologisk analys. Utan boken koncentrerar sig på händelser och skeenden.
De två mest betydelsefulla av de egentliga nazistledarna var Furugård och Sven – Olov Lindholm. Jag har alltid trott att Lindholm var den mest framstående av dem. Nu tycks han mig än mer medelmåttig än sin företrädare. En journalist vid den här tiden kallar rent av Lindholm för en blek skugga av den grandiose veterinären. Men jag har förstås aldrig trott att dessa gatufascister var särskilt framstående. Det fanns andra alternativ som ter sig intelligentare och farligare. Gamla högerns ungdomsförbund, som uteslöts när det blev alltför nazistiskt, den revisionistiska majoritetskommunisten som satsade på Hitler under Nils Flyg (se min blogg 9 sept. 20) och riksföreningen Sverige-Tyskland som formellt var tyskvänlig, men man kunde inte vara tyskvänlig vid den här tiden utan att vara nazivänlig. Här fanns Hitlers verkliga stödtrupper i Sverige. Några kvaliteter måste man begära också av en Quisling.
Men det är inte deras historia Lodenius tecknar. Och tur är väl det. Det är tillräckligt mycket maktkamp och sektstrider att hålla reda på även om man inte går utanför de egentliga nazisterna.
Birger Furugård och hans bröder är mycket tidiga nationalsocialister. Och de reser ner till Tyskland och träffar den spirande rörelsen redan före ölkällarkuppen. Och det bör naturligtvis ha glatt de förhoppningsfulla tyska gaturevolutionärerna att några sådana fanns också i Sverige. Vi har dock stridskamrater i germanernas urhem Sverige! En larvig veterinär smäller väl lika högt som en larvig vicekorpral. Man älskade så att säga Furugård medan man ännu var jämlikar. Men i Tyskland kommer alltså nazisterna så småningom till makten. Svenskarna förblir lika patetiska som de alltid ha varit. Men det är Furugård som känner de nazistiska ledarna i Tyskland bäst av alla svenskar. Ingen senare konkurrent kan riktigt ändra på det.
Furugårds närmaste man är Elias Laurell. Men så uppstår det ett fascistiskt parti under Konrad Hallgren. Han är emellertid en katastrof så partiet faller samman. Och hans närmaste män Sven – Olov Lindholm och Sven Hedengren ansluter sig till Furugård. Så ock Stig Bille. Och så är länge Furugård den beundrade ledaren och Lindholm hans närmaste man.
Furugård är alltså veterinär. Hans och hans bröder är bondsöner och stammar från ganska fattiga bönder. Lindholm är furir. Furugård tillbringar ett läsår i Lund innan han utbildar sig till veterinär. Och Lodenius antyder att han har antisemitismen från Bengt Lidforss. Det är intressant. Jag har länge tänkt att det gick en farlig biflod från Den unge gubben till högerradikalismen. Adolf Petrén som stod bakom tvångssteriliseringar kom ur Lidforss krets. Med Furugård har vi nu en mera rak linje till nationalsocialismen. Om det stämmer. Inflytandet från Lidforss är mera antaget än belagt.
Men Furugård och Lindholm är olika personligheter. Furugård dricker, han har svårt att sköta pengar och är en smula oredlig i ekonomiska ting. Samtidigt är han generös och social. Lindholm är möjligen en mer puritansk typ. Han är också ung och stilig, uppfyller bättre de nationalsocialistiska kraven på estetik. Han gör en kupp och tar över register och andra partitillgångar. Så har vi två nazistpartier som hatar varandra. Någon större ideologisk skillnad föreligger knappast. Lindholm är vänsterfascist, Furugård mittenfascist. Hans hjärta är hos bönder och småföretagare, Lindholm är inriktad på arbetarklassen. Och han fruktar att den levnadsglade Furugård kan vara lättledd. Ty köpmän som Stig Bille har råd att spendera. Och de representerar naturligtvis högern inom partiet.
Men mest handlar det förstås om makt. Och längtan efter att själv bli Führer. Furugård lyckas slå ner ännu en partirevolt, att avsätta en ledare är naturligtvis inget man kan rösta om. Och så fortsätter kampen tills Lindholms parti blir så röstdragande att Furugård finner för gott att lägga ner sitt parti. Och uppmana sina partibröder att stödja Lindholm. Och de sker redan 36.
Det görs när andra världskriget startat vissa försök att uppväcka Furugårds gamla parti och sätta honom i ledningen på nytt. Vissa är missnöjda med Lindholms parti för att han försöker distansera sig från Tyskland. Det handlar väl inte så mycket om att Sverige bör älskas mer än Tyskland. Som att det aldrig är bra att gå främmande makts ledband. I synnerhet inte för ett nationalistiskt parti. Samtidigt är det lätt att förstå de som föredrar att identifiera sig med den tyska heroismen och karisman snarare än med en töntig svensk variant.
Men det blir aldrig något av Furugårds återkomst. Han ansluter sig till Nils Flyg, som ett tag såg mest hoppingivande ut. Men så dör Nils Flyg. Medan Furugård själv överlever krigsslutet och dör 1961.
20 dec. 21

Jag återvänder till boken om Lundaandan. Viljan att vara heltäckande, eller åtminstone mångsidig, kan ge en del rätt lustiga resultat. Tänk er att man kommer till Lund, tar sina betyg. Så går man vidare i livet och det är inget särskilt med det.
Så var uppenbarligen fallet med centerledaren Annie Lööf. Att det var något speciellt med Lund tänkte hon aldrig på. Och så skall hon plötsligt skriva om något som kallas Lundaanda. Det var tydligen inte bara något speciellt med Lund, det fanns tydligen också en så kallad anda. Och så börjar centerledaren tänka tillbaka på sin ungdom. Då kommer hon till följande resultat. ”Man blir en del av lundaandan utan att man själv riktigt märker det. Den smyger sig upp på en.” Det låter ju närmast lite kusligt. Men innebär, enligt Annie Lööf att man får en ny trygghet.
Vad är då den lundaanda som drabbat henne. Jo, viljan att lyckas, viljan att komma framåt, kommer hon fram till. Det var vad som utmärkte alla hon träffade i staden. Så det måste väl vara lundaandan.
Men mer låter det som Annie Lööf. Det var väl det hon fann hos sig själv och sin omgivning. Och jag betvivlar inte alls att det var mentaliteten i hennes ungdom på Juridicum i Lund.
Hon är lyckligt ovetande om alla lundensiska förlorare. De hämmade och handlingsförlamade. Tristan Lindström och John Karlzén. Och på sätt och vis även Frans G. Bengtsson. Sam Ask som lever i myten men gick under i verkligheten. Alla som sorgset gått omkring i denna dimma.
Men jämför med Göran Rosenberg som berättar en episod från Lund. Han är inte ens lundensare. Han enda kontakt med Lund under studenttiden är ett kväll på Backholms. Och med genial intuition förstår han alltsammans. Han är utsänd som politruk från Uppsverige för att hålla lundaradikalerna i tukt och förmaning. Och så hittar han radikaler med distans och förnuft. Och Håkan Arvidsson, som var en av dem som Rosenberg skulle ta i hampan, förklarar efteråt för honom studentfiket i AF-borgen, Athens stora betydelse. Det satt alla studenter, höger och vänster, och trängdes med varandra i kön när de skulle gå och hämta kaffe. I AF:s lokaler ägde alla paneldebatter rum och efteråt kunde alla som ville samlas på Athen. Det blev en vardaglig kontakt över åsiktsgränserna. Därför blev vildheten och fanatismen som kunde vara nog så stark aldrig utan en smula distans. Man kände någon som människa, inte bara som meningsmotståndare. Och dessutom var respekten för den goda repliken, oavsett ideologiskt ursprung, alltid stark.
Och själv har jag varit med att sitta bland liberalerna. ”De samlas kring ett litet runt bord”, skrev Lundagård. Det var i sexualliberalismens barndom och man talade om ”runda ord”. Och lundaliberalerna hade haft sin sexfest, så ett litet runt bord, borde ju ha varit perfekt.
Mycket bra tycker jag också om Eva Åkessons och Lars Jonungs texter. Eva Åkeson därför att det för henne är naturligt att jämföra Lund och Uppsala. Hon erinrar om ett skämt i karnevalståget, en vagn med texten ”Samtidigt i Uppsala”. Där en ung man klädd i frack och med dyster uppsyn, då och då blåste i en flärp. En vacker bild av hur roligt man kunde ha det på andra håll när det var karneval i Lund. Detta tyckte Eva Åkessons son var det bästa i det årets karnevalståg. Så tyckte även jag.
Lars Jonungs text är en fantastisk skildring hur oförstådd man kan bli när man alltför mycket har inkarnerat lundaandan. Man blir misstänkt för att skämta när man talar allvar och misstänkt för att tala allvar när man skämtar. Det sammanfattar på ett genialt sätt hur det är att vara lundensare. Bättre text låter sig knappast skrivas i detta ämne.
17 dec. 21