Lars Westerbergs Blogg

Debatten om det kvinnliga åldrandet fortsätter. Det är väl ingen alltför djärv gissning att dess popularitet hör samman med dess relativa enkelhet. Det är något som alla kan tycka något om. Men det är alltså väsentligt i den meningen att det är en avgörande livsförändring som berör många människor.
Greta Thurfjell i Dagens Nyheter (27 nov.) påpekar att skönhet och det som väcker åtrå inte är samma sak. Det är förstås trivialt sant. Det är så mycket som kan vara skönt inte bara kvinnor. Men det som upplevs som estetiskt har nog en stark koppling till det sexuella. Också bilder på vackra kvinnor kan väcka åtrå. Få människor vill ligga med en oljemålning, påpekar Greta Thurfjell. Och tycks bortse från att konst kan vara pornografisk. Och pornografi väcker som bekant åtrå även om den är något annat än verklighet.
Varefter Greta Thurfjell gör det självklara konstaterandet att när heterosexuella kvinnor sörjer sin förlorade skönhet, så är det förmågan att väcka åtrå de sörjer.
Men sedan säger hon något intressant. ”För kvinnor är att vara åtråvärd mer eller mindre medvetet med att vara förmodat fertil”. Ja, men männen bryr sig föga om huruvida någon är fertil eller inte. Kopplingen mellan sexualitet och barnalstrande är svag hos männen. Det är inte hoppet om förmodade barn som väcker mannens åtrå. Jag har i en tidigare blogg hänvisat till en Kronik i Politiken (16 okt.) där en debattör, Ina Lykke Schmidt, menade att det att bli mor är en viktig del av den kvinnliga sexualiteten. Att en kvinna har förlorat den möjligheten påverkar dock inte den manliga åtrån. Eller bara indirekt. Den som inte känner åtråvärd förlorar en del attraktivitet.
Det talas ofta om att männen har det så mycket bättre som kan bli föräldrar långt upp i åren. Men hur är det med åldersimpotensen? Den sätter stopp för lusten på ett mycket mer handgripligt sätt än oförmågan att skaffa barn. Åldersimpotens kan kanske botas med Viagra och /eller terapi, vad vet jag?
Själv kände jag av åldersimpotensen strax innan det visade sig att jag hade prostataförstoring. Och då fick jag tabletter som jag tror är potenshämmande. Så nu är det kört. Vad kan vara ett större helvete än att vilja men inte kunna? Själv tycker jag inte alls så. Jag tror det är något grundläggande voyeuristiskt i min driftsprofil. Ögonblick av intensiv lockelse stannar i mitt medvetande. Långt mer än mina ejakulationer. Därför är jag glad att jag har kvar lusten när förmågan har försvunnit. Det är samma häftiga glädje som förr över kvinnoskönheten. Det är jag mycket tacksam över.
30 nov. 21

Maria Ludvigsson skriver än en gång i Svenska Dagbladet om kyrkans politisering (26 nov.). Och som vanligt är det Israel det gäller. Kyrkan har nämligen beslutat att granska om Israel är en apartheidstat. Ludvigsson påpekar att apartheid är förknippat med det rasistiska system som fanns i Sydafrika. ”Går det att jämföra Israel med Sydafrika”, måste vara den underförstådda frågan.
Nu finns det fler debattörer också bland deciderade israelvänner som använder ordet apartheid om Israels nuvarande politik. Och att skyndsamt granska är väl knappast detsamma som att bestämma sig för att Israel är en apartheidstat.
Men det finns en kristen vänster som är mycket israelkritisk. Den är dock inte detsamma som Svenska Kyrkan.
Men bör inte Svenska Kyrkan protestera mot förtryck var den än finner det? Och det kan vara en poäng att konflikten är kontroversiell. Att protestera mot stränga diktaturstater kan inte bli annat än en tom symbolhandling. Men hur är det med Ryssland och Polen, där kyrkan så vitt jag vet spelar en reaktionär roll, tillhör förtryckets tillskyndare. Ungern vet jag inte tillräckligt mycket om för att kunna exemplifiera med. Något form av demokrati är det väl fortfarande. Men om religionens roll i Ungern vet jag intet.
Och Kyrkan som kyrka är en gemenskap. Därför bör kanske den såriga mellanösternkonflikten inte bli en profilfråga. Idag när Svenska Kyrkan ber samerna om ursäkt vore det kanske läge att reflektera över kristenhetens skuld till antisemitismen. Antisemitismen är ju en unikt svårartad form av rasism. Och bakgrunden, den enda förklaringen till detta, är förstås den segrande judiska sektens, kristendomen, hat mot de som vägrade erkänna den. Utan den pesten i den världsvida kristenheten genom seklerna, hade rasbiologerna inte haft en chans att exploatera judehatet. Och man kan undra om inte Svenska Kyrkans hållning under andra världskriget borde leda till en ursäkt. Att vara kritisk mot rasbiologin och Hitler för att det var fel sorts antisemitism. En kristen var fortfarande mera värd än en mosaisk trosbekännare.
Så därför är det inte helt bra att vara fixerad vid Israel. Det finns andra länder, synnerligen kristna, där förtrycket tilltar.
Men intressantare är en annan förändring i kyrkan som Maria Ludvigsson reagerar mot – oklart om den kan sägas vara politisk. Man säger vid bibelläsning numera ”så lyder bibelns ord” i stället för ”så lyder Guds ord”. En fundamental förändring, menar Ludvigsson helt riktigt.
Och en nödvändig uppdatering, skulle man kunna påstå. Som borde gjorts för länge sedan. Jag skall nämligen berätta en hemlighet för Ludvigsson. Bibeln är skriven av människor. Och ingen av alla bibelförfattarna säger uttryckligen att Gud talar genom hans mun. Det är alltså inte Guds ord utan människors berättelse om Gud.
Nå, kan man inte ha hypotesen att Gud ändå talar genom bibelförfattarnas mun. Visst kan man det. Men det är en hypotes som inte kan motiveras bibliskt, utan ter sig rätt godtycklig. Och man måste då också tro detsamma om de sammankomster i den tidiga kyrkan som beslutade vilka böcker som skulle ingå i bibeln. Också dessa utväljare måste ha befriats från sin mänsklighet för att bli Guds marionetter.
Nu behöver inte jag bevisa hur mycket bättre denna hypotes är än ”Guds ord- hypotesen”. Det räcker med att det är en möjlig hypotes. Alla vet att det är sant att det är bibelns ord. Bara de mest korkade och ogenomtänkta tror att det är Guds ord. Då är det bättre att övergå till den uppenbara sanningen.
29 nov. 21

När jag läser Anton Tjechovs mest berömda verk Körsbärsträdgården blir jag rätt förvånad. Jag tycker sig se en delvis annan pjäs än den jag minns. Jag har nu läst alla pjäserna i översättning av Staffan Skott, tidigare har jag läst Jarl Hemmer. Vilket åtminstone på en perifer punkt har betydelse.
Det är när den nye godsägaren tar farväl av den gamla godsägarfamiljen och säger : ”Vi ses till våren.” Vad menar han med det? Den gamla godsägarfamiljen har ju förlorat allt och ger sig uppenbarligen i väg för gott. Men så kollar jag i stället med Hemmer som har: ”Alltså till våren”. Och då förstår man att han inte svarar på familjens avskedsord utan fortsätter sin egen tankegång från en tidigare replik. Sophie Laffittes minibiografi över Tjechov, som jag läst parallellt, säger mycket riktigt att detta är utmärkande för Tjechovs skådespel. I en tidigare replik talar den nye ägaren om att han låser om de kvarvarande sakerna. Och tanken är alltså att familjen måste hämta dem till våren.
Nå det var ett lätt uträtat frågetecken. Men annars är det en ganska mångtydig pjäs. Var finns författarens sympatier? Med den skönhetsälskande och nostalgiska familjen som på ett tragiskt sätt går förlustig sin körsbärsträdgård? Eller är han kritisk mot deras lättsinne och aningslöshet? Är den framgångsrike köpmannen Lopachin, som köper godset för att hugga ner körsbärsträdgården och bygga sommarstugor för uthyrning, en skurk? Eller är han en välvillig människa som tänker praktiskt och utan sentimentalitet? Att bli ägare till det gods där hans far och farfar varit livegna måste rimligen vara en upprättelse. Och han har tidigare pläderat för att familjen skall rädda ekonomin genom att offra körsbärsträdgården. Så inte har han varit mycket egennyttig. Men okänslig är han förstås.
Det handlar om godsägarinnan Ranevskaja som hämtats hem från Paris av sin dotter Anja. Hon har låtit en älskare lura av sig sin förmögenhet och fast hon fortfarande älskar mannen som följer hon med dottern hem. Modern har på sin resa åtföljts av en odräglig lakej, Jasja, och dottern, Anja, av sin guvernant, Charlotta. Och nu kommer de alla fyra hem till godset, där godsägarinnans bror, Gajev och hennes fosterdotter Varja, väntar. Liksom tjänstefolket, en godsägare i trakten, Pisjtjik, och en misslyckad student vid namn Trofimov, som varit informator till en son som drunknat. Och så naturligtvis den välvillige köpmannen Lopachin.
Varja och Lopachin är förtjusta i varandra. Eller är de det? Lopachin verkar inte kunna göra slag i saken och fria. Fast han säger sig vilja göra detta, han vill bara ha Ranevskajas hjälp. Så fort hon puffar på honom är han beredd att göra slag i saken. Men när det förhoppningsfulla paret lämnas ensamma blir det ändå ingenting av. Är det i själva verket godsägarinnan han älskar?
Och Varja? Hon förföljer svartsjuk studenten och Anja, så att de inte lämnas ensamma och kan bli förälskade i varandra. Finns hennes kärlek där i stället.
Och Trifonov säger att han och Anja står över kärleken. Det är friheten som är det viktiga. Aristokratin måste förstå att deras privilegier betalas av andra och att livegenskapen är en tung historisk skuld. Därför måste man slå sig fri och lämna allt. Och börja göra nyttigt arbete.
Förmodligen är han en förljugen gestalt. Som gammal överliggare gör han minst av allt någon nytta. Och sin kärlek förnekar han. Och anar Varjas svartsjuka och svarar med att reta henne med köpmannen hon inte kan få. Ett : ”Gå till honom men besvära inte oss!”
Och den stackars tjänsteflickan, Dunjasja, som i början av dramat får ett frieri från kontoristen Jepichodov. Men sedan kommer donjuanen Jasja hem och överfaller henne handgripligt så att hon slår sönder ett fat. Och sedan överger henne när tragedin är fullbordad och han får möjlighet att återvända till Paris.
Och mången teaterbesökare har fäst sig vid Firs, den intill döden trofaste och sjuklige och urgamle lakejen. Man tror att han skickats till sjukhus men det har inte skett. Det är Jasja som givit order om detta men inte kollat upp att det utförts. Och blir irriterad när andra vill undersöka saken. Så står Firs där och rycker i den låsta dörren och tror att han har blivit bortglömd. Och han tänker bara på att han inte har hunnit kontrollera att hans husbonde är ordentligt klädd. Och lägger sig ner utanför huset eftersom det uppenbarligen är slut.
Jo, det är nog Tjechovs bästa drama.
26 nov.21

Ann Heberleins klagan över sin förlorade skönhet har tydligen väckt reaktioner. Marie Pettersson i Sydsvenskan (24 nov.) harmas över att man på nätet förlöjligar Ann Heberlein. Att sörja sin förlorade skönhet är nämligen ytligt och ytlig bör ingen intellektuell människa vara. ”Kvinnor med makt skuldbelägger andra kvinnor med makt”, skriver Marie Pettersson. ”Men skönhetens status är enorm, och det vore väl konstigt om reflektioner kring den inte fick plats på kultursidorna”, menar Marie Pettersson.
Ämnet är alltså i sin ordning. Vilket jag bara kan instämma i. Och i övrigt handlar artikeln om att det är svårt att leva upp till sin retuscherade bild. I datorernas och masskommunikationens värld. Och vem tänker på den stackars förfulade mannen som inte ens har läppstift för att bättra på ett ålderns förfall? Frågar sig Marie Pettersson.
När männen själva skall kommentera detta söker man nya infallsvinklar på problemet. Erik Helmerson på DN:s ledarsida (24 nov.) finner en fördel i det manliga åldrandet. Som ung man åker man lätt på stryk från andra unga män, men som gubbe blir man osynlig. Kanske är det så, kvinnors utsatthet beror inte bara på att de är svaga. Utan att de är svaga och lockande. Själv inser jag att jag alltid har varit i gubbpositionen. Eftersom som jag alltid har varit en extremt liten man, kortväxt och späd. Jag vann min barndoms enda skolslagsmål eftersom min motståndare för skams skull nöjde sig med att försöka försvara sig. Det hade väckt allmän indignation om han skrotat ner mig med en miss.
Mer högstämd är som vanligt John Sjögren på Svenska Dagbladets kultursida (24 nov.). Han finner att det moderna skönhetsidealet är för ytligt. Bättre då med antikens och Thomas av Aquinos ideal. I antiken talade man om det goda, det sanna, det sköna. Dessa begrepp måste anses förenade. Ingen skönhet utan godhet och sanning. Jag tycker mig ha läst i mycket gamla romaner att hjälten säger: ”Ni som är så vacker måste också vara god”. Månne en sådan utsaga kan representera det sanna? Många i nutiden beundrade skönhetsdrottningar och influencers gör däremot intryck av att vara cyniska och krassa. Men de är då kanske definitoriskt fula. Inte berättar de väl hela sanningen. Det var väl det problemet Marie Pettersson pekade på.
Thomas av Aquino hade vissa idéer om enhet och harmoni. Det är väl inte otroligt att det ligger i botten även på nutidens skönhetsideal. Intressantare är väl hans tredje kategori: utstrålning.
Ty utan tvekan gör det inre ljuset en människa vacker. Perfektion gör inte sällan ett utseende livlöst och stereotypt. Vårt yttre är i så hög grad vår framtoning, inte bara vår kropp och våra anletsdrag.
Men med godtycklig metafysik löser man inte så mycket. I synnerhet om man definierar bort alla motinstanser. Kanske är skönhet något i sig ytligt. Om man envisas med att tro att skönhet alltid åtföljs sanning och godhet kan man bli rysligt besviken.
Och idag (25 nov.) skriver Åsa Moberg i Sydsvenskan om samma utseendenoja. Hon avslutar med att hon skulle vilja ha komplimangen: ”Vilka snygga påsar du har fått kring ögonen och hakan”. Själv avskyr jag den snåla, kritiska blicken. På unga som på gamla kvinnor. Och min entusiasm är obruten. Men jag tycker det är bättre att glädjas åt det oföränderliga än åt förändringar. Påsar, ja, men det är påsar på Åsa Moberg. Och hon är sig ju lik.
25 nov. 21

Så läser jag verkligen Horace Engdahls senaste bok, op. 101. Den innehåller vissa fruktbara uppslag. I den meningen att finns saker man kan diskutera.
Horace Engdahl avskyr en modern flockmentalitet. Och han använder uttrycket ”epidemisk övertygelse”. Det kan säkert bli bevingat. Men är det så träffande? Det antyder att modeidéerna är någon sorts pest som oemotståndligt sprider sig. Men jag tror det är en mer aktiv process. Det är inte så att oemotståndliga idéer förvandlar människor till rättänkande. Jag tror att behovet av att vara rättänkande finns som ett starkt psykologiskt motiv hos vissa människor. Det är det som leder sökandet innan man funnit ut vad som anses rätt. Tycker man rätt, ansluter sig till en stark och dominerande opinion så har man stora fördelar. Man kan ohämmat indigneras över dem som tycker annorlunda. Det är tillfredsställande med rättmätig indignation. Det är förträffligt att kunna stärka sitt jag genom att trycka dit andra. Därför tror jag inte att människor passivt smittas utan att de söker en sak som kan ge dem makt, en styrkeposition. Man vill utöva makt och det gör man bäst med opinionen i ryggen.
Men rätt och fel handlar väl inte om vilka behov av makt människor har? Eller ens om vilka opinioner som dominerar. Naturligtvis inte. Det är därför jag inte heller exemplifierar med någon sakfråga. Jag vill bara visa på en aktiv perversion som kan uppträda oberoende av om de perversa har mitt instämmande i sakfrågan eller inte. Säkert tänker Horace Engdahl och jag olika i många sakfrågor. Jag vill bara göra rättvisa åt en iakttagelse han gjort och konstatera att han missat något väsentligt.
Horace Engdahl säger att han blivit bestulen på sin mildhet. En ljus munterhet som han inte kan hitta tillbaka till. Återigen tror jag att han betraktar processen för passivt. Vi löper alla risk att förgiftas. Det är tydligen detta Horace Engdahl råkat ut för. Och giftet kommer mycket riktigt utifrån. Luften är full av gift, i synnerhet i förbittrad polemik. Har man inte tidigare stött på något gift så får man naturligtvis intryck av att det är omvärldens fel. Men man behöver inte låta sig förgiftas, man kan göra motstånd. Det är inte helt lätt, det handlar om andlig smidighet. Det är något mycket viktigt att bevara sin munterhet. Det kräver aktiv ansträngning, det är något viktigt man i så fall kan rädda.
”Jag har aldrig velat vara provokatör eller `sanningssägare`”, säger Horace Engdahl. Det gör det naturligtvis svårare för honom. Det har däremot jag alltid velat vara. Uppsöker man giftet blir man van vid det. Och man får inse att det är begränsat vad man kan åstadkomma. Man får acceptera att om de andra är flest så får de rätt. Det är som det skall vara, det är bara att med glatt mod fortsätta som förut. I några fall kan tiden efter några decennier ge en rätt. Men det är lika troligt att man fortsätter att ha fel. Det kan man inte göra något åt. Men man bör snarare låta det öka ens munterhet.
Aforismerna i denna bok är säkert giltiga för Horace Engdahl själv men deras allmängiltighet kan betvivlas. Han varierar länge tanken att det är overkligt att föreställa sig världen om man inte själv finns i den. Sant i en mening, världen måste ha en iakttagare annars är den bara föreställd, inte upplevd. Men fantasin tillåter oss att föreställa mycket som inte existerar, kentaurer t.ex. Det är inget svårt tankeexperiment att tänka sig allt annat lika men sig själv som icke existerande. En viss fjärilseffekt har väl varje småsak i verkligheten men förutom för några närstående skulle inte ens frånvaro förändra så mycket.
Och jag tror att Engdahls egocentricitet på många punkter låser hans tänkande. ”Kvinnan som åsamkar sin tillbedjare ändlösa bekymmer och mannen som fullständigt struntar i sin beundrarinnas behov, gör det båda att de måste få veta om det verkligen är älskade.” Men att behöva bekräftelse är inte kärlek, synnerhet inte bekräftelse bortom all rimlighet. Det intressanta är om man klarar av att älska. Att vilja ha bekräftelse är bara fåfänga. Det är på samma sätt när han prisar svartsjukan. ”För den som är utan svartsjuka är den älskade bara ett ting”. Det är bara uppblåsta människor som saknar svartsjuka, enligt Engdahl. Det är sant att uppblåsthet befriar en från svartsjuka. Men gör också verklig kärlek. Insikten att andra människor har sin frihet och att man bara kan ta ansvar för sin egen kärlek. ”Slik at vi i mörkret kan svinga ljosens kyndlar” (ljusets facklor).
Aforismen: ”Penetrationen är den enda metafysiska upplevelsen” har citerats flitigt. Där anar man svårligen vilken tanke som ligger bakom. ”Penetrationen är en upplevelse” är det enda jag till nöds kan gå med på. I den meningen att allt man registrerar är en upplevelse. Jag kan tänka mig att orgasm är en extatisk upplevelse som kan påminna om annan extas t.ex. religiös.
Men sexuell extas är inte detsamma som penetration och religiös extas inte detsamma som metafysik, även om det har en metafysisk aspekt.
Men kanske är tanken att en kropp inne i en annan kropp är något transcendentalt. Men då skall man väl använda det ordet i stället. Och lite löjligt blir det hur man än vrider och vänder på det.
Horace Engdahl är en intressant konst-musik- och litteraturkritiker. Men kanske längtar han desperat efter att bli älskad och bekräftad också för sina sämsta sidor. Men så lättflirtad är inte Moder Svea.
24 nov. 21