Visar inlägg från oktober 2021

Tillbaka till bloggens startsida

McMillen om sex

I går skrev jag om Anna- Maria Carnhedes avsky för att bli stämplad som moralist fast hon snarare menade pryd eller puritansk. Redan dagen efter (14 okt.) diskuteras den kvinnliga sexualiteten på nytt i Dagens Etc. Och med helt andra utgångspunkter. Det är Kristin McMillen som skriver.
Där får man veta att det var bättre förr. När Birgitta Stenberg, Susanne Brögger och Kerstin Thorvall var förebilder för en ung generation. Varför är det sämre nu? ”Idag handlar en feministisk syn på sex om mer än att få ligga med så många som möjligt, snarare om att få vara komplex i sina begär.” Därav de många skildringarna om hur kvinnor dras till och ligger med män som är äckliga.
Det är intressant. Jag som var med på Bröggers, Stenbergs och Thorvalls tid kan vittna om att de fick utstå mycket kritik. Jag hyllade dem naturligtvis eftersom jag såg dem som goda sexualradikaler. Annars var feministernas linje att göra front mot sexualliberalismen. Försvarade man från feministisk håll Thorvall var det väl för att man med rätta upprördes av den manliga dubbelmoralen. Som förfasade sig över kvinnors frigjordhet medan mäns sexuella frihet togs för given. För den som konsekvent och utan könsfördomar försvarade friheten var de däremot idoler. Men den feministiska rörelsen som helhet var snarast konsekvent negativ till sexuell frihet.
Det var en glad och bejakande sexualitet från dessa kvinnliga författare. Susanne Brögger har ju senare tolkat frihet som en rätt att ändra sig.
Idag skulle alltså kvinnofriheten snarare ta sig uttryck i att man bejakar sin ambivalens. Vilket det ju får sägas vara om man dras till det motbjudande. Någon förklaring ger inte McMillen. Själv kan jag tänka mig att det handlar om den tendens till gränsöverskridande som finns i sexualiteten. Att lockas av just det som utmanar en själv. Aningen av något kittlande förbjudet.
Men varken 70-talsikonerna eller McMillen står för någon puritanism eller sexualfientlighet. Medan den fortfarande besvärar Carnhede. Själv fann jag det egendomligt att tonårstidningar för flickor ofta kittlade med sexualitet. Och när jag någon gång vid decennieskiftet 80-tal - 90-tal, granskade bildmaterialet i Elle och andra kvinnliga modetidningar i Obs, kulturkvarten, fann jag att det i mycket påminde om kvinnobilderna i herrtidningarna. Bilder av samma typ, kanske något mindre djärva. Att förfasa sig över herrtidningarna var nog inte hyckleri. Utan vittnade snarare om att det feministiska avantgardet företrädde en puritanism som inte var allmänt omfattad av kvinnor.
Men det går framåt. Att behaga en man var det värsta som 70-talsfeminismen visste. Nu talar man öppet om behovet av bekräftelse. Och är man heterosexuell är det rimligen behovet av att bekräftas av en man det handlar om. Och glädjen över att känna sig sexig handlar inte uteslutande om hur männen reagerar. Mer än att vara ett behagande objekt handlar det om ens val som subjekt.
15 okt. 21

Carnhedes ljudporr

När man läser Anna – Maria Carnhede i Dagens Ect. (13 okt. ) blir man lite beklämd. Det är som om det hårda feministiska motståndet mot pornografi egentligen handlar om förvirring och språklig suddighet. Men det gäller förhoppningsvis bara den här feministen. Som uppenbarligen säger en sak och menar något annat.
”Få saker gör mig så irriterad som när porrkritiker kritiseras för att vara moralister”, inleder hon. Det menar hon inte alls. Få invänder mot att någon kritiserar exploatering och det som åstadkommer mänskligt lidande. Men självklart är detta ställningstagande moraliskt. Nu har moralistisk en negativ klang vilket moralisk inte har. Den skillnaden kan man fundera över. Men det framgår av Carnhedes fortsatta artikel att hon med moralistisk menar något helt annat. Nämligen att ha en negativ inställning till sexualitet. Det träffar en öm punkt mitt i självbilden, säger hon. Därför är Carnhede ofta tyst när pornografi är på tapeten. Människor har visserligen rätt att vara asexuella, menar hon. Men dock. ”Att blott förknippas med den frigida kan få konsekvenser. Vilket i sin tur tystar den ur feministisk synvinkel livsviktiga porrkritiken”.
Här måste jag nog moralisera en del. Man häpnar över denna ryggradslösa feghet. Som dessutom bygger på ett tankefel. Om människor har rätt att vara asexuella och frigida, om ingen skall angripas eller hånas för sin driftsprofil och där ger jag Carnhede rätt, varför då betrakta dem som spetälska som man inte vill förknippas med.
Nu har Carnhede funnit att hon trösterikt nog älskar ljudporr. Vad det nu kan vara. Vad är det man lyssnar på? Är det upphetsande porrnoveller? Eller någon som viskar upphetsade kärleksord. Eller är det, som jag först tänkte stön och skrik och flämtningar? Det spelar ju ingen roll. Tycker Carnhede att det är upphetsande så skall hon naturligtvis lyssna. ”Ett erotiskt alternativ som gör att man helt kan klippa banden till porrindustrin”. Jaha, så var det inte pornografi man var emot utan porrindustrin.
Så vitt jag förstår finns det fler sådana alternativ. Det lär vara så att amatörer lägger ut sitt sexualliv på nätet, utan att ingå i någon industri. Rimligen måste man definiera pornografi som framställning i ord eller bild – nu också ljud, med den verkan det hava kan – vars huvudsakliga syfte är att väcka sexuell lust. Är man inte mot detta så är man rimligen inte porrmotståndare och det skapar klarhet om man är tydlig med det. ”Den ur feministisk synvinkel livsviktiga porrkritiken” skulle alltså endast innebära en kritik av porrindustrin. Bögporren torde vara undantagen. Eftersom det är samma industri bör den kanske kritiseras, enligt Carnhede. Men då kan den inte kallas feministisk.
Och jag är inte riktigt säker på hur mycket lidande denna industri skapar. Det finns naturligtvis lyckliga horor, det är ingen myt. Även om de är få gör det det svårare med en intensivt och generellt motstånd. Det är inte roligt att vara moraliskt fördömande om också oförvitliga fördöms.
Och det är kanske inte så dumt om det gör ont i självbilden. Bakom ställningstagandena och intensiteten i ställningstagandena kan ju ligga en
oredovisad sexualsyn. Att känna och förhålla sig till sexualiteten på ett sätt som känns autentiskt har var och en rätt till. Men sexualmoral och sexualsyn handlar om vad som är rätt och fel. Och det bör inte bottna i subjektiva känslor eller spontant äckel.
14 okt. 21

Vilks verkshöjd

Det är en sak jag undrar över när det gäller debatten om Lars Vilks. Och närmast om rondellhunden bör inköpas av Moderna museet eller inte. Man har talat om rondellhundens bristande verkshöjd. Det kan hända att det mest är en bortförklaring. Men jag kan ändå inte sluta fundera över vad verkshöjd betyder.
När modernismen bröt igenom såg alla att det inte var konst i den mening man var van att tala om konst. Den hade kort sagt inte den traditionella konstens kvaliteter. Den ville något annat. Bland annat ville den det oväntade, det omskakande och ögonöppnande. I över hundra år har den försökt göra något nytt. Och när det har blivit vant, något ännu nyare. Sedan länge tycks konsten numera vara idébaserad. Det gäller att ha en poäng med det man gör. Det är poängen som är det viktiga, konstverket är bra om den tydliggör poängen. Ibland är denna poäng svårt att förstå. Och när man förstår den tycker man kanske inte att den är tillräckligt viktig. Det skulle väl vara idén då, som saknar verkshöjd?
Därför kan jag inte förstå invändningen att rondellhunden är slarvigt ritad. Det är ju inte det som är poängen. Och går man med på modernismens underförstådda princip att konstens uppgift är att skaka om och chockera, så har rimligtvis Lars Vilks verk en skyhög verkshöjd.
Alla erkänner att Lars Vilks var en kompromisslös konstnär. Som följde sin idé in i kaklet. Det måste alltså vara något fel på hans idé. Och det felet kan inte vara att provokationen är tom och meningslös. Något man ofta kan invända mot moderna konstverk.
Nu kan man ogilla idékonst överhuvudtaget. Och man kan ogilla tanken på konst för konstens egen skull. Konst bör alltid ses i ett socialt och politiskt sammanhang. Man behöver inte för den skull mena att socialrealism är ett estetiskt ideal som nationalsocialisterna i Tyskland och sovjetkommunismen gjorde. Den kritiken av Lars Vilks är förståelig och legitim. Men självklart är det inte okomplicerat att lägga enbart nyttoaspekter på konst. Varför skall man då begära armlängds avstånd av politiker?
Men hur bör en museichef fungera? Bör hen ha en deciderad uppfattning, ta ställning till de olika konstriktningarna och envist gynna den konstriktning hen älskar. Eller räcker det med att som Lars Vilks har gjort konstnärligt inflytelserika och omtalade konstverk. Är det inte klokare att lämna bedömningen av verkshöjden till en omdömesgill framtid? Vem kan spå redan nu vad av samtiden som tillhör evigheten.
13 okt. 21

Stockhomsmyter

Jag får lust att delge några gravt spekulativa och djupt ovetenskapliga funderingar. Rörande det missnöje över Stockholm som alltfler skribenter ger uttryck för. Som ni såg i lördagens Dagens Nyheter har Gina Gustavsson (9 okt.) samma tanke som jag (blogg 29 sept.). Man behöver inte fixeras vid Stockholm. Det finns andra städer att diskutera. Bara hur stockholmsperspektiv hamnar man rak ut i spenaten så fort man lämnar huvudstaden.
Men varför vantrivs människor i Stockholm? Eller gör de det, det är ännu inte belagt att de flesta människor i huvudstaden är missnöjda med sin stad. Det är kanske bara en liten skara kulturskribenter som lider av åkomman. Man kan rent av tänka sig att de påverkar varandra.
Men låt oss anta att det är sant. Varför trivs människor ypperligt i Göteborg, men inte alls i Stockholm. Kan det vara så att Sveriges misstänksamma bondebefolkning klarar städer av Göteborgs storlek men just vid Stockholm går gränsen. Föga troligt. Och människor trivs ju utmärkt i London och Berlin. Så det kan inte ha mycket med storlek att göra, tycker man.
Max Weber såg en koppling mellan protestantism och kapitalism. Kan det vara så att postprotestantismen betyder en övergång kapitalistisk mentalitet? Att det inte längre är det ambitiösa och plikttrogna arbetet som står i centrum utan har ersatts av en lika ambitiös strävan efter framgång. Och det är de mest ambitiösa, de otåliga och de mest stressade som flyttat till huvudstaden. Ty det är väl det som saknas, lugnet mitt i oron, det tillbakalutade, det distanserade. Som gör att man tar sig tid att vara vänlig. Det är svårt när man är som mest ängsligt ambitiös och ambitiöst fixerad. Både Berlin och London är ju kända för sin humor. Men i Sverige är det Göteborg som är humoristiskt.
Men det där är bara spekulationer. Det mest troliga är att generella vantrivseln är en myt. Att man trivs lika bra i Stockholm som på andra platser. Och att människor som vantrivs inser att det inte beror på staden där de bor. Jag tror att Frans G. Bengtssons ord, som jag anförde förra gången, uttrycker den pessimismen. Livet har sina sidor. Till och med i Lund.
12 okt. 21

Godards Passion

Jag har känt mig lite trött på Godards 60-tals produktion. Dessa överdrivna actionfilmer med sina snabba citat och ironier, sina verfremdungseffekter och subversiva viskningar.
Och ibland har det verkat mest av allt lek. Därför hoppades jag på 80-tals produktionen. ”Passion” är hans film från 1982.
Jag har lite dålig kläm på 80-talets tidsanda? Första hälften bodde jag i en stilla västgötastad. Men jag minns att jag satt på café i Alingsås och försökte förstå poststrukturalismen. Det som sedan kom att kallas postmodernism. Den nyliberala vågen kommer först att dominera mot slutet av decenniet.
Vilken Godard möter jag i Passion? En gammal och en ny. Första gången jag ser filmen tycker jag den är helt apolitisk. I stället handlar det om en regissör som renodlar den godardska idén om en film utan handling. Vad han i stället ägnar sig åt är att iscensätta klassiska konstverk. Rembrandts Nattvakten. Goyas 3 maj-avrättning och Den nakna Maja och så vidare. Och den stackars regissören kommer ingenstans därför att ljuset aldrig är det han önskar. Vilket gör att han inte håller tidsramarna, kostnaderna skjuter i höjden, det blir allt svårare att hitta finansiärer till filmen. Det känns långsamt och utstuderat och jag kommer att tänka på Peter Greenaway, som då var det stora namnet i brittisk film. Det enda jag uppfattar som politiskt är att det talas om situationen i Polen och dit är en del av protagonisterna på väg i slutet av filmen.
Men när jag ser den en gång till förstår jag att det är en mycket politisk film. Filmteamet har en fabrik i närheten och man rekryterar statister från fabriken. Någon får sparken från fabriken och försöker organisera protestaktioner. ”Varför visar man aldrig folk som arbetar i film och på TV”, frågar hon som fått sparken. Det är nog en mycket fransk replik. Jag minns att jag läste att när författarinnan Annie Ernaux slog igenom var det sensation att hon skildrade människor som åkte tunnelbana. Det akademiska Frankrike med alla sina sofistikerade marxistiska idéer upptäckte sent arbetarklassen i sin närhet. Den nya vänstern i Sverige, som använde begrepp som alienering, hegemonisering och reifiering var möjligen också en smula överakademisk. Men det gick snart över. Drömmen om folkets kultur och respekten för arbetarklassen, blev snart en dominerande linje.
Och arbetarkvinnorna som rekryteras till filmen hamnar bara i en annan fabrik, filmproduktionen, där utnyttjandet är hart när lika tydligt. Där det naturligtvis också finns en erotisk dimension. Kanske kan man se det som en självuppgörelse.
Cineasmen var från början tydlig hos Godard. Film är bilder. En kameravinkel är ett ställningstagande. Däremot behövde det ju inte vara vackert. Det fanns en populärkulturell orientering hos Godard. Nu handlar det mer om klassisk skönhet i Greenaways anda. Redan Rembrandt förstod ju ljusets betydelse. Men upptäckten av arbetarklassen och en insikt om skevheten i den egna positionen är kanske en viktigare nyorientering. Men viss bävan ser man fram emot att möta Godard under ett senare 80-tal.
11 okt. 21

Äldre inlägg

Nyare inlägg