Visar inlägg från november 2021

Tillbaka till bloggens startsida

Heberleins åldersnoja

Ann Heberlein skriver om det sorgliga i att åldras för en kvinna i. (Svenska Dagbladet 20 nov.). I synnerhet för en vacker kvinna. Det är lätt att leva sig in i problematiken. Som förefaller rätt ohjälplig och svår att göra något åt. Man verkar inte kunna göra mycket mer än att konstatera faktum.
Men man kan ju fundera lite över sambandet tid och identitet. Och över sambandet utseende och identitet. Barnet i puberteten ser sig i spegeln och konstaterar: Detta är jag.
Men tiden mellan födelse och död är ett förlopp. Man är inte i samma situation, har inte samma relationer, när man är 17 som när man är 73. Dessutom förändras man själv, gradvis och för en själv omedvetet, hela tiden. Och nu tänker jag enbart på det inre landskapet. Vem är man? Är ens sanna identitet, den man har när man dör, därför att det blev ens sista? Knappast så. Man är alla sina åldrar, de är alla jag. Är det förgångna mindre verkligt än det närvarande? Man tänker ju inte så när man läser biografier. Så här såg X ut som ung, så här ser X ut som gammal. Men det är X vid båda tillfällena. Gäller inte samma sak för en själv?
Utseendet är ens skylt mot världen. Men det förändras lika väl som själen. Man har ett nytt utseende och en ny själ och man är ändå på något sätt densamma.
Men en vacker ung kvinna blir omsvärmad. Väcker uppseende, blir intressant. Omedvetet påverkar det allas uppfattning om henne. Hos många naturligtvis fullt medvetet. Så den åldrande kvinnan upptäcker att hon gradvis blir mindre intressant. Kanske påverkas upplevelsen av att man inte är uppdaterad. Det är uppmärksamheten från unga män man saknar, gubbar har man aldrig varit intresserad av. Att man själv förändras betyder inte nödvändigtvis att ens blick på omvärlden förändras. Om någon nu harmset invänder att ålderssexismen är mycket starkare hos män, är jag det förste att medge det. Jag är bara ute efter generella mönster.
Men jag har sagt det förr och jag upprepar det. Inte ens åldern kan utplåna det övertag en vacker kvinna har över en mindre vacker. Har den vackra kvinnans aktier som kvinna sjunkit betänkligt med åren, så behåller hon sin relativa position. Kanske rent av förstärker den. Det vimlar ju av vackra, unga flickor. Åldern slår mycket olika.
Men det är för all del en sanning med modifikation. Det finns människor som blir vackrare med åren. Och det är sällan de supersnygga. Man kan gå från mindre vacker till riktigt vacker.
Men en viss tröst ligger väl i att en förälskelse är kopplad till så mycket. Barndomsvänner som jag återsett som vuxna har kvar många drag av det man gillade. Det kan vara sätt att tala, gester, uttryck, betoningar. I den gamla skådespelerskan känner man igen den unga. Och man märker att man fortfarande tilltalas av henne. Kvinnor man en gång älskade har kvar mycket av det man en gång åtrådde, minnet och minnets manifestationer i nuet gör upplevelsen fortsatt stark. Och lever man ihop med samma människa hela livet, blir hennes åldersförändringar en futilitet. Man har knappast samma pietet för sig själv. Man ser sig i spegeln och tycker att man liknar en tuffsig och drogad hamster. Och man säger till sig själv, strängt: ”Den verkliga tragedin, Lars Westerberg, är inte att du ser ut som en drogad hamster. Utan att du alltmer tänker och skriver som en”.
23 nov. 21

Koli om Frostenson

Knappt har Horace Engdahl kommit med en ny bok så är det dags för Katarina Frostenson. ”A - andra tankar”. I båda fallen ser man en ansträngning hos kritikerna att vara rimliga och rättvisa. Båda författarna har blivit riksskurkar som det bara är alltför lätt, opportunt och frestande, att såga. Sådant gör att man anstränger sig att hitta något positivt att säga.
Ändå råkar Horace Engdahl betydligt mer illa ut än Katarina Frostenson. Förutom Josefin de Gregorio i Svenska Dagbladet som låter sig motvilligt charmas och Jacob Carlander i Upsala Nya och Östgöta-Correspondenten, är det sågning på sågning för Engdahls del. Även om snälla flickor som Ulla Strängberg i Jönköpings – Posten sågar mer varsamt.
Men Katarina Frostenson har sina givna försvarare. Som Mikaela Blomqvist i Göteborgs-Posten, Magnus Ringgren i Aftonbladet, Ulla Strängberg i Jönköpings-Posten. Det är egentligen bara den förträffliga Ann Lingebrandt i Sydsvenskan som tar fram hårdhandskarna. Andra behandlar de polemiska förlöpningarna med överseende. Försvarar dem eller bortser från dem
Och här finns ett givet dilemma. Var de bra diktare och intelligenta essäister förut så är de det rimligen fortfarande. Men så är det den här besvärande rättshaveristiska polemiken. Den har av naturliga skäl inte förekommit tidigare och den bör bedömas för sig. Orimliga försvarstal och angrepp mot meningsmotståndare, kan givetvis vara lysande polemik. Att man har kapitalt fel betyder ju inte att polemiken är usel. Den kan ju vara träffande, infam, skarpsinnig. Lyft av en språklig vitalitet.
Men det är inte lätt att vara polemiker. Det kräver sin talang likaväl som dikten och konstförståelsen kräver sin. Horace Engdahl klagar på sin förlorade mildhet. Den kan man förlora men man får inte automatiskt något annat i stället. Är man inte född med skärvan i ögat blir man nog ingen polemiker. Inte ens när man starkt känner att man vill ge igen.
Men nu gäller det alltså Katarina Frostenson. Att kalla kulturcheferna DN och Svenska Dagbladet för KorsfararBjörn och MunkaLisa är vaken vasst eller roligt. ”den stora kvinnan Åsa B. som uppfann…….sin demon Kulturmannen”. Eller ”Cul de poule sipprande ut sin svavelfis”. Det är polemik på småbarnsnivå. ”Dumma farbrorn”, ”dumma tanten”! Jag tycker ändå det är bra att sådant kommer fram. Som en påminnelse om att också kulturpersonligheter kan regrediera. Men vad gör man när man avslöjats med fingrarna i syltburken?
På mig gör Katarina Frostenson bara intryck av att vara ett bortskämt barn. Och kulturen blir bara en snobbfasad när hon behöver blåsa upp sig. Var finns den genuina talangen här?
Ett försök att verkligen förklara det gör Lyra Koli i Svenska Dagbladet (21 nov.).
Andra nöjer sig med berömmande superlativer. Både när det gäller de svårbedömda estetiska kvaliteterna och den usla polemiken.
”Visst kan en läsare med bildningskomplex lätt triggas av de oräkneliga referenserna men trots det har Frostensons senaste skriverier blottlagt hur banalt, jag ibland rent av brutalt, rak på sak hon är”.
Det kallar jag en avklädd diktardrottning. Och du kan man se nya kvaliteter. ”trampa på orgeln, kantor/ trampa hårt din fot/ knotorna ner till den ton som bär /till tron/ igen / och bort.” Citerar Koli. Och kallar det att kisa inför språket och se knivskarpt på samma gång.
Det blir i Kolis recension i sin helhet en hård dom över Frostenson. Men inte orättvis.
22 nov. 21

Svensson om Liberalerna

Per Svensson (DN 18 nov.) skriver om det olycksaliga partiet Liberalerna. Och han upprepar det bästa som skrivits om partiets utveckling i konservativ riktning, det Amanda Valentin skrev i Sydsvenskan i maj. Där hon exemplifierade med Leijonborgs språkkrav som grunden för partiets konservativa resa. Detta språkkrav, som har många aningslösa anhängare idag. Sedan, menar Valentin, hade Liberalerna en liberal period under Jan Björklund för att senare skärpa konservatismen under Nyamko Sabuni. Men jag vill invända att det i och för sig är riktigt att språkkravet var ett steg i konservativ riktning. Men det var Björklund som gjorde liberalerna till ett konservativt parti. Språkkravet var en högerpopulistisk flirt som lyckades. Sedan var det bara att befästa konservatismen. Och givetvis är det är nytt stort steg när man accepterar sverigedemokraternas stöd. Då tillhör man inte längre den anständiga konservatismen. Det steget tog aldrig Jan Björklund.
Men varför är språkkravet konservativt och populistiskt? Är inte språkkunskaper helt avgörande för integrationen. Är inte detta något absolut centralt som till varje pris måste befrämjas. Jo, förvisso, och inga ansträngningar bör sparas för att förmå varje invandrare att göra sitt yttersta och även för att inse att en av nycklarna, kanske den viktigaste, till en framtid i det nya landet ligger här. Jag är beredd att stödja vilka satsningar som helst på språkundervisningen. Men kravet är bara en dum demonstration och en insiktslös symbolhandling. Det är nämligen svårt att lära sig främmande språk, ju mer främmande, desto svårare. Alla människor är inte lika begåvade på området. I synnerhet gamla människor har det svårt. Skall de utvisas, alternativt inte få bli medborgare, om de inte klarar detta? Jag tycker det liknar att kräva att alla elever som tar studenten skall ha högsta betyg i främmande språk. Annars blir de spärrade från alla jobb, hur bra de än är i övrigt. Det vet ju alla hur viktigt det är med språkkunskaper. Varför skall vi då inte kräva detta?
Men tror någon att ett krav på en storsatsning på invandrarundervisningen hade varit röstdragande. Det hade ju bara varit det vanliga invandrarfjäsket. Men att det ställdes krav på dem, på invandrarna själva, stenhårda och irrationella, det var det röstdragande.
När det gäller Jan Björklund har jag i TV hört honom angripa kulturradikalismen. I ett samtal med Per Svensson som inte protesterade. Björklund trodde uppenbart att kulturradikalismen var en frukt av 68 och tycktes inte medveten om att den är djupt sammankopplad med liberalismen. Socialdemokraternas och liberalernas gemensamma kulturarv. Det antikonservativa upproret, när det begav sig vid sekelskiftet mellan 1800 - och 1900-tal. Hynek Pallas klagade nyligen i Göteborgs – Posten på att kulturradikalismen hade skrotats av socialdemokraterna. För en nationalkonservativ hållning.
Så nog kan man se det som ett gradvis förfall. Striden mellan Gahrton och Leijonborg i FPU 1971 var nog en sorts sektstrider. Någon flirt med extremvänstern från gahrtonfalangens sida var det nog inte fråga om. Men ett begynnande tvivel på liberalismen, i synnerhet den ekonomiska. Och en anknytning till en frihetlig vänster, anarkosyndikalism och rådssocialism. Det var inte riktningar som spelade något roll vid den här tiden, därför lönade sig inte att flirta med dem. Vad man sökte var väl en möjlighet att kunna kritisera kapitalismen utan att ansluta sig till en auktoritär marxism. Gahrtons motståndare var inte heller några högerkrafter utan personer som höll fast vid vänsterliberalismen. Liberal Debatt, studentförbundets tidskrift, bytte senare namn till Frihetlig Socialistisk tidskrift. Själv var jag med om att återskapa Liberal Debatt. Olof Kleberg från Uppsala var redaktör, men vi hade en liten redaktion även i Lund, och under en tid existerade båda tidskrifterna. Jag hade ett kortare kåseri, Mothugg, i varje nummer.
19 nov. 21

Herman Schmid död

Vem var studentrevoltens ledare i Lund 1968?Lunds Rudi Dutschke, Lunds Daniel Cohn - Bendit? Skulle jag nämna någon, skulle det vara Herman Schmid. Vars dödsannons jag nu läser. Med den vackra formuleringen: ”Vår far, Bror, Farfar och kamrat.” Andra skulle kanske nämna andra namn. Göran Therborn, Håkan Arvidsson, Kjerstin Norén eller han som mycket kort lyckades bli kårordförande, Anders Westerberg. Men mest rättvisande är det att nämna Herman Schmid.
Vänsterns gyllene år i Lund var många. Mellan 1965 och 1980 är det femton år. Och räknar man bort början och slutet, innan det kommit igång och när det redan börjat avta så blir det väl åtminstone nio år kvar. Vilket ju är kolossalt långt i studentsammanhang om man betänker att en normal studenttid är fyra år. Det var några år i början som vänsteruppsvinget faktiskt gjorde skäl för namnet studentrevolt. Med demonstrationer som ofta urartade till kravaller. Fastän urartning är kanske inte rätt ord. Det fanns en avsiktlig vilja till konfrontation. Men kravallernas tid var kort. När vänstern tog över Smålands Nation och organiserade kårpartiet Progressiv Studentfront (PSF) var turbulensen över.
Göran Therborn en radikal socialdemokrat hade varit huvudförfattare till boken ”En ny vänster”. Samtidigt gav Sven - Eric Liedman ut en antologi med utdrag av den unge Marx skrifter. Det var en rörelse bort från betongkommunismen. Man gissade att dessa sofistikerade akademiker inte lämpade sig för gatustrider. Göran Therborn lär dock ha dykt upp vid gruvstrejken i Norrbotten. Men då är det redan på gränsen till 70-tal.
Men vid konfrontationerna i Lund var Herman Schmid den lugne och samlade ledaren. Han hade lugnet och auktoriteten i turbulensens tid. Jag hade först stött på honom i någon debatt på AF där han ännu var pacifist. Sedan kom han att få denna ledande roll när gatans parlament gjorde sig synligt. Jag minns honom från en estraddebatt i Smålands nation, då ännu en traditionell studentnation, där en kvinnlig funktionär bad mig fråga honom hur han tänkte rösta politiskt. Som jag gissade tyckte han sig inte ha något parlamentarisk alternativ.
1971 såg jag honom i en TV-debatt med Per Gahrton. Där han tyckte det var underligt att människor tjatade om Sovjetunionen eftersom få vänstermänniskor såg Sovjet som idealet. Jag minns Per Gahrton svar: ”Jamen det är väl inte underligt, Herman Schmid, människor är rädda för att de skall hamna ur askan i elden.”
Sedan hade Herman Schmid uppenbarligen ett långt liv som engagerad vänsterpartist. I detta liknar han många. Men att han en gång stod för lugnet i tumultet bör ihågkommas. Jag är förvånad över att han inte intar en mer central position i minnena från revoltens år.
18 nov. 21

Tjechovs Tre systrar

Man tror lätt att Tjechovs stora dramer är mer lika varandra än det faktiskt är. Vemod, och gäckad längtan, olycklig kärlek. Och faktiskt det evigt upprepade mantrat: Vi måste arbeta. Och längtan efter arbetet är inte den starka och glada människans vilja att göra en insats i den konkreta verkligheten, att förändra, att åstadkomma något.
Utan ett sätt att bekämpa den underliggande depressionen, att glömma att man är olycklig. Eller åtminstone att mildra känslan av olycka så att den kan uthärdas. Det är genomgående i Tjechovs dramer.
Men Tre systrar är också ett drama om makt. Här finns fyra syskon. Man har tidigare bott i Moskva. Men innan fadern, som var militär, dog blev han placerad i en lantlig avkrok. Och även Moskva är en illusion som man klamrar sig fast vid. Brodern Andrej har förhoppningar om att göra akademisk karriär och på den vägen komma tillbaka till Moskva. Men hans flickvän och senare hustru, Natalja, är en egoistisk maktmänniska som roffar åt sig alla fördelar och tvingar två av systrarna att dela rum, medan hon lägger beslag på det friställda rummet för sin barns räkning. Hon vill köra ut tjänarinnan som nu är gammal, hon gör ju ingen nytta längre. Och hon bedrar sin man.
Och Andrej förblir lojal med hustrun. Och han misslyckas med att göra akademisk karriär och spelar bort familjens pengar. Så även han är en sorglig figur.
Det kommer en trupp militärer från Moskva som blir förlagt i den lilla byn. Familjen får nya vänner. En av dem, Versjinin, blir häftig förälskad i mellansystern, Masja. Det är ömsesidigt men hon är tyvärr gift med en skollärare. Skolläraren är en redlig man, men lite tråkig och fantasilös. Också drömmen Versjinin går i kras, han drar bort med sitt kompani, långt bort. Den yngsta systern, Irina, älskas av en annan av de nyanlända, Tusenbach. Men hon kan inte besvara hans kärlek men gifter sig med honom efter att hon resignerat inför möjligheten att komma tillbaka till Moskva. Han har också lämnat militärlivet och tänker stanna i byn.
Dramat har också två clowner. En fördrucken läkare, Tjebutykin. Och en mer besynnerlig man, Soljonyj. Han är maximalt otrevlig. I synnerhet mot Tusenbach. Det visar att även han är förälskad i Irina. Lite grann kan det förklara hans otrevliga beteende mot Tusenbach. Men han håller på och tråkar honom redan när det just kommit till byn och han är fruktansvärt otrevlig också mot andra. Till yttermera visso grälar han med Tusenbach och dödar honom i en duell.
Men har jag inte glömt en syster? Olga, den äldsta. Hon älskas av ingen men bär på samma kärlekslängtan.
Så de tre systrarna är hedervärda och deras situation är inte lätt. Brodern Andrej är en hållningslös slarver. Men det är maktmänniskorna Natalja och Soljonyj som stannar i minnet. Men Soljonyj representerar en banalare ondska. En barnslig översittare, älskad av ingen. Medan Natalja är en hänsynslös egoist som tycker sig ha rätt att sätta sig på andra människor. Det krävs alltså inga hårda ord eftersom hon tycker sig vara i sin fulla rätt.
17 nov. 21

Äldre inlägg

Nyare inlägg